Vi behöver apostlar och profeter

I Efesierbrevet talas det om de andliga gåvor och tjänster som behövs för att församlingen – Kristi kropp, ska byggas upp och nå en andlig mognad. Det talas i kapitel 4 om herdar – pastorer på latin, lärare, profeter, evangelister och apostlar. I andra kapitlet talas om två speciella tjänster bland dessa, apostlar och profeter, de är grundtjänster för kristna församlingen.

Apostlar uppfattar jag som församlingsgrundare, men också personer som långsiktigt tar ansvar både pastoralt och läromässigt för de församlingar man grundat. De är spjutspetsar i missionsarbetet. Jag tycker också att man både utifrån erfarenhet och skrifterna kan argumentera för att det finns olika nivåer på apostlar, de som agerar över stora områden som t.ex. Paulus, och apostlar med mer begränsat mandat, kanske att agera i en viss region eller ett visst land. Paulus skriver också om att aposteln präglas av kraften, under, tecken och kraftgärningar följer med apostelns tjänst.

Profeter är predikanter som har ett budskap som är Guds tilltal till sitt folk. De är nyckelpersoner i förnyelser och väckelser och förmedlar ett budskap som förändrar och påverkar.

Ska vi utveckla en mer dynamisk kristendom i Sverige behöver vi tänka på dessa saker. Och vi behöver aktivt arbeta med att se dessa gåvor och tjänster växa fram och ge dem ett mandat att utföra sin verksamhet. Tyvärr blir det lätt så att personer som visar apostoliska och profetiska tendenser ofta blir kontroversiella och hamnar i utkanterna av kristenheten, istället för att vara de drivande och ledande i kristna verksamheter. Och nyckelfrågan för våra pastorsutbildningar och teologiska utbildningar är hur vi fostrar fram ledare med denna kaliber. Jag tycker att vi mest fostrar fram personer i svensk kristenhet som är bra lärare och pastorer, med gåvor att ta hand om det bestående, det som redan existerar. Det är nödvändiga personer, men inte den spjutspetskompetens som är nödvändigt för att radikalt förändra och bygga upp något nytt.

Jag vill ge några exempel på apostlar i senaste 100 årens svenska kristenhet, för att göra det tydligt. Jag gör det enkelt för mig genom att titta i historiska backspegeln. En apostel inom Örebromissionen (nu EFK) var Ida Andersson som var verksam i Västergötland under tidsperioden 1930-65 ungefär. Hon grundade ett stort antal församlingar och byggde mängder av kapell. En apostel inom pingströrelsen tycker jag bl.a. var George Gustafsson som var ett avgörande redskap för att starta och bygga upp pingstförsamlingarna i Värnamo, Jönköping och Norrköping. Alla tre församlingarna hör fortfarande till de ledande pingstförsamlingarna i Sverige. Dessa två är bara exempel.

Jag tycker att aposteln har liknande egenskaper som de personer som vi i näringslivet kallar för entreprenörer. De är nytänkare, startar upp något nytt, de är långsiktiga och genomför något som blir bestående. IKEA-grundaren Kamprad är nog det mest kända exemplet på entreprenör.

Mer apostlar och profeter i svensk kristenhet. Men vi måste också ge utrymme för att erkänna dem och ge dem handlingsutrymme så att tjänsterna inte blir förkvävda och marginaliseras.

En annan avgörande gåva och tjänst är evangelisten. Att utveckla den tjänsten och gåvan i ett mångkulturellt och mycket sekulariserat land som Sverige, är en gigantisk utmaning. Svenska missionsförbundet har historiskt sett varit vassast på detta område, men saknar idag evangelister som når fram till svenska folket på en bredare nivå. Övriga samfund har inte haft samma förmåga att fostra fram evangelister, inom pingströrelsen har ordet evangelist historiskt sett reducerats till nybörjare och ung predikant.

Finns det redan apostlar, profeter och evangelister – men vi tar dem inte tillvara på rätt sätt? Behöver vi göra mer för att utveckla dessa tjänster?


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Ulf Stenlund

    Din analys är klockren förutom vad gäller profettjänsten. Både i Apostlagärningarna och i den pingstväckelse jag växte upp i var profettjänsterna i stor utsträckning en lekmannafunktion. Min mamma hade ingen avlönad tjänst i de församlingar pappa tjänade. Hon var visserligare ändå en duktigare predikant än pappa men hon profeterade också rätt ofta. Min första,,sedan många år avlidna, fru stod i en ren lekmannatjänst. Hennes budskap var klockrena och hon fick ofta vitnesbörd om träffsäkerheten i det hon sagt. Du har rätt i att profeterandet numera oftare är knutet till plattformen. Det är nog dessvärre så att mänsliga fel och brister och även konstiga yttringar andligt sett smugit sig in i församlingarna så att kontroll krävs. Gud hjälpe oss att vi inte förkäver Anden.

  • http://www.kastasten.se Thommy Bergenwall

    Har just varit och hälsat på Stina Svensson i Lundsbrunn i Västergötland, i det hus Ida Andersson bodde och tjänade Herren i fram till sin bortgång 1974. Stina själv fostrades av Ida och blev hennes arvtagare till att fortsatta arbetet för Guds rike. Stefan har du tid och möjlighet någon gång så gör gärna ett besök i detta bönens hus. v v v v Thommy Bergenwall.

  • Benjamin

    Jesus<3

  • Mikael

    Hej Stefan!
    Ibland vill jag bara säga något för att jag tycker det är viktigt.
    Du skriver om Alpha och då om det fungerar någorlunda väcker du livet för kristus på ett 20-tal personer om året, det räcker till, två cellgrupper som kan slussas in i kyrkan utav dessa ökar antalet aktiva om vi vill satsa på dessa, och räkna på fingrarna hur många brinnande kristna blir det på 10-års tid, på 200 personer finns det större chans att någon tar upp Andens gåvor så fråga dessa vad vill de få för stöd för att delta i kyrkan och växa i den.

    Med andra ord Stefan se på dina medarbetare och kommande medarbetare ta väl vara på dig själv och inspirera de som söker sig till kyrkan.

    Så Stefan sök där du står och inspirera dina alla medarbetare och Profeter, Apostlar kommer du att få glädje att möta ofta!

    /Mikael

  • http://http//avemarisstella.blogspot.com Anders Gunnarsson

    Du har nog rätt i att Sv frikyrklighet behöver fler och bättre ledare, men det är nog just i ämbetssynen som ni har er största svaghet. Michael Harper (fd karismatiker, numera ortodox) har skrivit en del om detta. Här behöver man säkert gå tillbaka till källorna igen. Skriften, judendomen och urKyrkan…

  • Elisabeth Hammarlund-Lorenzsonn

    En fungerande forsamling/ Kristi kropp ar ett amne som bade intresserar och engagerar mig.

    Dar den HELIGE ANDE ar finns det frihet.
    Frihet till FUNKTION och PRODUKTION

    Tyvarr kan radsla forkvava de andliga nadegavorna.
    Det kravs mod att slappa kontollen och lata den Helige Ande ta over bade pa det ’personliga’ saval som pa det ’kollektiva’ planet.

    Man undrar varfor den efterlangtade vackelsen uteblir samtidigt som man krampaktigt haller fast i positioner och haller andra trossyson i koppel eller lagger betsel i mun for att tysta ner och manipulativt styra fardriktningen for sig sjalv och andra.

    Herre hjalp oss att…

    let go and
    let God…

  • Göran Walter

    Håller med om att vi behöver göra mer – vore kalas med en profetskola – varför inte på nätet.

  • anna

    Mats Selander är en profet som ropar i mörkret. Profeter är utmanande och inte alltid bekväma. En profet säger det som är på Guds hjärta. Profeten är inte ett språkrör för en ljummen och bekväm kristenhet. Vill vi verkligen ha fler profeter?

  • Andreas T

    Många av våra frikyrkor har just stagnerat pga av att vi byggt för mycket inåt, pastor/lärar byggda församlingar, eller bara utåt, evangelisten. Läraren behövs, Pastorn med sin herdefunktion behövs, absolut. Men aposteln tillsammans med profeten skapar en dynamik som bryter igenom, etablerar något nytt, längre ut än pastorn och läraren. Och som du skriver Stefan, vi behöver evangelister som rör upp vattnet och vinner människor.

    Vill även säga att Apostel behöver man inte vara och heta Lewi Petrus, Ulf Ekman, utan det kan variera på olika nivå och sfär, i enlighet med sin tro.

    Helt klart rätt analys Stefan!

  • http://vemtanderstjarnorna.blogspot.com Per Ewert

    En utmaning i detta är förstås att de olika tjänsterna ger varandra utrymme. Evangelistens goda strävan att nå människor med evangeliet kan vilja lägga band på profeten som pekar ut och utmanar synden i människans liv. Och utmaningen gäller kanske även vice versa.

    Idag lägger många kristna ledare nästan hela tonvikten på att visa att vi vill väl. Vilket förstås kan vara av godo. Men när det sker genom att orättfärdighet sopas under mattan, när det sker på bekostnad av sanningen blir det förstås aldrig riktigt väl på djupet.

    Som alltid: Jesu kombination av sanning och ödmjukhet är en ledstjärna att försöka följa.

  • Per-Erik Johansson

    10, Per Ewert, ett fantastiskt bra inlägg som jag hoppas Stefan tar till sig i en utveckling på ett tidigare framlagt ämne som handlar om sanning och trovärdighet. Tack. Sanning och nåd.

  • Rolf Ahlqvist

    Hej! Som gräsrotskristen är jag en av de personer som du apostroferar till, och som med apostolisk och profetisk tendens underifrån, försöker tolka Jesu evangelium. Men jag har tydligen blivit för kontroversiell och därför hamnat i utkanten av kristenheten. Det som du skriver.

    Det syns som att det svenska samhället nu rämnar i två olika tydliga delar, där vi medborgare är på väg i motsatta riktningar. Detta utan att endimensionella politiker genom sin andliga okunskap anar, om vad som är på gång. Sådant övergripande skeende vill de inte kännas vid i valrörelsen, när de krampaktigt vill hålla ihop landet som en enbart materialistisk historia. Därigenom kan de inte förstå, att en sådan klyfta endast kan överbryggas av religiös, kvantfysisk och andlig, filosofisk grundförståelse av djupgående slag.

    Alltmedan troende människor anar, att Gud nu syns nära sin återkomst, varvid han med sitt kosmiska timglas möjligen vänder 180 grader på tidens gång. Det passar de flesta av oss kristna, samt muslimer och andra troende. Vi som ytterst vill iväg bort från vår orättvisa jämmerdal, i riktning istället mot Guds rike och paradiset. Så vi accepterar inte alls det åtstramande sekulära, senkapitalistiska samhälle som driver iväg globalt framåt nu, utan styrkraft till bästa ekonomi för alla av världens folk.

    Så ateister och materialistiskt inriktade människor är på väg åt ett annat håll än ett bestående andligt välfärdsparadis. De vill tydligen medvetet eller omedvetet, skynda på, mot ett enbart sekulärt rike. En del av dem lockas sålunda genom sin karaktärs utformning, inte alls av paradiset. Utan de är tydligen uppfyllda av att fortsätta sin strävan till kamp, långtgående arbeta och rättvisa, eller i önskan om lustfyllda njutningar i en ny värld, som styrs av mammon och egoism. Den värld som Gud nog i sin kommande dom benämner Gehenna, enligt vad som redan för tusentals år sedan, skrevs om i bibeln.

    Nu i september 2010 önskar en del av medborgarna också skynda på, att ”synda allt hastigare mot sitt komplement straffet”, när de inför den 11.9. offentligt ämnar bränna upp biblar och koranböcker. Och i en såväl politisk som existentiell, religiös demokrati, har de rätt att göra så. Men de får då ta ansvar för, att konsekvenserna kan bli överraskande definitiva, nu när vi människor syns nära tidens slut och nya början.

  • Hannu Ruokola

    Att ta etiketten apostel som ämbete i de kristna sammanhangen tillhör ovanligheterna och jag tycker, att vi gör väl att inte välja apostlar i vår tid. Det finns visserligen en del kristna kyrkor, som leds av ”apostlar” som Neuapostolische Kirche, som har en del verksamhet i Sverige. Och Apostolske Tro i Danmark.

    Jag upplever den här sortens diskussioner som ett försök att finna en utväg hur man ska vända den negativa trenden i dagens kristenhet. Och nu prövar man ”apostlaskap”. Jag tror, att detta blir lite ”jagande efter vind”. Såsom man kan läsa utav SSs inlägg, den kristna tron och församlingsverksamheten baseras på människans upplevelser och inte i första rummet teologin och församlingsordning, som har bestående värden. Det är nästan tvärtom, man ska förkasta det gamla som förlegat och man ska jaga efter upplevelser, som passar just nu.

    Detta vittnar tydligt om frikyrkans kris. Församlingar går ihop, ty det är ”roligt” att vara tillsammans. Men hallå där, hur frikyrkan började? Man förkunnade det, som man trodde på! Det var inte för att vi ska ha kul tillsammans. Nu ska man grunda församlingar lite här och där. Men tidigare var det förkunnelsen och den rätta läran, som fångade upp människorna. Sedan grundade man församlingar! Vilken sanmmanhållning ska man ha i kyrkan? Är det inte den gemensamma bekännelsen? Eller är det att ha kul och trevligt tillsammans och i teologiska spörsmål råder frihet att tro vad man finner sej bra? Snacka om liberalteologin inom dagens frikyrka!!

  • martin kihlström

    Jag tror på den enkla principen. Mitt motto har blivit följande 1: att sluta tycka tänka om allt i kyrkan, enligt mig så tenderar all energi gå åt till interndiskussion om de ena än det andra. 2: berätta för vänner och de jag möter om jesus på ett naturligt sätt man hittar alltid någon ingång när man lär känna en människa. 3: ja svårare än så har jag inte gjort det med andra ord en hederlig evangelist (som rör sig och är där människor är).

  • http://avemarisstella.blogspot.com/ Anders Gunnarsson

    #13
    Hur började frikyrkan!

    Genom att göra en bättre Kyrka från de som fanns sedan innan. Det är att följa de uppmaingar vi finner i Skriften i Joh 17, 1 Kor 1:10ff och Ef 4; eller?

    Kyrkan började däremot minst 1800 år innan med apostlarna, som utvalde biskopar och spreds i hela världen. Hon finns kvar än idag, med samma ämbete, tro och tillbedjan. Vi tror inte det går att göra någonting bättre än orginalet. Den bekännelsen läses varje Söndag (niceanska). ”En, helig, katolsk och apostolisk Kyrka”; det borde vara alla kristtrognas önskan och plikt att bevara. Den Kyrkan har biblisk, kristologisk och urkyrklig ämbetssyn. Att sitta och klippa och klistra en egen nymodigare och ”företagsekonomiskare” ämbetssyn, kan bara leda ner i ännu ett dike (vi har haft för många dikeskörningar i pietistisk kristendom i Svedala). Ett annat vanligt svensk dike är annars liberalteologin, som du mycket riktigt påpekar. Men att vara liberalteolog är inte mycket sårare än att vara lutheran. Luther tolkade skriften efter sitt huvud. Liberalteologen tolkar den efter sitt moderna huvud! I samtliga fall undviker man Kyrkans uråldriga, enhetliga och djupa tradition…

  • Ulf Stenlund

    Käre Anders Gunnarsson #15
    En i mitt tycke sannare historieskrivning är att urkyrkan var en fri kyrka som dessvärre urartade på flera sätt. Redan i Uppenbarelseboken visar budskapen Johannes fick att församlingar avfalligt på olika sätt. Alteftersom den andliga smörjelsen ersattes med gregoriansk sång och makt trängde ut kärleken har behovet av reformationer stigit.

    Det positiva är att i dessa de yttersta tiderna har Herren själv rest upp ett folk skrivet i Livets Bok även från många historiska kyrkor.

  • http://larjungabloggen.wordpress.com/ Henrik Steen

    Bäste Stefan,

    intressanta tankar (även om jag funderar på om du läst Peter Wagner när du spekulerar i apostlars olika nivåer, känns ju kanske som det exegetiska underlaget är svagt för sådana utsagor, eller?).

    Och jag håller ytterst mycket med att vi behöver få fram många fler vilda entrepenörsaktiga och initiativtagande apostlar och profeter! Samtidigt kan jag se problemet att de kraftfulla personligheterna som har sådana gåvor ganska ofta verkar ha svårt att underordna/inordna sig befintliga strukturer, och ser sig tvingade att skapa nya strukturer. Därigenom hamnar de utanför de etablerade församlingarna och kan inte bidra till någon förnyelse. Hur kan vi släppa loss dessa gåvor och samtidigt fostra fram dem i ödmjukhet och Jesuskaraktär?

    Allt gott!
    Henrik

  • Per-Erik Johansson

    17, genom tiden så har företrädare för befintliga mer eller mindre döda strukturer upplevt sig hotade och ansett sig behöva ta sanningssägare i örat, kuva och inordna dem i ordningen igen. Ibland med ett lyckat resultat av tystnad. Ibland med katastrofalt misslyckande där ny livfullhet i nya sammanhang inträtt. Att inordna sig i sammanghang är alltför ofta ett tecken på att man inte vågar följa Jesus, inte vågar gripa in, alltför ofta skygglappar på för att skydda orenhet.

  • http://larjungabloggen.wordpress.com/ Henrik Steen

    Hej Per-Erik (jag antar att jag är 17? Mitt namn står där ifall du vill använda det!),

    Jag håller absolut med att denna typ av personligheter i många fall har kvävts eller kvästs till anpassning i ett ”mer eller mindre död struktur”. Men vad jag menade med ”gamla strukturer ”var en hel massa vanliga kristna församlingar och samfund. Och om man inte kan stå under ett ledarskap kanske man inte ska utöva ledarskap?

    Jag säger inte att man ska anpassa sig till allt, det finns mycket i våra församlingar och samfund som skulle behöva förändras och reformeras av profetiska ord och apostolisk kraft. Men om man inte kan stå under ett ledarskap kommer man hamna utanför, och därigenom kan man inte bidra till eller förändra något.

    Alternativet skulle vara att se alla gamla församlingar och samfund som bortom allt hopp för Herrens påverkan, och det kan i alla fall inte jag göra.

    Hur tänker du?
    / Henrik

  • Per-Erik Johansson

    19, Henrik Steen, lyssnade just på P1, en av våra ledande så kallade själavårdare och pastor uttalade sig med ungefär de här orden. ”Jag blir positivt överraskad när Gud griper in, men det är inget jag kan kalkylera eller budgetera med.” Skulle vara mycket intressant att möta en Kines med det uttrycket och lyssna till reaktionen. Beträffande var jag står och hur jag tänker så samstämmer jag med Per Ewert i 10.
    Anledningen till detta torde jag inte vidare framföra i detta forum, men ringer gärna någon dag och efterhör om du är ledig i lunchtid.
    Hunden biter sällan den hand som föder den, därav så har sanningen ingen position idag.

  • Hannu Ruokola

    Ulf Stenlund, jag förstår dej som en ortodox pingstvän, som vet var Anden finns och vad som förhindrar Anden verka. Nu saknar ditt påstående om den gregorianska sången bibliskt stöd, men sådant är naturligtvis oviktig, när man själv vet som pingstvän, var Anden är verksam och var inte.

    Ulf, jag är också en gammal pingstvän, som kom till insikt om sin egen litenhet och att mycket av min kunskap om Anden byggdes på mina egna erfarenheter. Den grunden är dock för svag att avgöra var Guds Ande är verksam.

    Du har helt rätt i att vi behöver nya reformationer. Du vet det själv om du tittar på din egen rörelse, PR, hur den har ändrat sej under årens lopp. Och man saknar tydliga bekännelseskrifter och man har varit stolt över att INTE ha sådana, eftersom de anses förhindra Anden. Är inte detta sant? Men hur definierar du då reformationen, om du saknar det, som du ska återgå till? Är det inte så att den moderna PR vill tona ner ”ortodoxin” och vill hellre kalla den för ”produkt av sin egen tid”?

    Jag tror personligen att Lewi Pethrus skapade ortodoxin inom PR och han höll ihop PR, men efter honom har liberala krafter funnit en god plats att verka under ”Andens frihet”. Som sagt jag har förlorat min tro på pentekostalismen.

    En sann biblisk karismati hör hemma i ordnade former. Där det finns god kyrkoordning och god definierad teologisk grund, som inte bara kan rubbas som ”produkt av sin egen tid”, där kan andliga yttringar, 1Kor12, bedömas rätt.

    Jag håller med Anders Gunnarsson, att man ska bygga vidare på den grund, som finns till, men jag tror, att Luther går mycket tillbaka till tidigare kristna och särskilt till Augustinus. Det måste finnas plats för reformationer, men det bör tänkas genom och definieras och slutligen skrivas ner för att allt inte bara blir produkter av sin tid.

    PR har övergett sin ortodoxi, vad som gäller församlingen, dopet och nattvarden. Det är rent skrämmande. Tidigare var man tydlig om att dopet konstituerade församlingen och endast döpta deltog i nattvarden. Detta ÄR urkyrkans syn! Om det är nu så att det baptistiska dopet gäller, har det hänt antingen man förnekar det baptistiska dopet eller att man bryter mot den samlade kristenhetens syn så att dopet är oviktigt och är inte längre inkörsport in i församlingsgemenskapen och nattvardsgemenskapen.

  • Hannu Ruokola

    Att ha kulturella yttringar inom den kristna kyrkan är bara positivt, såsom gregoriansk sång, orgelmusik och annan musik. Tänk på Pappa Bach! En av musikhistoriens största personer, som inte hade endast läpparnas bekännelse, utan hans verk anknyter till olika bibeltexter och många har följt i hans spår. Tänk på Felix Mendelssohn-Bartholdy!

    Jag har märkt, att en levande tro ofta leder till högkvalitativa musikaliska yttringar. Det är fröjd och glädje att gå till gudstjänster, som har levande musikliv. Inte bara körer och grupper, som framför musik, utan levande församlingssång, där alla kan delta i meningsfulla texter. Men man blir trött på dessa korta körer, som kallas för lovsånger och alla dessa hip-hop- rapp- rock – pop-konzerter.

  • Per Johansson

    Kära bröder och systrar, enligt ortodox tro och tradition är apostlarna de tolv, de sjuttio och den helige aposteln Paulus som Herren själv utvalde. Deras efterträdare är de ortodoxa patriarker och biskopar som enligt apostolisk tro, apostolisk succession (bön om den Helige Ande och handpåläggning) och apostolisk kyrko-och ämbetssyn följer Herrens bud att förkunna det glada budskapet och förvalta de sju sakramenten. Dagens orientalisk-ortodoxa patriarker är i rakt nedstigande led efterföljare till de heliga apostlarna Petrus, Thomas, Bartolomeos, Thaddeus och Markus.
    Apropå Herrens kritik i Uppenbarelseboken: Ingen patriark, biskop eller präst är ofelbar, men när Herren utsåg sina apostlar tog Han inte ifrån dem sin nåd (undantag Judas, förrädaren). Vid den yttersta dagen ska vi alla, och främst Kyrkans ledare, stå inför Herrens domstol, för att uttrycka våra gensvar på Hans omätliga kärlek. Må Herren förbarma sig över oss alla!

  • S-E Sköld

    Ulf Stenlund, profeten och den profetiska nådegåvan är helt skilda ting. Profetera kan alla få göra, enligt Paulus, men profettjänsten är tilldelad till några få, enligt samma undervisare.

    Anledningen till att Gud i Sin församling satt, ”några till profeter..” beror på att ”Herren gör alls inget, utan att uppenbara sitt råd, för sina tjänare profeterna”. Om dessa inte får göra sig hörda, blir det i stället människotankarna som styr. Och så är nu fallet bl.a. inom Pingst.

    Den ”gamla” pingströrelsen leddes av apostlar och profeter, dels med centrala funktioner och dels med regionala. Erik Nissa i Rättvik, kallades ibland ”Dalarnas apostel” och i region efter region fanns den typen av ledare, huvudet högre än sina bröder; i andlig mening. I Norrbotten fanns t.ex. Carl Gyllroth, Västerbotten Fridolf Danielsson, i Jämtland August Brissler etc etc. till det kom ett antal profeter, som understödde ledarna i deras visionära – växande – byggnadsverk. Och centralt fanns Lewi Pethrus, understödd av profeter och regionala apostlar. Givetvis fanns också motståndare.

    Stefan Swärd. Du är de ”dolda skatterna och bortgömda rikedomarna” på spåret. Fortsätt på den vägen – i den lärosynen – så skall Gud hjälpa Dig; enligt Ordet: ”Den som söker han finner..”

  • http://avemarisstella.blogspot.com/ Anders Gunnarsson

    #22

    En liten kommentar. Att de flesta pingstsamfund inte har bekännelseskrifter stämmer kanske. De protestantiska kyrkor som har (t.ex. SvK) struntar i dem i a f. Vilket är bäst? Att ha och låta dem samla damm eller att strunta i alltihop och vara protestAnde i själ och hjärta; jag, Gud och MIN tolkning av Skriften (och karismatik)!

  • Per-Erik Johansson

    10, Per Ewert, du har mitt odelade stöd i efterlysandet av sanningen jämfört med att ”vilja väl” som får vara ett uttryck för nåden när saningen med tillhörande omvändelse och nåden som straffpåföljd.
    Inslaget i radions P1, den 13/9 14.00, leder till tanke på Ordet som det tveeggade svärdet som skiljer ande och själ. Det förledande ordet ”själavård” har gjort att Ordet nu slickar själen medhårs medan anden får komma på skam. Inget som i förstone kan uppfattas som obehagligt, motströms etc. får yppas i trevlighetsföreningarna. Människans själsuppfattning och välbefinnande styr.

    Oberoende profetröster styrkta av Den Helige Ande i sanningssägande är en abslout nödvändighet för att livet ska återvända till de strukturer som Henrik Steen i 19 fortfarande hyser hopp för och kanske de benhögar som nämns i Hesekiel. Idag råder tyvärr en ”själavårds” tillämpning som omnämns i Jer 23:14 och hellre att Jesaja 32:7 tillämpas än att någon vågar stå upp för den den som ligger ner.

    Det värsta av allt: en profet kan inte skapas på exempelvis ÖTI, vi måste bli så små så vi ger Herren det utrymmet, hemska tanke.

  • Hannu Ruokola

    Det är bättre att ha bekännelseskrifter än inget alls. Den svenska kristenheten behöver lite stabilare grund än vad den moderna frikyrkan uppvisar. Jag tror, att framtiden kommer att visa, att det bildas Svenska frikyrkan, där alla schatteringar får rum, högt till tak, allt mellan svärmiska profeter och liberal bibeltolkning. Först SB + MK + SMK = Samfundskyrkan och SAM + EFK + PR = ? Efter detta finns det två frikyrkor och det är rätt så naturligt att de ska förenas till Svenska Frikyrkan. Är detta frikyrkans framtid?

    Som frikyrklig har jag förlorat min tro på denna modell. Det verkar så att frikyrkorna har haft sin storhetstid och nu går man mot sitt slut. Man brukar säga, att råttorna lämnar det sjunkande skeppet. Det är mer och mer frikyrkliga, som kommer att lämna och söka sej till reformationen och till RKK som Anders Gunnarsson.

    Den kristna tron är inte en tidsbunden företeelse, utan det är evigt och bestående och i botten oföränderligt grundad på GT och NT och apostlarnas undervisning. Sedan har kyrkans historia viktig och den kristna kyrkans undervisning genom århundranena viktig. Detta kan inte reduceras till moderna ”apostlars och profeters” undervisning år 2010 efter Kristus! Tänk 2010 år!

  • http://http//avemarisstella.blogspot.com Anders Gunnarsson

    #27 Hannu

    Jag tror du har helt rätt! Den ena heliga ”allmänneliga” och apostoliska ”Svenska” frikyrkan kommer nog aldrig existera. En del går bakåt mot rötterna och en del går ifrån de kristna rötterna till judiskheten. Katolik eller judaiserande eller ärkekarismatiker är nog framtidens svenska religiösa karta. Det är allt lite spännande att leva i kyrksverige…

  • S-E Sköld

    Det finns bara ett original – vad gäller Kristendomen – en urkund, och den förvaras i Bibeln, Guds Ord. Den som vill finns den, måste gå till Ordet. Men däremot är förfalskningarna många.

  • http://http//avemarisstella.blogspot.com Anders Gunnarsson

    #29

    Skriften vittnar om en grund som lagts. Den som förvaltade Kristi uppenbarelse, skrev sedemera ner den och sedan kanonicerade Skriften på 400-talet. Endast en Kyrka grundade vår Herre – på Petri bekännelse och person – och gav honom nycklarna och apostlarna delaktighet i denna auktoritet. Det finns efter 1500-talet – 33 000 – andra grundare som trott att de kunnat göra vår Herres verk bättre. Mig veterligen har ingen av dem lyckats med uppdraget… Mångfalden och enheten runt Petrus finns kvar. Hur många av de 33 000 som finns kvar om hundra år står skrivet ibland stjärnorna, men i himlen finns det bara en Kyrka; den ena, helgade, kata holicosm och med 12 portar (jag tar den som inte dödsriket kan bli övermäktig).

  • S-E Sköld

    När det gäller katolska kyrkan i förhållande till Jesu undervisning, att låta frukten själv avslöja om trädet är gott eller ont; så har den kyrkan med övertydlighet själv svarat på den frågan: ett svar som är hörbart i nyhetsrapporteringar över hela världen. Den som inte uppfattar den diagnosen – som är ställd på den kyrkans frukt – är både blind och döv. Eller vägrar att se och höra.

  • Hakanholmlund

    Hej stefan!
    Vem är kallad?
    Är du villig att bli en profet apostel? Vill möta motstånd och avsky mm.
    Det kan man debattera sjunga om, men få vill offra sin sociala plattform sin akademiska krets.
    Vi vill skriva och blogg osv, låta radikala men få vill ta steget fullt ut.
    Många kommenterar men sen sitter man i sin fina soffa,,,, Se på föregångarna i Bibeln, även vår tidiga väckelsehistoria.

    Vem är den mannen, han kommer att förlorar många, många vänner. Det är priset du får betala i denna sekulära tid (även inom kyrkan). Ta fanan gör det den Helige Ande säger, gå åt sidan ta det lugnt, vila i Gud, tala med Gud, lyssna på Gud. Men det kostar som sagt. ”Att lämna allt och följa mig,,,,, Många kommer att resa sig och gå med (först och främst Gud) sen kommer lyskraften (men inte genom bloggen) Människor ska se och komma, inte för att man säger fina saker, utan för att sanningen, och äktheten och renheten blir uppenbar. Vem av er eller oss vill ta fanan (segerbaneret) och gå. Vem? ( Johannes Döp.Han offrade sin karriär ,,,prästson given akademiker)
    Vi är några som väntar. Obs! Lidandet är en naturlig del av utmaningen .

    Finns det några kyrkor som vill ha en profet eller apostel ! PÅ riktigt.
    Ordningen störs. Vederbörande måste ju väljas först av en valberedning och accepteras av de församlade. Många talare kommer att hålla brinnande appeller för och emot, det skapar oro, splitring, så vi skjuter det på framtiden. Eller???

    Håkan holmlund