Jag förde fram här på bloggen efter riksdagsvalet, att jag ville utmana Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till debatt i Elimkyrkan.  Mina bloggläsare tyckte det var en bra idé, fick bl.a. uppbackning av Torsten Åhman. Tog sedan kontakt med tidningen Dagen om att vara medarrangör. Efter en tids väntan, har vi fått beskedet av Åkesson att han inte kommer. Det var ju synd. Men då kan jag ägna mer tid åt min helvetes-bok under våren,  istället för att granska Sverigedemokraterna.

Ibland går det för fort när man skriver. Tea Gustavsson tar det med humor, men rubriken ”Jobbar med bok om helvetet, välkomna till Elim”, blev ju helt pervers, det ser jag nu. Det var bara en sammanfattning av bloggtexten som handlade om mitt bokskrivande och inbjudan till kyrkan på söndag. Men samtidigt blir det en sådan humor av felskrivningen så jag låter den står kvar.

Men förlåt kära Elimförsamling, jag menar inte att helvetet är i Elimkyrkan.

Har nu börjat återuppta arbetet med boken om helvetet. Jag kommer inte att sopa någon svår fråga under mattan, allt ska upp. Den fråga Elsander tog upp kommer självklart upp, jag hade inget emot hans fråga, det var kopplingen till mördande som jag gick i taket på. Det är utklarat nu, men jag bara nämner att hans fråga är relevant. Åt lunch igår med Ray Baker från Credoakademin som doktorerar på frågan vid Åbo akademi.

Välkomna till gudstjänst i Elimkyrkan söndag 11.00 då Andrew Thompson från Korskyrkan kommer att hålla en mycket intressant predikan. Vi har också gudstjänst i  morgon i Skärholmen församlingsplantering 11.00, vår församlingsplantering Trinity på Södermalm på eftermiddagen, och rysk och etiopisk gudstjänst klockan 16.00. Fem gudstjänster samma söndag, det är bara att välja.

Vevar på ordentligt i en krönika i Världen idag idag. Berör frågan om eviga domen men kopplar hela frågan till syndens allvar, Jesu seger och frälsningens utmaning.

Jag har pratat med Joachim Elsander på telefon i början av kvällen och vi har klarat ut denna fråga. Han har också bett om förlåtelse på sin blogg för sitt sätt att formulera sig och då drar jag naturligtvis tillbaka min kritik.

Jag har ju också en benägenhet i debatten att dra ut argument till sin spets. Det är i vissa fall en styrka, det skapar debatt, och väcker intresse, och kan skapa pedagogiska poänger. Svagheten är att man övertolkar, och drar för mycket till sin spets. Jag blev rejält förolämpad av Elsanders text, som jag tolkade den, men vill be om förlåtelse för att jag onödigt spetsade till, och ifrågasatte hans lämplighet som EFK-pastor. Det var en tolkning och tillspetsning, som inte blev bra. Jag tycker att Joachim är en engagerad pastor, och är mycket mer initierad i teologi än vad jag är. Och jag gillar extra pastorer som bloggar och som är aktiva i sociala medier, tyvärr finns det inte så många inom EFK att älska utifrån dessa kriterier och därför gillar jag Joachim lite extra. Vårt telefonsamtal visar nog också att vi inte ligger så långt från varandra som det verkar när det gäller inställningen till var man ska tillbringa evigheten. Jag ska fundera ut något sätt att visa Joachim lite extra kärlek så snart som möjligt.

Det har blivit en rejäl diskussion på grund av mitt korta blogginlägg där jag kritiserade Joachim Elsander för det sätt han tog upp frågan om himmel och helvete. Jag har inget intresse av att delta i den känslomässiga diskussion om vad man tycker om mig eller Joachim och i vilken grad någon av oss är villolärare eller inte, det är inte intressant i sammanhanget. En del gillade det Joachim skrev, en del gillade att jag kritiserade honom. Okey, vi lämnar den frågan. Jag vill bara diskutera vad hans faktiskt skrev på bloggen. Det är Elsander som har satt igång debatten med sitt inlägg, inte jag. Jag vill ta diskussionen för den här typen av raljerande mot kristen tro på att gå evigt förlorad, hörs nu från olika håll även i kretsar som kallar sig för evangelikala eller som i varje fall vill påverka evangelikaler.

Så här skrev han: Jag läste precis om en kvinna i USA som dödade sina barn med motiveringen att de skulle slippa helvetet. Hon hade fått undervisning om att barnen alltid tillhör Gud. Hon hade också fått en viss sorts undervisning om helvetet… Det mest barmhärtiga hon kunde göra var följaktligen att döda dem så att de med säkerhet skulle komma till himlen. Sjukt, vidrigt och vedervärdigt. Men fullt logiskt utifrån ett visst teologiskt perspektiv. Och längre ner i texten skriver han: Ni som ändå håller fast vid ett evigt plågsamt medvetet helvete. Hur får ni ihop det? Leder inte er teologi till att kvinnan på nått sätt ändå handlade logiskt? Om allt ändå tillslut handlar om var man ska tillbringa evigheten kan väl några stackars år på jorden inte vara så viktiga?Att det är sjukt att en kvinna mördar sina fem barn behöver vi inte diskutera. Det finns ingen sansad människa i världen som försvarar ett sådant handlande, och jag har aldrig hört talas om kristna som gör det.

Det jag reagerar på är enligt Elsander detta vansinnesdåd logiskt utifrån ett visst teologiskt perspektiv. Det Joachim refererar till är de som tror på ett plågsamt medvetet helvete. Han kritiserar inte bara en sådan tro, han kopplar en sådan tro till terrorism och vansinnesdåd. Och han menar att han har hittat ett faktiskt exempel på detta.

Det påstås att jag missförstår och övertolkar. Förklara då gärna hur.

De som Elsander kritiserar är ju hela Katolska kyrkan, den globala pingströrelsen, hela den lutherska traditionen, det arv vi har inom Evangeliska Frikyrkan från Örebromissionen och Helgelseförbundet. Där finns ju en faktisk tro på att människor kan gå evigt förlorade, och att det finns ett helvete. Det handlar ju inte om någon marginell kristen urspårning.

Jag är gärna öppen för en bibelbaserad diskussion om hur vi ska tolka förstå, och predika om Bibelns texter som gäller evigheten. Men det måste ju göras i någon form av respekt för kristen tradition och hur kyrkan mainstream har tolkat skrifterna.

Om allt handlar om var man ska tillbringa evigheten, då är ju inte några år på jorden särskilt viktiga skriver Joachim. Det jag har fört fram som kritik i tidigare blogginlägg är att dagens kristna förkunnelse nästan inte alls handlar om evigheten. Att det skulle finnas överdrifter när det gäller evighetsfokusering, jag har svårt att upptäcka dem i svenska kontexten.

Den kristna tron på eviga straff har det raljerats över. Det är inget nytt. Dagens grova ateism med påhopp mot kristna använder ständigt denna retorik. Den mest omfattande debatten i Sverige var under femtiotalet när ateisten och filosofiprofessorn Ingemar Hedenius grovt kritiserade  och förlöjligade kristna helvetestron och skrev en bok om det. Hedenius lyckades ganska bra, sedan dess har i varje fall Svenska Kyrkan varit ganska tyst i ämnet. Hedenius kunde dessutom Bibeln, betydligt bättre än moderna kristna, så han visste vad han kritiserade.

Tycker att Elsanders inlägg innehåller liknande typ av förlöjligande. Hade det kommit från en ateistisk professor hade jag inte höjt några ögonbryn, när det kommer från en EFK-pastor måste jag säga ifrån.

Frågan om den eviga domen och evigheten är utmanande för oss alla. Och det gäller att inte trampa snett när man ska navigera mellan de olika bibeltexterna. Inom Evangeliska Frikyrkan med rötter i folkväckelserna har förkunnelsen om den dubbla utgången helt dominerat och så vitt jag vet har inte universalistiska tankegångar någon acceptans. Universalismen betyder ju att alla blir frälsta till slut. Dubbla utgången betyder att man kan få evigt liv eller gå evigt förlorad, även om jag hör till dem som tycker att den dubbla utgången behöver nyanseras, och att det finns täckning i Bibeln för detta, vilket jag kommer att skriva om i en kommande bok. Dubbel utgång inkluderar ju också tron att evig förtappelse efter den slutliga domen inte behöver innebära ett medvetet tillstånd, en hållning jag kommer att diskutera i min kommande bok.

Min pastorskollega Joachim Elsander som är en kreativ teologisk fritänkare tycker jag levererar ett riktigt lågvattenmärke idag, när han sammankopplar de som tror på evigt liv eller evig förtappelse med en kvinna som mördar sina fem barn för att de inte ska hamna i helvetet enligt detta blogginlägg. Elsander menar tydligen att Örebromissionens och Helgelseförbundets predikanter sedan 1890-talet och framåt har stått för en förkunnelse som i värsta fall kan inspirera människor till mord. Det var nog bland det värsta jag har hört av en EFK-pastor. Argumentet är så lågt att jag bemödar mig inte ens om att bemöta det, skulle det innehålla en uns av sanning borde det ha varit massor av mord i ÖM- och HF-sammanhang och i  våra missionsarbeten under 100 år.

Och han använder även ordet ”sjukt” för att beskriva dem som tror på himmel och helvete. Hur i hela världen kan man utbilda sig till pastor i ett sammanhang och tjäna som pastor i ett sammanhang och kalla det som har predikats i 100 år för sjukt, rimligtvis borde man väl syssla med något annat eller söka sig till något annat kristet sammanhang med en mer universalistisk grundsyn. Vi behöver naturligtvis föra ett ständigt teologiskt samtal, men det måste väl ändå finnas någon form av respekt för tidigare generationer och de som ser på saker på ett annat sätt än vad man själv gör. Och samme Elsander finns med i Frizons ledningsgrupp. Jag är uppenbart bekymrad. Vad tycker EFK:s ledning och de som sköter vår teologiska utbildning?

Bön är kanske det största och viktigaste som finns för en troende person. När jag skriver ett blogginlägg om bön är intresset minimalt i jämförelse med andra frågor. Det kanske beror på att bön är så stort och fantastiskt att man tycker att det går inte att trivialisera genom att skriva om det på en blogg. Eller också är det uttryck för att svensk kristenhet är sovande, och ganska ointresserad av bön, vilket inte märks i hur mycket man ägnar sig åt bön i församlingar och på kristna konferenser, i jämförelse med för 100 år sedan. För mig som har läst ganska mycket om svensk frikyrkohistoria, jag vill nog hävda att den tid som ägnas åt bön är mycket mindre idag än för t.ex. 75, 100 eller 125 år sedan. Går utvecklingen framåt eller bakåt?

Har haft en söndag som bestått av gudstjänst i Elimkyrkan då jag framförde en predikan som handlade om bön. Det går att lyssna på den genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka på ”nedladdningar” till höger, och sedan klicka på predikan 2011-02-13. Vill bara informera om att vi planerar för att lansera en ny hemsida i Elimkyrkan men det kommer att ta lite tid till.

Försöker att instruera och inspirera för förfördjupat böneliv. Det handlar om personlig gemenskap med Gud själv. Vi som har varit kristna ett tag tappar lätt skärpan i bönelivet. I predikan försöker jag instruera och uppmuntra till uthållig bön. Både att be länge och be under en lång tidsperiod till dess att bönesvaret bryter igenom. Genom våra stressade snabböner hinner vi inte stanna upp inför Gud, så att vi missar vad han vill säga. Tar upp om tungomålstalandets betydelse, vikten av att be enligt Guds vilja och att be med tro.

 Praktiserade själv uthållig bön i kväll då jag var två timmar i Elimkyrkans bönerum. Jag var helt salig då jag gick hem efter ett par timmar med Gud.

På tisdag kväll börjar vi en ny Alphakurs i Elimkyrkan klockan 18.30. Känner du någon som behöver en grundlig genomgång av kristen tro, inbjud den personen och maila namn och telnr till mig, stefan.sward@elimkyrkan.org

Till sist en varning och tillrättavisning. De som skriver på min blogg måste hålla sig till ämnet och till det blogginlägg som jag har tagit upp. Andra diskussioner måste föras i andra forum än på denna blogg. Blir det ingen skärpning kommer jag att börja plocka bort en del kommentarer under måndagen.

Nu laddar jag för söndagens predikan i Elimkyrkan. Den kommer att handla om bön. Vill utmana till en djupare och ännu intensivare gemenskap med Gud själv. Jag vill utmana och uppmuntra till bön i anden. Jag vill uppmuntra och utmana till uthållig bön. Jag vill förmedla tro att Gud hör när vi ber och vill svara på bön när vi ber enligt Guds vilja. Som kristna i Stockholm har vi så lätt att bli andligt sömniga, och bli uppslukade av denna världens lockelser, underhållning och materialism. Gud längtar efter oss, Jesus vill höra vår bön, den treenige Guden vill utveckla en personlig relation – med just jag. Tanken svindlar.