Nu är det lördag kväll och jag laddar för att hålla en predikan i morgon klockan 11.00 i Skärholmens centrum, Röda Korsets lokaler. Det handlar om Elimkyrkans församlingsplantering i Skärholmen-Vårberg. Jag hoppas att jag ska komma dit som en Guds profet, som frambär klockrena profetiska hälsningar, ber för de sjuka så att de blir botade, ber för kristna som känner sig torra och trötta att de ska bli fyllda av Anden, och att alla som lyssnar på mig ska dramatiskt möta Gud, och allmänt förlösa väckelse och andeutgjutelse i Skärholmen. Är jag bara odrägligt dryg med total avsaknad av självinsikt, eller bryter jag på ett befriande sätt religiösa jantelagar – när jag säger detta. Eller skojar jag bara? Nja, jag längtar faktiskt efter att Gud även ska använda mig på ett påtagligt sätt, inte för att jag ska bli haussad, utan för att människor ska få uppleva den frälsning, befrielse och frihet som finns i Kristus.
Jag ska också under kvällen skriva ihop en krönika till Världen Idag. Har tillbringat ett dygn i Mariefred, på Gripsholms värdshus, där jag och hustrun firade min födelsedag. Jag riktigt börjar höra evighetens klockor ringa, när man nu rusar fram emot 100-årsdagen med hast.
Är sugen på att gå in i debatt om Israel och mellanöstern, och hur vi kristna ska förhålla oss till detta. Vi hade ju nyligen ett ekumeniskt möte om detta, i SKR-regi, och min pastorskollega www.kolportoren.se har kört en hel serie på sin blogg om detta. Vad tycker ni?
Det har också kommit fram synpunkter på att jag ska ta upp igen om församlingsmedlemskap, kanske koppling till Smyrna i Göteborg som varit aktuellt senaste veckan.
Jag har också lovat att gå vidare och skriva om karismatisk kristendom, och Andens verk i våra liv.
Vilket av dessa tre frågor tycker ni jag ska prioritera?