Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Den kristna kyrkan är ingen fredad zon. Församlingarna är inte syndfria. Kristna församlingar försöker också nå människor som har det besvärligt på olika sätt. Om man tror att församlingen är fläckfri blir man bara besviken. Det viktiga är att vi är ett folk på väg, följer Jesus. Det kräver öppenhet, ljus och ärlighet i församlingen. Alerthet i att bekänna synd, förlåta, omvända sig och gå vidare. Att hjälpa varandra, att be för varandra. Att den processen fungerar är viktigare än att allt är perfekt.

Och därför ska vi inte bli chockerade om vi möter människor i kristna sammanhang som kämpar med pedofili och/eller sexuella våldstendenser. Jag har själv varit med om en riktigt jobbig erfarenhet på detta område. Jag har aldrig berättad om detta tidigare, bara nämnt det i förbigående i en predikan för många år sedan. Det inträffade på sjuttiotalet i pingstförsamlingsmiljö. Som ni förstår av dateringen var jag ganska ung vid detta tillfälle. Samtalade med en man som var betydligt äldre än vad jag själv var, vi var själva på ett rum. Det var inget själavårdssamtal men ett förtroligt och andligt samtal. Det framgick av samtalet att mannen var homosexuell. Plötsligt reser han sig upp börjar gå emot mig, stirrande blick, hotande beteende, agressivt. Rör sig långsamt mot mig med stirrande, agressiva, påträngande ögon. Hans avsikt är att våldta mig. Jag vet inte om det var Guds beskydd eller mannens besinning som gjorde att han inte fullföljde ”attacken”. Vad hans avsikt var, sade han tydligt. Efteråt klarade vi ut detta, han bad om förlåtelse, och jag lämnade detta bakom mig. Det var ju lite ”halv-pedofili” över situationen eftersom jag var mycket yngre, men ändå vuxen och myndig, så jag hade kunnat försvara mig om han hade fullföljt våldtäktsförsöket. Händelsen inträffade i kristen miljö och den berörda mannen hade stått på en predikstol ett antal gånger.

Jag har inte alls velat prata om denna erfarenhet. Jag har förlåtit den berörda personen från första början, och eftersom det aldrig fullföljdes så var det inte så svårt att förlåta. Men jag tror att det är bra att börja lyfta på locket och prata om den här typen av svåra problem – och att det finns mitt inne i kyrkan.

En mycket svår pastoral situation är att veta att man har medlemmar i församlingen som har böjelse åt pedofili. Synd är ju handling. Att frestas och brottas med saker är inte synd, men man måste hantera frestelser och tankar, så att det inte leder till synd. Det kräver mycket aktivt andligt ledarskap i att hantera dessa situationer, t.ex. övervaka att sådana personer inte alls är engagerade i barn- och ungdomsverksamhet och inte hamnar i miljöer där man är ensam med barn. Det är en mycket svår balansgång att vara en öppen församling och hjälpa människor i utsatta situationer, samtidigt som medlemmarna i församlingen, inte minst barnfamiljer, måste känna en full trygghet i församlingsmiljön. Ett problem är att personer med tendens till sexuella störningar har en benägenhet att förtränga och förtiga detta, och knappt erkänna det för sig själva, så det är inte alltid det är lätt att komma åt denna problematik. En öppen sexualundervisning i församlingen hjälper dock till att få sådana saker upp till ytan, kombinerat med en stark andlig miljö, Anden överbevisar om synd.

  • PeJ

    Bra om någon som verkligen har blivit våldtagen skriver om detta ämne.

  • Sofia

    Ännu bättre om de som våldtagit eller ”gått aggressivt” mot någon skriver – det finns inte en kvinna som inte skulle kunna berätta om dussintals såna där tillfällen hon varit med om i livet (om än icke enbart i församlingar). 

    Varför ser man nästan aldrig mäns berättelser om hur de höll fast en kvinna eller hotade henne eller tillsammans med sina vänner skrämde henne eller sa förnedrande saker om hennes kropp? Eller fanns det sådana berättelser i #talaomdet-floden som jag inte brydde mig om att läsa?

    Det är säkert bra att offret talar. Det vore dock ännu bättre om förövaren talade.

  • JB

    Stefan, det finns ett problem med det handlande du gjorde. Var detta en engångshändelse för denna man, eller var du bara en av flera. I och med att vi förtiger enskilda händelser så tar man också på sig ett ansvar att detta kan hända någon annan. Många av dessa män sätter detta i system och utnyttjar att man inte pratar om det. Tänk om Patrik Sjöberg hade kunnat berätta om vilka övergrepp han blivit utsatt för redan som tonåring, då hade han förhindrat många andra pojkar från övergrepp. (Patrik har dock ingen skuld). Men som vuxen har vi ett ansvar.

  • Anonym

    Stefan har precis berättat om hur det går till i frikyrkan, tig och konfrontera inte. Stryk med och acceptera. Tror inte att de män eller kvinnor som begår övergrepp talar om det utan att bli konfronterade, men det inträffar inte förrän offren för övergreppen hämtat sig så pass så att de kan söka hjälp utanför nämnda föreningar. Förnedringen har fått ännu ett tigande ansikte i ovannämnda blogginlägg.

  • Sofia

    Jag vet inte, Stefan har ju berättat något som säkert skulle varit en omöjlighet för någon i hans ställning att berätta om inte sådana som Jonas Gardell och Patrik Sjöberg gått före, och innan dem kvinnor (men det är när männen tar till orda som det blir status att berätta). Även om händelsen inte låter så traumatisk. Hos andra sätter det djupare spår, och det är värdefullt att tala om. Bättre sent än aldrig.

    Men det är en flod av bekännelser vi behöver. Alla okända män på stan som kommenterade min växande tonårskropp, var håller de hus i twittersfären? Kompisens morfar på Öland – pingstfamiljen – som tryckte ner mig mot golvet en natt innan jag slet mig loss och fick tillbringa natten utomhus i väntan på att de andra skulle komma hem? De fyra kostymgubbarna som satte sig runt mig på tunnelbanan en morgon när jag var på väg till skolan och talade utförligt om vilka sorters kvinnor de gillar att knulla? Jag skulle kunna hålla på mycket längre. Jag tycker att det är intressant att alla kvinnor och en hel del pojkar har varit med om det här och ändå är det nästan inga män som känns vid det när man talar om det. Tvärtom är många män snabba att skynda till försvar och fördömanden av oss som berättar. Vad beror det på?

  • Anonym

    AA tiger inte och håller med…

  • Anonym

    Det är frireligiös förlåtande status att berätta att det är helt ok att begå övergrepp utan att konfrontera förövaren (och därmed kanske få serieövergrepp att upphöra) och den frikyrkliga nomenklaturan avkräver den som sitter ute i natten att vara tyst och förlåta( i synnerhet om det är en tjej eller en ensamstående mor eller ngn i liknande situation.)Det beror på att ofta är det maktmänniskor som också betyuder pengar som begår övergrepp, det skulle utmana ekonomin, olika tjänster och gentjänster ( ienlighet med att talas är silver tiga är guld)  att konfrontera eller ta din eller andras berättelse på ett sådant allvar så att pingstfamiljen fick reda ut saker och ting i en upprättelse för alla.Nu tackar jag för mig, jag har sett strukturens funktioner på mycket nära håll, det är är en dimridå fär att låtsas att ta upp en fråga.

  • Sward

    JB,
    Du ställer bra frågor. Jag var ju mycket ung när detta inträffade, och blev helt tagen på sängen, och det låg helt utanför mina erfarenhetsramar. Jag har varit väldigt tyst om detta, det här var ju en lindrig incidens i jämförelse med riktiga övergrepp, men ändå en form av sexuellt hot och ofredande som var mycket obehagligt. Detta bör diskuteras att offren blir tysta, och kristen miljö kan främja tystnad. Jag försöker problematisera detta genom att gå ut med denna berättelse. Vi får se vad som händer.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Sward

    håller med,
    Stefan Swärd

  • Sofia

    Det är möjligt att du har rätt. Men det kan också vara två steg framåt och ett bak.

    Ta hand om dig.

  • Anonym

    I jämförelse med hyckleriet som skadat de barn jag har på nära håll så är det i så fall ändå ett steg framåt för dem jämfört det vidriga agerande eller snarare ickeagerande som ligger i linje med blogginlägget. Ta hand om dig och ta upp frågan med morfadern nu när du är äldre, sätt ljuset på honom gör inte som skrymtarna ; låtsas.

  • Roxret

    Jag är glad att du tar
    upp ämnet. Det finns två olika sidor utav det här problemet, det andliga och
    det rättsliga. De som bryter reglerna ska dömas enligt lagen, vet vi.

    Därför ska vi visa att kyrkan
    inte är ett gömställe för  dessa
    övergrepp och att vi som församlingsmedlemmar i Kristi församling inte ska hålla
    tyst om det.  Det ska inte heller tas för
    givet att man kan göra som man vill och senare bli förlåten.

    Förlåtelsen finns från
    Gud, när man omvänder sig av hela sitt hjärta och även vi som kristna vet att
    man själv mår bra av att förlåta förövare.

    Därför är det självklart
    att vi inom församlingen ska utöva förlåtelse, som Jesus lärde oss.

    Å andra sidan blir jag
    upprörd över att vi i det andliga inte kan se vad som händer i och runt våra
    församlingar. Det säger till mig att vi inte har uppnått den kraft den Helige Anden
    har givit oss. Varför fick Petrus veta vad Ananias och hans hustru Safira hade
    gjort, när de försökte lura församlingen och inte vi när det händer något i
    våra församlingar?

    Att alla kristna umgås
    och vara fyllda av den Helige Anden i större grad skulle bevara församlingar från
    att ha dolda synder och se till att de som finns kommer fram. 

  • Anonym

    Detta är oerhört angelägna och svåra frågor. Bra, Stefan att du lyfter dem.
    När det gäller handlingar och misstankar som kan finnas i en kyrkmiljö är det ju bara att erkänna att vi historiskt sett varit ganska dåliga på att identifiera och agera. Jag hävdar dock att det blivit mycket bättre. Idag agerar man både re- och proaktivt på ett helt annat sätt, åtminstone är det min erfarenhet. Det finns också bättre hjälp i form av framtagna riktlinjer etc.
    Nästa problem är lurigare i vår ”fromma” miljö: Vad gör man med den som gjort fel?
    För det första måste lagen ha sin gång. Om någon begått ett brott ska man anmälas. Inga fromma floskler om att ”vi lämnar det till Herren”. Det duger inte! För offrens, förövarens och allas skull måste det skötas i relation till polis m fl så långt det är möjligt.
    För det andra tror jag man måste skilja på förlåtelse och förtroende. En människa som gör fel kan alltid få förlåtelse, hur motbjudande handlingen än varit. Det innebär dock inte att man ska fortsätta i sina eventuella uppdrag. Här tycker jag frikyrkan varit (och är?) riktigt svag. Vi får för oss att nåd innebär att folk till varje pris ska åter till forna uppdrag. En person som visat sig torska på makt, pengar, sex eller vad det än är ska hållas ifrån miljöer man bevisligen inte kan hantera.
    Nåväl. Några tankar från Östergötland.

    /Fredrik Lignell

  • JB

    När tystnaden råden kan det gå som i detta fall. Undrar hur pastorn i systerförsamlingen känner sig efter sitt handlande, eller icke handlande. Just detta är det största problemet. Vi kommer alltid att få fall av övergrepp mot barn/ungdomar. Det kommer alla verksamheter som har hand om barn/ungdomar få. De pedofiler som vill komma i kontakt med barn vill ju också vara där. Frågan är hur vi handlar när vi upptäcker något. Pastorn i systerförsamlingen i länken nedan gjorde generalfelet. Att bara stänga av mannen i sin församling utan att prata mer om det. När personen sökte sig till nästa församling så var han välkommen.

    Länkar till nyheter i ämnet
    http://www.corren.se/ostergotland/?articleId=5164939

  • Nils

    Fullbordad ”Andlig våldtäkt”
    kan vara minst lika kränkande för en enskild, speciellt när det utförs från predikostol & församling som åhörare

  • Bertil Hoffman

    Jag tror det vore bra om flera läste Alice Millers böcker om hur barn uppfostras. Det som saknas i församlingarna är den andliga atmosfär där människor kan och törs bekänna sina synder och få förlåtelse. Den bästa ”psykoanalysen” görs av Den Helige Ande.

  • Mikael

    Hej Stefan!
    Vissa erfarenheter gör ont att diskutera!
    Men bröt inte mannen som gjorde närmande till dig brott mot det viktigaste budet!
    ”Så som du vill människorna ska göra emot dig, ska jag göra mot dem”.

    Tänk om detta bud vore gällande, då skulle vi stå över dåliga beteenden och förstå att alla bud som lagen givit, utgår från detta enda bud. Vi skulle kunna se bortom lagen och förstå varför en del saker är rättfärdiga och andra inte!

    Och med det förstå så mycket mer.

    Om detta kan sägas mycket!

    Men bara att ett ungdomsminne sitter kvar hos en man som gjort en livsgärning och börjar närma sig tiden i livet då många börjar trappa ner!

    Det är ett livslångt trauma på en sjuk företeélse!

    Människor med makt som utnyttjar sitt överläge det var mot dessa Mose gav lagens största straff!

    /Mikael

  • Confessos

    Är det verkligen någon som tror att frikyrkan skulle vara en fredad och syndfri värld?
     
    Eftersom jag kommer från en helt icke-frikyrklig bakgrund så kan jag berätta att där, världen med alla icke-frikyrkliga, utgår man från att en frikyrka mer eller mindre är en trång sekt där både det ena och det andra förekommer som sopas undan mattan och sedan går man där och ser skenhelig ut på utsidan.
     
    Bara så att ni får en lite mer realistisk självbild.
     
    Inom frikyrkan finns det kanske en naivitet om någon slags ”syndfrihet” – utanför frikyrkan mer eller mindre utgår man från att där finns en massa fiffel och båg, förtryck, sexuella övergrepp, otrohetssaffärer etc osv, och sedan går man till kyrkan på söndagarna och får syndernas förlåtelse.
     
    Ungefär så ser ”världen” på frikyrkan. Bara så att ni vet. Inte för att denna bild stämmer med verkligheten samt är fylld av jante och fördomar, men så är den grundläggande synen på frikyrkor i mångt och mycket, d v s att frikyrkan är en värld för hycklare.
     
    Att människor kommer ut inom frikyrkan och berättar om sexuella övergrepp må komma som en chock inom frikyrkan – utanför frikyrkan bekräftar det bara en bild man redan har av densamma.

  • Karl Henriksson

    Tyvärr har du rätt. Frikyrkan är inte någon fredad zon. Det är viktigt att kyrkoledare tar allvarligt på de här frågorna. Vi kan inte försäkra oss till 100 procent mot att sexuella predatorer lyckas nästla sig in i våra verksamheter, men vi skulle kunna ställa upp samma krav för t.ex. söndagsskollärare som man brukar ha för skol- och förskolepersonal, t.ex. att man visar upp ett utdrag ur brottsregistret så att åtminstone den som dömts för brott av olika slag kan filtreras bort. Pinsamt att fråga? Visst, och det blir lite krångligare. Men vi borde inte ha lägre krav på trygghet än man har i kommunerna, föräldrar ska veta att vi gjort allt som står i vår makt och verkligen tar de här frågorna på allvar.

  • Sofia

    Jag undrar litegrann över din egen syn på frikyrkan som en sluten värld innanför den verkliga världen. Att det finns en föreställning om det, omhuldad av vissa både medlemmar och ickemedlemmar, betyder inte att det är den enda sanna bilden. Det är sorgligt tycker jag att det finns människor som vill upprätthålla den bilden. Inte minst ställer det till väldiga svårigheter för barn i skolan som helt uppenbart lever i EN värld, trots vad en del vuxna omkring dem tror. 

  • Confessos

    Som du kanske ser skriver jag också att denna bild är fylld av fördomar och jante.

    Jag säger inte heller att bilden är sann. Jag säger inte heller att den är falsk. Jag säger att den finns.

    Jag skulle även säga att bilden är ganska så dominerande i ”världen”.

    Frikyrkan är en sluten värld/subkultur/parallellkultur, enligt mig, men världen utanför den är inte mer verklig, däremot mindre sluten (men inte alltid, en arbetsplats/företag(part uppvisar ofta sektens alla kännetecken)..

    Det sekulärmaterialistiska samhället, ”världen”, vilar också på en trosföreställning och är en slags öppen jättesekt.

    Sekulära människor lever bara i EN värld. Frikyrkliga, muslimer, buddhister etc, lever i TVÅ världar (den egna religiösa världen och i den sekulärmaterialistiska jättesekten).

    På så vis kan man säga att religiösa människor är bättre på att hantera mångfald och andra perspektiv än det egna, eftersom man är van vid att bli ifrågasatt och har blivit hjärntvättad genom skola till att tänka sekulärmaterialistisk.

    Det ger en slags intervärldslig kompetens att se på saker och ting med två glasögon.

    Ytterst är världen bara en, men vi är sällan, eller har kapacitet för, att vara i ett allt-är-ett-läge alltid.

    Det yttersta, och totala, perspektivet på allt är förbehållet för Gud.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Jag kan helt ärligt säga att jag som kille och trebarnspappa är helt förbluffad över detta, både det som Stefan och det som du berättar. D.v.s. jag inser i teorin att detta förekommer – har hört andras berättelser – men jag har, hur jag än rådbråkar mitt minne, inte upplevt någon sådan situationer i hela mitt liv (möjligen att något korridormobbningsfall på högstadiet kan ha haft sådana inslag utan att jag sett eller velat inse det). 

    Att vuxna lärare, förkunnare, föräldrar och morföräldrar – utan påtagliga psykopatdiagnoser – skulle kunna bli så från vettet är ju verkligen diaboliskt. Är det någon hämning som saknas  – själv tordes jag ju knappt röra vid tjejen på Röda kursets livräddningskurs i Lund 1992! – eller är det tvärtom alltför hämmade personer (homosexualitet inom frikyrkan har ju t.ex. verkligen varit tabu!) som plötsligt exploderar? 

    Tyvärr kan tydligen erotiska fantasier med våldsinslag plötsligt realiseras av såväl den ohämmade och alkoholpåverkade – troligen vanligast – som den hämmade och helnyktre (jfr Niklasarna i Umeå resp. Linköping). Kvinnor kan – men män är oftast skyldiga. Du Stefan vet ju om den betrodde själasörjaren i norra Sverige som för några år sedan gav sej på sin egen dotter och nu sitter i fängelse för det. (Viktigt att det inte framstår som om bara homosexuella är pedofiler eller begår liknande övergrepp). Gud bevare oss allihop, både män och kvinnor, för att leka med elden – och Gud hjälpe oss att SE. Jag kommer ihåg ett ord av Dietrich Bonhoeffer: ”Man kan knappast tänka sej förskräckelsen i vissa fromma kretsar, om det skulle visa sej att en verklig syndare förirrat sej in i församlingen.”

    Jag är mest rädd att jag varit straffbart blind, men håller öppet för att det här med övergrepp kanske ändå inte är SÅ vanligt förekommande att alla ”egentligen” borde kunna bära vittnesbörd. Alla borde dock ha en viss beredskap, även om det å andra är fullkomligt absurt att utfärda regler som att ”ingen pastor får vistas ensamma med barn ens en minut” – romerska präster har råkat ut för såna regler – i så fall borde ju detsamma gälla även tränare och idrottsledare. Men helt klart får läran om syndernas förlåtelse inte missbrukas. Kärleken överskyler en myckenhet av vardagssynder, men Jesus talade upprört om ”kvarnstenar runt halsen och att sänkas i havets djup” när det gäller dem som förför de minsta (ska givetvis inte uppfattas bokstavligt, lika lite som när han talar om att peta ut sina ögon)). Även brott som det finns förlåtelse för måste kunna anmälas – för både förövarens och andra potentiella brottsoffers skull.

  • Sofia

    Det handlar om maktrelationer helt enkelt. Därför kunde förintelsen genomföras med hjälp av vanliga tyskar. Därför instruerar Jesus om att vända på maktrelationerna. Han dekonstruerar inte mentaliteten hos våldtäkstmän och pedofiler, han talar om kärlek; relation, inte egenskaper.

  • Tina50

    Jag vet inte i vilket årtionde detta hände,men jag har själv erfarenhet av att under senare delen av 70-talet,i en församling bli presenterad för en ”vän” och själv medlem i församlingen jag var på väg in i. Vännen ansåg man vara en god vän.Men vad de andra visste ,men inte jag ,var att denna person var känd för att ha tidigare och återkommande ha våldtagit andra unga kvinnor och så gick det också för mej….Fast man bett för personen och trott på att personen ”blivit botad”.
    Och det tegs det ju om förståss. Några församlingsmedlemmar skickade förövaren ensam hem till mej efteråt för att ”be om förlåtelse”. Jag var förskräckt.Han fick gå.
    Något år senare skulle i alla fall nån slags slutpunkt sättas. Jag och förövaren skulle mötas i pastorns arbetsrum.pastorn gick därifrån med orden ”be nu varandra om förlåtelse” och så återkom pastorn tre fyra minuter senare…..Pastorn hade hela tiden vetat detta
    Med fog kan man säga att man la lika stor skuld på mej som på förövaren och de som visste hur förövaren var Själavård eller samtal var då en främmande..ide det var tysta böner som bads………
    .
    Nu så många år senare tänker jag på hur mycket det pratas i frikyrkokretsar om hur anställda inom SV K begår övergrepp det slår man ner på direkt .Och jag undrar om man saknar självinsikt eller om man sopar under mattan vad som händer inom frikyrkan. För inte kan jag väl tro att det inte finns där?????



Subscribe to Stefan Swärd