Elimkyrkan, där jag är pastor, är ju ansluten till två samfund, Baptistsamfundet och Evangeliska Frikyrkan. Vi är därför direkt berörda av de planer på ett nytt samfund, där Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan ska gå samman. Det är bara några enstaka personer i Elimkyrkan som har rötter i Baptistsamfundet och därför är intresset noll i församlingen inför det nya samfundet. Det är inte ens någon idé att sätta igång en process för att skriva ett remissvar på det förslag som har gått ut till alla samverkande församlingarna.
Jag har dock noggrannt läst remissvaret. Det handlar ju om tre samfund som under många år har haft en mycket negativ utvecklingskurva. Svenska Missionskyrkan nådde sin kulmen 1940, Baptistsamfundet på 30-talet och Metodisternas storhetstid ligger också bortåt 100 år bakåt i tiden. Att bara göra en fusion är meningslös. Det blir ju bara att minska overhead-kostnaderna för en fortsatt nedgång. Det mest livskraftiga av de tre samfunden är Missionskyrkan och det hade varit mindre byråkrati om bara de två mindre samfunden gick in i Missionskyrkan.
Det enda vägval som är möjligt är ett radikalt nytänkande och att inte alls göra som förut. För som man har gjort förut har ju inte fungerat. Därför blir jag mycket besviken när jag läser remissen. Alltför stort utrymme om stadgar, beslutsformer och organisation. Detta är ju nödvändigt men en bagatell när det gäller att hitta det som ska skapa framtidstro och är nycklarna för att bli en växande och relevant kyrka i framtiden.
Jag saknar analysen av varför utvecklingen har varit så negativ. Och det finns inga utförliga förslag om nytänkande och visioner för framtiden för att vända trenden. Och framförallt saknar jag en genuin andlig bedömning, hur ska vi få Gud på vår sida, hur ska vi uppleva Guds välsignelse och närvaro i vår verksamhet. Risken är stor att allt bara fortsätter som förut.
Det nämns visserligen i några rader om att satsa på församlingsplanteringar och nya former av församlingar. Men vad är det som gör att detta ska komma igång med den nya organisationen, vi har ju sett ganska måttligt av detta under de senaste 50 åren. Hur ska man skapa den andliga dynamik som gör att en församlingsplantering leder till ett andligt genombrott? Hur ska man kommunicera evangeliet om Kristus till den uppväxande generationen till de hundratusentals som nu finns utanför alla kyrkors räckvidd? Hur får vi tillbaka elden så att vi kristna blir brinnande och passionerade och vill ge våra liv för vår tro på Kristus? Hur upplever vi Andens kraft och liv på ett nytt sätt?
Detta är betydligt intressantare frågor än att läsa om stadgeförslag. Men om detta andra får man väl höra någon annanstans.
Det blev inte roligare av att läsa en krönika av Johan Nilsson, Equemenias ordförande, den piggaste delen av det blivande samfundet. Guds rike handlar om att sortera sopor, åka tåg istället för flyg m.m. Är detta spjutspetsfrågorna för Guds rike, är det väl bättre att satsa på Naturskyddsföreningen än på Gemensam Framtid. De har bättre kompetens på området. Men jag vet att Johan vet och tänker mycket längre än så.
Mer hoppfull om svenska frikyrkans framtid blev jag inte av att läsa detta remissvar. Men Guds rike bryter igenom ändå, Anden är utgjuten, nya entreprenörer tar nya initiativ där unga människor möter Kristus. Det blir dock mer helhet om även vi i de äldre frikyrkosamfunden är med i det som Gud gör idag.
Det är ju alltid möjligt att leva i det fräscha och nya som Gud gör idag. Han utestänger ingen.
Pingback: Bögar, bibelsyn och relativism | Erevna - Blogg & Tankesmedja()