Blev påmind idag på twitter om Rob Bells bok som är på gång om helvetet, eviga straff m.m. Nu avslöjar jag en nyhet. Har en halvskriven bok i detta ämne, som jag jobbade med under åren 2000-2002, men projektet fullföljdes aldrig. Nu har jag bestämt mig för att fullfölja skrivandet och göra boken klar. Har gått igenom ganska noggrannt de olika bibeltexterna i ämnet, har tittat översiktligt hur kyrkan har predikat detta under historiens gång. Och har lite närmare tittat på Ingemar Hedenius skrivande och helvetesdebatten från femtiotalet i Sverige, och också följt debatten i Missionsförbundet för drygt 100 år sedan, då EJ Ekman blev avsatt på grund av för heteriska läror på detta område.
Jag tycker själv att denna fråga har varit den svåraste i kristna tron, och därför har jag av helt personliga skäl fördjupat mig i ämnet.
Min bedömning är att i svenska traditionen har tron på helvetet och eviga straffen haft ett starkt grepp. Det har varit Svenska Kyrkans helt rådande doktrin i varje fall fram till 1960-talet. Detsamma inom frikyrkligheten, det var väl främst fribaptisterna och Helge Åkesson som var inne på universalistiska tankegångar och den nämnde EJ Ekman som blev avsatt.
I min bok kommer jag att hamna i tydliga avståndstaganden mot universalistiska tankegångar, att det inte finns några eviga straff. Samtidigt kommer jag att brottas rejält med bibeltexterna, och kommer även att angripa en självgod kristen dömande attityd, Skriften är glasklar, vi ska alla möta Kristus som domare en dag, även de mest brinnande kristna personerna, även mitt liv kommer att granskas noggrannt – trots min tydliga bekännelse till kristen tro. Och jag kommer i en kommande bok att stryka under Joh. 3:16, Kristus kom för att frälsa världen, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad. Man kan alltså gå förlorad. Ska försöka förklara i boken vad det innebär att gå förlorad.
Tycker att den moderna kyrkan i Sverige har hamnat i en moralisk kollaps kring denna fråga. Tror man på helvetet och eviga straffen, då är det moralisk katastrof att inte lyfta fram det i förkunnelse och undervisning. Sedan kan jag naturligtvis förstå att i mötet med sekulariserade svenskar, som helt saknar en biblisk referensram, går det inte att börja i denna ände. Men tron på domen, och möjligheten att gå förlorad, behöver ha en central plats i kristen förkunnelse. Att sopa det under mattan, för att man tycker det är svårt, eller för utmanande – är logiskt ohållbart, och mycket kärlekslöst mot alla människor vars liv kraftigt kommer att beröras av detta.
En annan möjlighet är att präster och pastorer inte tror på detta idag. Men detta har Kristna kyrkan i Sverige predikat sedan Ansgars dagar i över 1000 år. Så vitt jag vet under den för-lutherska eran före 1550 så var det ingen skillnad i förkunnelsen på denna punkt. Sedan protestantismens insteg i Sverige har kyrkan tydligt predikat om himmel och helvete. Om man som pastor och präst påstår idag att kristna kyrkan har haft helt fel i denna fråga i 1000 år (jag talar nu om Sverige), i en så totalt avgörande fråga, vem vill då tro på en präst eller pastor som idag predikar en motsatt uppfattning, och inte tror på att man kan gå evigt förlorad, eller som inte vill tala om detta.
Vilken trovärdighet har en sådan kyrka? Noll enligt min mening. Om man har haft fel i 1000 år, och ändrat uppfattning senaste 40 åren, hur kan man då veta att de senaste 40 årens nedtoning av förkunnelsen om att gå evigt förlorad, att det stämmer – när kyrkan enligt denna mening har haft fel i 1000 år?
Ska med intresse läsa den amerikanske megachurch-pastorn Rob Bells bok som kommer ut endera veckan.
Pingback: Dag 30 – ett sista ögonblick « Tre vise männen()