Jag sitter just nu vid Mexikanska golfens strand, har några dagars semester innan FN-konferensen börjar på måndag. Bland annat kommer alla världens miljöministrar att vara med på konferensen, och den svenska delegationen leds av miljöminister Andreas Carlgren. Det var en lång resa hit på drygt 20 timmar så jag har ännu inte hunnit skriva klart blogginlägget om församlingsmedlemskap men hoppas att kunna lägga ut det inom 1-2 dagar.

Vill också särskilt lyfta fram några kristna arrangemang i Stockholm i helgen. På söndag har vi fest- och adventsgudstjänst i Elimkyrkan i Stockholm, med Kjell-Axel Johansson som gästpredikant, församlingens tidigare teampastor och min företrädare. Under lördagen blir det 12 timmars bön i Elimkyrkan, ordnat av det ekumeniska nätverket Stockholms bönehus. Det håller på mellan 10.00 och 22.00 och jag kan varmt rekommendera längtande och hungrande kristna som vill se Guds rike bryta igenom i kraft och i härlighet, att komma med. För den som inte känner till det, Elimkyrkan ligger på Storgatan 26 på Östermalm i Stockholm, närmaste t-station är Östermalmstorg. Mycket välkommen. Men du kommer inte att träffa mig där denna helg, men det finns en massa andra mysiga och härliga människor där.

Jag och hustrun reser till Mexiko onsdag morgon, dels för en dryg veckas semester, dels för att jag ska jobba med FN-konferensen i Cancun. Sitter och skriver på ett blogginlägg om min syn om församlingsmedlemskap, dock lite osäker hur snabbt det blir klart, antingen sent ikväll eller under onsdagen, om jag kan skicka iväg det från någon lämplig flygplats. Hör av mig sedan med twittrande och bloggande från Mexiko.

Jag har en härlig dotter som heter Deborah och som bor i Oslo, hon är chef för ett modevaruhus i centrala Oslo. Pratade ikväll med hennes norske pojkvän som heter Simon som frågade om han fick gifta sig med henne. Han hade friat till henne ikväll. Jag svarade ja. Nu blir det bröllop framöver hos familjen Swärd. En ny fas i livet.

Nu är det lördag förmiddag och jag ska ägna dagen åt att vara i Haninge. Hålla predikan i ett offentligt möte i Brandbergen, hälsa på min mor och min fars grav m.m. Det finns önskemål att jag ska skriva i frågan om medlemskap. I den frågan är jag ju på kant med det mesta i modern frikyrklighet, senast jag tog upp ämnet blev jag uppläxad av Sten-Gunnar Hedin, hamnade i polemik med Niklas Piensoho och sågad av vissa EFK-kretsar. Så jag ska med stor inspiration ta upp ämnet igen. Jag reser ju till Mexiko på onsdag morgon och är borta i tre veckor, kanske skriva precis innan jag åker, och sedan dra, och så blir det storm när jag är borta. Det kanske är en bra modell. Min inställning är kort och gott att vi ska bygga församlingar som bygger på överlåtelse och efterföljelse och en gemensam strävan efter helgelse och Kristuslikhet, och inte den lågtröskel, och inte betoning på lärjungaskap, efterföljelse och överlåtelse till varandra – som präglar det mesta av modern frikyrklighet i Sverige. Frikyrkligheten växte ju ursprungligen fram som en protest mot Svenska kyrkans slapphet, och att man så mycket skilde på lära och liv. Jag återkommer i ämnet. Jag lovar.

Häromdagen åt jag lunch tillsammans med några EFK-pastorer i Stockholm, bl.a. Philip Nykvist i Korskyrkan. Jag tog upp frågan om varför sextiotalet tycks bli ganska trendigt bland unga människor. Vi började då prata om Jesusrörelsen, där jag var med en gång i tiden. Lovade Philip att skriva lite om Jesusrörelsen.

Jesusrörelsen var den kristna varianten av hippierörelsen. Och den hade sina rötter i hippierörelsen och alternativkulturen. Det började i USA och fick en stor spridning där, men fick ett visst genomslag även i Sverige. De yttrade sig i form av Jesushus och kristna kollektiv, främst med ungdomar, runt om i Sverige. Men på det mer officiella planet syntes det också genom Jesuskonferenser där inte minst Baptistsamfundet var drivande, Jesusfestivaler och ett viktigt inslag var Stanley Sjöbergs initiativ i Citykyrkan i Stockholm, Stanley var den förste att bjuda in Jesusfolket från Kalifornien. En höjdpunkt var utan tvivel Jesusfestivalen i Stockholm 1974 då vi samlade upp till 10.000 personer i Kungsträdgården under avslutningsgudstjänsten. Ylva Eggehorn och Ulla Östersjö, baptistpastorn, var några av förgrundsgestalterna.

Jag var själv med och startade upp ett kristet kollektiv i Järfälla hösten 1974, med en direkt inspiration från Jesusrörelsen. I Citykyrkan fanns liknande kollektiv med bl.a. Olle Carlsson som en av förgrundsgestalterna. Olle är ju numera kyrkoherde i Katarina kyrka.

Stilen och värderingarna handlade om att vara kulturellt relevanta, hår, musikstil m.m. liknade vi i stor utsträckning omgivningen. Men Jesusrörelsen eftersträvade en radikal kristendom i Jesu efterföljd. Det var rak och tydlig undervisning i Jesushusen. En kärnvärdering var att kristendom lever man sju dagar i veckan, och församlingsliv är ett liv i gemenskap, i gemensam överlåtelse till varandra. Aktiv evangelisation, inte minst ute på gatorna kännetecknade Jesusrörelsen.

Det som är roligt är att så mycket av dessa tankar är på väg tillbaka. Därför trivs jag så bra med kristna ungdomar idag, som vill ta med sig Jesus ut på gatorna, be för folk på stan, och hitta vägar att leva tillsammans som kristna. Samt betona den radikala efterföljelsen, som präglar hela livsstilen. Det kommer tillbaka. Fantastiskt roligt.

I september 2003 genomförde Sverige en omröstning om euron. Vi röstade nej till euron och behöll kronan. Med tanke på att svensk ekonomi har skötts på ett bra sätt sedan dess har det varit en fördel att behålla svenska kronan. I samband med folkomröstningen var det också en intensiv debatt även i kristna sfären om EU. Har ägnat kvällen åt att granska EU-dokument. EU-kommissionen har nu ambitioner att utvidga EU:s inflytande på energiområdet. EU handlar ju om fri handel mellan EU-länderna, fri arbetsmarknad, en gemensam marknad vilket kräver samordning när det gäller olika regleringar och regelverk, inte minst när det gäller miljölagstiftningen. En mer samordnad energipolitik handlar om att bygga elledningar mellan länderna och att sälja el mellan länderna, vilket kräver samordning i regelsystemen och visst mått av gemensamt beslutsfattande.

Samtidigt fortsätter nationalstaterna att fungera oförändrat och bevarar sin nationella identitet. Trots en viss samordning av utrikespolitiken och ekonomiska politiken. Frankrike fortsätter att styras från Paris och Storbritannien från London.

Vart tog brösttonerna vägen? Alla som varnade för Antikrist? Alla kristna som svartmålade EU. Det vore intressant att veta i vilka avseenden EU är ett så dåligt projekt. Jag hör till dem som tycker att EU är ett av världshistoriens främsta fredsprojekt, dessa länder som ständigt har legat i fejd med varandra i mer än 1000 år, har nu haft fred sedan 1945, enligt min mening på grund av det utvecklade ekonomiska samarbetet. Är det fel? Är inte också det en väg för fred för mellanöstern?

Varför saknas helt intresset att diskutera EU i kristna sektorn? Varför tänker vi inte mer missionsstrategiskt när det gäller EU och bygger kristna församlingen från ett europeiskt perspektiv?

Efter en härlig söndag har det varit en liten halvdan måndag. Ett tandläkarbesök under förmiddagen var måttligt roande. Sedan bar det av till sjukvården för installation av en blodtrycksmätarmaskin som jag har på mig ett dygn, och mäter blodtrycket var 20:e minut. Samtal med medlemmar i Elimkyrkan, och läsning om energipolitiken har funnits på programmet under eftermiddagen. Ikväll förbereder jag mig för Elimkyrkans pastorssamling som blir hemma hos mig tisdag morgon, och jag ska bjuda hela gänget på frukost.

Har haft en härlig söndag med tre gudstjänster och möten. Missionsgudstjänst i Elimkyrkan klockan 11.00 då jag försökte förklara att församlingen är mission, vi är sända till världen, det är vår identitet och passion. Sedan ett församlingsmöte. Därefter en tretimmarsgudstjänst med latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus, tre timmars gudstjänst. Jag predikade om att ständigt uppfyllas av Anden, massor av folk kom fram till förbön. Fyra av dessa kom fram för att avgöra sina liv att ta emot Kristus som Frälsare och Herre. I en sådan typ av församling kan Gud verka mäktigt även inne i kyrkan. De är jätteduktiga på att ta med sig vänner och släktingar till kyrkan.

Nu tittar jag på Zlatan, det är nästan lika upplyftande.

I går kväll var jag ute på stan med Ungdomskyrkan Konnekt, vi håller till vid Slussen under vinterhalvåret, och delvis vid Mariatorget. Vi gör det i samarbete med socialen, polisen, föräldranattvandrare och polisens volontärer. Åtskilliga pannkakor och koppar med kaffe serverades i går kväll. Föräldranattvandrare lyser dock med sin frånvaro på Södermalm för närvarande, och nästan inga föräldrar har varit ute denna höst, det behöver tydligen hända ett nytt tonårsmord innan de kommer igång igen. I går kväll hade jag samtal med folk från Pakistan, Saudi-Arabien, Iran, Litauen och Japan. Förutom en massa svenska tonåringar och så några missbrukare. Slussen har varit en stökig plats senaste tiden och det har varit både svår misshandel och omfattande slagsmål där. Det är ju en genomströmningsplats i Stockholms nattliv.

Det är ju en av mina hjärtefrågor som jag konstant tar upp här på blocken att vi driver en för kyrkcentrerad kristendom i Sverige. Kyrkan måste bli mycket mer synlig och finnas mycket mer bland vanligt folk, ute på stan. Och just fredagskvällarna är en mycket viktig kväll. Jesus vill att vi kristna ska gå ut, inte bara sitta instängda i kyrkor. Och Andens gåvor är inte till för att i första hand göda oss redan kristna ett varv till, de är till för att tas med ut på stan.

Jag tror också på att förena socialt engagemang med evangelisation och Andens gåvor. Ungdomskyrkan Konnekt handlar om kristet socialt engagemang. Vi tror att vi bidrar till lugn och ro och motverkar våld genom att vara ute, och polisen och socialen menar att vi fyller en viktig social insats.

Men vi tror också på evangelisation, att dela med oss av vår tro och be för folk ute på stan. Vi söker aktivt tillfällen att få berätta om Jesus, om trons betydelse, och få tillfälle att be för någon. Vi har en bönestol med oss ut där man kan få förbön för olika saker.

Sedan är det nästa steg, att röra sig i riktning mot kristen tro, att komma med i en församlingsgemenskap och börja processen av lärjungaskap. I just Konnektarbetet är utmaningen att se mer av detta hända.

Att vara skrivbordspastor, predikstolspastor eller gatupastor – det är frågan. Jag tycker att största utmaningen och glädjen ligger i det sistnämnda.

Det är min passion att få fler kristna att gå ut på detta sätt. Kommande vecka har jag kallat samman pastorerna i Korskyrkan och Söderhöjdskyrkan för hur vi ytterligare kan motivera i denna riktning.

Nu är det torsdag mitt på dagen. Jag lovade hustrun att det lugnt en vecka efter min träningskollaps förra veckan. Och därför missar jag EFK:s medarbetardagar i Växjö. Idag jobbar jag med världsproblemen och förbereder mig för att åka till FN:s globala klimatkonferens i Cancun, Mexiko. Jag reser dit 24 november och kommer att vara borta i 19 dagar. Kommer att skriva en rapport om världsproblemen och hur de kan lösas. Ett bra extraknäck för en pastor.

Den här veckan kommer jag att predika i Elimkyrkan på söndag klockan 11.00 och i vår latinamerikanska församling, Iglesia Icthus klockan 16.00. På f redag kväll räknar jag med att följa med Ungdomskyrkan Konnekt ut på stan och prata med vanliga tonåringar om Jesus.

I den latinamerikanska församlingen kommer det att bli fullt drag, hög volym, lång predikan, tårar, massa förbön, folk kommer att möta Gud, flera kommer att gå fram till förbön för att ta emot Jesus m.m. Väckelsen är ju inte längre bort än bakom husknuten, det handlar bara om att titta på rätt ställe. Det är synd att så få av oss i etablerade församlingarna tittar på rätt ställe. Denna församling håller på att starta flera dotterförsamlingar. Medan samfunden mest pratar om församlingsplanteringar, men får väldigt lite gjort, så finns det andra som pratar mindre och gör desto mer. Mina sympatier ligger hos de sistnämnda. Iglesia Ichthus är ett sådant exempel.

Jag tror också på ett bra drag i gudstjänsten i Elim. Jag vägrar numera konsekvent att bara ha vanliga gudstjänster, med en predikan i föredragsform, lite stillsamma lovsånger, lite förbön för de som vill. Jag vill se den helige Andes påtagliga närvaro i gudstjänsten så att människor som kommer dit verkligen blir förvandlade och förändrade. Jag vill se de sjuka bli helade, torra och trötta kristna bli fyllda av Anden, jag vill se sökande och tvivlande komma till tro och se besvikna och modfällda kristna få nytt mod och ny glädje. Jag vill se det hända i varje gudstjänst i Elim.

Räknar också med att riva igång några till debatter här på  blocken. Israel och mellanöstern tog rejält skruv. Funderar också på att ta upp frågan om församlingsmedlemskap igen. Då kommer det att bli liv i luckan. Funderar också på att avsluta mina minimemoarer om tiden som EFK-ordförande, det skrivandet har lagts på is ett tag.

Till sist om Israel och mellanöstern. Ska inte yttersta syftet och vårt kristna engagemang handla om att främja fred. Hur kan det främja fred med utspel och iniativ som bara lägger all skuld på Israel för problemen. Måste inte en fredsuppgörelse bygga på villkor som är acceptabla både för Israel och palestinierna. De som bara talar om att bojkotta Israel, skuldbelägga Israel – jag har svårt att se hur de bidrar till freden, de skapar bara ytterligare låsningar från den israeliska sidan. Det är väl mer intressant att studera de fredsuppgörelser som faktiskt har blivit till i mellanöstern och som har visat sig vara hållbara. Jag tänker på freden mellan Israel och Egypten 1979 och Israel och Jordanien 1994. Där finns också grundstommen till en fred med palestinierna. Och Israel har ju konsekvent visat att man har velat gå med på fredsuppgörelser när villkoren har varit rimliga.

Och det går inte bara att skylla på Israels bosättningspolitik. Det fanns ingen bosättningspolitik före 1967 och då var konflikten ännu värre än vad den är idag. Israel upphörde med bosättningspolitiken på Gazaremsan för ett par år sedan, och drev ut egna bosättarna. Har det blivit mer fredligt på grund av det? Det har ju bara blivit värre. Bättre analys tack.

Jag hoppas att alla mina bloggläsare har noterat att jag numera är twittrare. En stor del av min närvaro i cyberspace är nu via twitter, det är där jag skriver rappa småinlägg, mer genomtänkta och omfattande grejer skriver jag på bloggen.

Jag har dock ett stort problem. Jag har bara 124 followers på twitter. Det är extremt lite. Jag ligger ljusår från Brian Houston och Rick Warren, men också långt efter de ledande twittrarna i kristna twitter-sfären som Ulf Ekman, Jaktlund på Dagen, Brynte hos Missionskyrkan, EFK-pastorn Joachim Elsander etc. Man blir min follower på twitter genom att gå in på twitter.com/stefansward och där finns det anvisningar om hur man registrerar sig.

Tack kära bloggläsare för din hjälp.