Det blev ingen lyckad halvmarathon för min del. Jag fick kämpa i egen kraft, utan något gudomligt ingripande – Eliasmörjelsen var helt frånvarande. Men Gud vill nog lägga krutet på viktigare saker än att förmedla övernaturlig kraft till en stackars Stockholmspastor i en perifer del av världen, och en ganska perifer del av universum också. Räknar dock med att kraften finns där vid Elimkyrkans gudstjänst i morgon, den behövs nog bättre då.

Första 5 kilometrarna gick skapligt, men efter 11-12 km började jag bli ordentligt trött, och sista 9 kilometrarna tog jag mig igenom bara genom tjurskallig envishet, orkade bara springa när det var utför eller helt plant, och fick gå resten under sista sträckan. Jag fullföljde dock loppet utan att bryta, men klockan stannade på 3 timmar, men då promenerade jag nog cirka 5 av de 9 sista kilometrarna.

Men kul var det och man kan alltid trösta sig med att det var en hel del andra som också hade det jobbigt, men de bröt loppet. Ambulansen kom och hämtade en del slutkörda löpare, men jag slapp ambulansfärd denna gång. Det finns det alla skäl att prisa Gud för.