Är fortfarande rejält krasslig så det blir nog en nyårsafton då man är hemma och sängliggande. Ska dock försöka skriva ihop ett rejält blogginlägg, kanske avslutar min bloggserie där jag summarar och utvärderar mitt EFK-ordförandeskap, jag ska göra ett försök.

Jag är helt däckad av en kraftig förkylning. Men vill ändå promota Anders Blåbergs artikel i Dagen idag, som handlar om något viktigt.

Har tittat på de olika varianter av digitala facebookversioner av julevangeliet som har gjorts. Följande tycker jag var roligast, spelade upp den för Elimkyrkan förra söndagen.

http://www.youtube.com/watch?v=vZrf0PbAGSk&feature=related

Jag har alltså börjat en predikoserie i Elimkyrkan om ”Hur kan en församling leva i väckelse?”. Budskapet är i första hand riktat till Elimkyrkans församlingsmedlemmar, men frågorna är generella och berör kristna och församlingar i allmänhet. Man kan lyssna på predikan genom att gå in på Elimkyrkans hemsida, www.elimkyrkan.org och klicka på nedladdningar på höger sida, predikan 2010-12-26. Vi håller på och gör en ny hemsida för Elimkyrkan, så ni får stå ut med att den är på en nivå som inte direkt är ”cutting edge” år 2010. Serien kommer att fortsätta under vissa söndagar under januari.

Min analys bygger på att en församling kan välja fyra olika inriktningar, 1. Leva i tillbakagång. 2. Leva i stagnation. 3. Leva i förnyelse. 4. Leva i väckelse.

De första tre nivåerna väljer man själv, nivå 4 – kräver en samverkan mellan vår lydnad och Guds övernaturliga ingripande.

Jag inser att ordet väckelse är kontroversiellt och kanske uttjatat och utslitet, i första predikan ger jag dock en egen definition av begreppet.

Ska bara hålla en enda predikan under julhelgen. Det blir i morgon klockan 11.00 i Elimkyrkan. Ska då börja en ny predikoserie som ska pågå under januari månad, och kommer att handla om viktiga vägval för församlingen. För att förenkla, vägvalet förnyelse eller väckelse. Ska försöka utmana, och måla ut om vad det innebär att vara en församling som lever i väckelse. En församling kan leva i tillbakagång, minska, inga människor kommer till tro, stigande medelålder. Den kan leva i stagnation, ungefär plus minus noll, fokus är att hålla igång befintlig verksamhet och behålla de församlingsmedlemmar som man har. Förnyelse handlar om att vara en relevant församling, med bra inriktning och organisation, där folk trivs, och nya kommer med. Enstaka personer kommer till tro. En församling som lever i väckelse präglas dock att något mer. Det finns en stark Guds närvaro som är påtaglig, ett större antal personer kommer till tro, hela tiden. Det är en församling som påverkar omvärlden och bidrar till att hela samhället blir bättre, det var den sorts kristendom som t.ex. präglade de breda folkväckelserna som drog fram i Sverige under andra halvan av 1800-talet.

Hur kan man som församling och som enskild kristen, gå från att leva i en ständig förnyelse till att leva i ständig väckelse. Jag ber till Gud att få tag i några glimtar av svaret på frågan.

Önskar alla mina bloggläsare en mycket god jul. Hoppas att ni alla ska få en härlig julafton och julhelg. Och kom ihåg det stora budskapet, Gud blev människa. Det var inte många som upptäckte det då för 2000 år sedan, några enstaka personer. Gud är verksam och närvarande i världen idag också, nu genom Anden och genom Kristi kropp, tillhör man Kristus är man en lem i Kristi kropp och representerar Gud själv i världen.

Julafton ägnas åt familjen för min del, ska hämta min 86-åriga mor om en stund, svärmor från Skellefteå är på plats, och tre av barnen är hemma. Det fjärde barnet, Maria, är på resa i Asien. Hustruns bror med dotter kommer också att dyka upp. Just nu är några vänner på besök, Angelica och Rob, och Angelicas mamma Marie-Louise. Angelica är en gammal kompis till min dotter Deborah, som bor i Oslo men som är hemma över julen.

I fredags hade jag en debattartikel införd i tidningen Dagen där jag försökte göra en genomarbetad kristen reflektion över miljöfrågorna och klimatfrågan i synnerhet. I måndags hade jag en krönika införd i Världen Idag om samlevnadsfrågor och abortfrågan. Vilken tror ni har blivit mest läst? Krönikan i Världen idag har rankats som den mest lästa artikeln i Världen Idag nu i två dagar, enligt ViD:s hemsida, min artikel i Dagen har hamnat långt ner på listorna över hur många som har läst den, enligt Dagens hemsida.

Skriver man om världsproblem tycks ingen vara intresserad. Skriver man om privatmoraliska problem är folk jätteintresserade. Det tycks vara så. Jag hör till dem som tycker att både världsproblem och privatmoraliska frågor är viktiga, och att de hänger ihop. Men det tycker uppenbarligen inte de som läser vad jag skriver.

Har en krönika i Världen Idag idag om den fråga som jag har skrivit min doktorsavhandling om, nämligen sexliberaliseringen som inträffade i samhället under åren 1965-75 och som bland annat medförde fri abort. Här hittar man krönikan.

Min tes är att det sexliberala projektet i praktiken har genomförts även i kyrkorna, i varje fall i viss utsträckning, genom värderingsförskjutningar, fast några decennier senare.

Det här är ju ett av de få områden där jag kan yttra mig med vetenskaplig kompetens.

Nu är jag inne på det som vissa teologiskt liberalt orienterade kristna kallar för underlivsfrågor. Det är detta jag är doktor på.

För ett par år sedan skrev jag en artikel i Dagen där jag skrev att jag vill inte vara med i en kyrka som bara gör som alla andra, fast 30 år senare. Jag vill vara med i en kyrka som är ljus och salt, vågar gå mot strömmen, och kan gå i bräschen för förändringar och vara i frontlinjen, inte bara vara som alla andra – fast långt efteråt.

Tycker att debatten efter självmordsbombningen i Stockholm har blivit för onyanserad. Dels är det debattörer som vill dra för stora växlar på det hela, och generalisera för mycket. Faktum är att det mest är muslimer som blir drabbade av självmordsbombare, det värsta dådet senaste veckan var i Iran då över 40 personer dog. Det som hände i Stockholm drabbar muslimerna mer än andra. Det bör man tänka på, den breda majoriteten av muslimer är snälla, fredliga och står inte för någon våldsideologi. Så jag tycker att det blir fel om man generaliserar på ett sätt så att det kastar skugga över muslimer generellt som människor, självmordsbombarna är en extrem sekt inom islam.

Ett annat fel tycker jag är att helt frikoppla Islam som religion från det som har hänt. Självmordsbombande är det nästan alltid muslimer som sysslar med, hur många har hört talas om judiska självmordsbombare?

Israel har varit utsatta för mer än 200 självmordsbombarattacker under senaste decenniet, det handlar alltid om muslimer. Men även muslimländerna har känt av det en hel del, mest känt är naturligtvis Irak.

Professorn Jan Hjärpe som alltid ska vara experten i TV ska ju alltid försöka frikänna islam som religion i TV, när sådant här kommer upp. Faktum är att islam som religion har våldsinslag i själva religionens kärna, det finns mycket mer våld i Koranen i jämförelse med Nya Testamentet, i NT är det ju icke-våldsbudskapet som totalt dominerar, när våld förekommer är det ju bara kyrkans motståndare som håller på och vevar. Muhammed var en militär ledare och islam som religion bredde ut sig genom militära insatser. Och här tycker jag att det saknas religionskritisk analys, och jag är förvånad över att inte fler muslimer sticker ut hakan och diskuterar dessa problem med islam.

Det här är ju typiskt. Idag har jag lagt fram en genomarbetad, genomtänkt, reflekterande analys över det som nästan alla världens regeringar kallar för en av planetens ödesfrågor, och försöker tackla frågan ur ett kristet perspektiv. Det verkar som om ingen bryr sig, jag får ganska få läsare, bloggkommentarer och kommentarer. Skulle jag skriva och tycka till om Benny Hinn, Niklas Piensoho, Ulf Ekman, Pekka Mellergård eller påven skulle det bli världens liv. Ska man röra sig bara i ankdammen för att någon ska bry sig om vad man säger. Eller de idiotsäkra underlivsfrågorna, som en del missionsförbundare brukar kalla det för.