I Efesierbrevet talas det om de andliga gåvor och tjänster som behövs för att församlingen – Kristi kropp, ska byggas upp och nå en andlig mognad. Det talas i kapitel 4 om herdar – pastorer på latin, lärare, profeter, evangelister och apostlar. I andra kapitlet talas om två speciella tjänster bland dessa, apostlar och profeter, de är grundtjänster för kristna församlingen.
Apostlar uppfattar jag som församlingsgrundare, men också personer som långsiktigt tar ansvar både pastoralt och läromässigt för de församlingar man grundat. De är spjutspetsar i missionsarbetet. Jag tycker också att man både utifrån erfarenhet och skrifterna kan argumentera för att det finns olika nivåer på apostlar, de som agerar över stora områden som t.ex. Paulus, och apostlar med mer begränsat mandat, kanske att agera i en viss region eller ett visst land. Paulus skriver också om att aposteln präglas av kraften, under, tecken och kraftgärningar följer med apostelns tjänst.
Profeter är predikanter som har ett budskap som är Guds tilltal till sitt folk. De är nyckelpersoner i förnyelser och väckelser och förmedlar ett budskap som förändrar och påverkar.
Ska vi utveckla en mer dynamisk kristendom i Sverige behöver vi tänka på dessa saker. Och vi behöver aktivt arbeta med att se dessa gåvor och tjänster växa fram och ge dem ett mandat att utföra sin verksamhet. Tyvärr blir det lätt så att personer som visar apostoliska och profetiska tendenser ofta blir kontroversiella och hamnar i utkanterna av kristenheten, istället för att vara de drivande och ledande i kristna verksamheter. Och nyckelfrågan för våra pastorsutbildningar och teologiska utbildningar är hur vi fostrar fram ledare med denna kaliber. Jag tycker att vi mest fostrar fram personer i svensk kristenhet som är bra lärare och pastorer, med gåvor att ta hand om det bestående, det som redan existerar. Det är nödvändiga personer, men inte den spjutspetskompetens som är nödvändigt för att radikalt förändra och bygga upp något nytt.
Jag vill ge några exempel på apostlar i senaste 100 årens svenska kristenhet, för att göra det tydligt. Jag gör det enkelt för mig genom att titta i historiska backspegeln. En apostel inom Örebromissionen (nu EFK) var Ida Andersson som var verksam i Västergötland under tidsperioden 1930-65 ungefär. Hon grundade ett stort antal församlingar och byggde mängder av kapell. En apostel inom pingströrelsen tycker jag bl.a. var George Gustafsson som var ett avgörande redskap för att starta och bygga upp pingstförsamlingarna i Värnamo, Jönköping och Norrköping. Alla tre församlingarna hör fortfarande till de ledande pingstförsamlingarna i Sverige. Dessa två är bara exempel.
Jag tycker att aposteln har liknande egenskaper som de personer som vi i näringslivet kallar för entreprenörer. De är nytänkare, startar upp något nytt, de är långsiktiga och genomför något som blir bestående. IKEA-grundaren Kamprad är nog det mest kända exemplet på entreprenör.
Mer apostlar och profeter i svensk kristenhet. Men vi måste också ge utrymme för att erkänna dem och ge dem handlingsutrymme så att tjänsterna inte blir förkvävda och marginaliseras.
En annan avgörande gåva och tjänst är evangelisten. Att utveckla den tjänsten och gåvan i ett mångkulturellt och mycket sekulariserat land som Sverige, är en gigantisk utmaning. Svenska missionsförbundet har historiskt sett varit vassast på detta område, men saknar idag evangelister som når fram till svenska folket på en bredare nivå. Övriga samfund har inte haft samma förmåga att fostra fram evangelister, inom pingströrelsen har ordet evangelist historiskt sett reducerats till nybörjare och ung predikant.
Finns det redan apostlar, profeter och evangelister – men vi tar dem inte tillvara på rätt sätt? Behöver vi göra mer för att utveckla dessa tjänster?