Den kristna kyrkan är ingen fredad zon. Församlingarna är inte syndfria. Kristna församlingar försöker också nå människor som har det besvärligt på olika sätt. Om man tror att församlingen är fläckfri blir man bara besviken. Det viktiga är att vi är ett folk på väg, följer Jesus. Det kräver öppenhet, ljus och ärlighet i församlingen. Alerthet i att bekänna synd, förlåta, omvända sig och gå vidare. Att hjälpa varandra, att be för varandra. Att den processen fungerar är viktigare än att allt är perfekt.
Och därför ska vi inte bli chockerade om vi möter människor i kristna sammanhang som kämpar med pedofili och/eller sexuella våldstendenser. Jag har själv varit med om en riktigt jobbig erfarenhet på detta område. Jag har aldrig berättad om detta tidigare, bara nämnt det i förbigående i en predikan för många år sedan. Det inträffade på sjuttiotalet i pingstförsamlingsmiljö. Som ni förstår av dateringen var jag ganska ung vid detta tillfälle. Samtalade med en man som var betydligt äldre än vad jag själv var, vi var själva på ett rum. Det var inget själavårdssamtal men ett förtroligt och andligt samtal. Det framgick av samtalet att mannen var homosexuell. Plötsligt reser han sig upp börjar gå emot mig, stirrande blick, hotande beteende, agressivt. Rör sig långsamt mot mig med stirrande, agressiva, påträngande ögon. Hans avsikt är att våldta mig. Jag vet inte om det var Guds beskydd eller mannens besinning som gjorde att han inte fullföljde ”attacken”. Vad hans avsikt var, sade han tydligt. Efteråt klarade vi ut detta, han bad om förlåtelse, och jag lämnade detta bakom mig. Det var ju lite ”halv-pedofili” över situationen eftersom jag var mycket yngre, men ändå vuxen och myndig, så jag hade kunnat försvara mig om han hade fullföljt våldtäktsförsöket. Händelsen inträffade i kristen miljö och den berörda mannen hade stått på en predikstol ett antal gånger.
Jag har inte alls velat prata om denna erfarenhet. Jag har förlåtit den berörda personen från första början, och eftersom det aldrig fullföljdes så var det inte så svårt att förlåta. Men jag tror att det är bra att börja lyfta på locket och prata om den här typen av svåra problem – och att det finns mitt inne i kyrkan.
En mycket svår pastoral situation är att veta att man har medlemmar i församlingen som har böjelse åt pedofili. Synd är ju handling. Att frestas och brottas med saker är inte synd, men man måste hantera frestelser och tankar, så att det inte leder till synd. Det kräver mycket aktivt andligt ledarskap i att hantera dessa situationer, t.ex. övervaka att sådana personer inte alls är engagerade i barn- och ungdomsverksamhet och inte hamnar i miljöer där man är ensam med barn. Det är en mycket svår balansgång att vara en öppen församling och hjälpa människor i utsatta situationer, samtidigt som medlemmarna i församlingen, inte minst barnfamiljer, måste känna en full trygghet i församlingsmiljön. Ett problem är att personer med tendens till sexuella störningar har en benägenhet att förtränga och förtiga detta, och knappt erkänna det för sig själva, så det är inte alltid det är lätt att komma åt denna problematik. En öppen sexualundervisning i församlingen hjälper dock till att få sådana saker upp till ytan, kombinerat med en stark andlig miljö, Anden överbevisar om synd.