Funderingar över akademisk teologi i frikyrkan

juli 19, 2010 ~ stefan

Jag är ingen teolog. Min professionella kompetens är statsvetarens. Min doktorsavhandling i Statskunskap ligger dock i gränstrakterna mellan religionssociologin och statskunskapen så jag är nog delvis en teolog ändå. Men när jag bedömer teologi blir jag nog något av en elefant som klampar in i en porslinsfabrik.

Som övertygad och engagerad kristen läser jag dock ständigt Bibeln och predikar utifrån Bibeln och läser i den utsträckning jag hinner bra litteratur som ger mig insikt i att förstå och tillämpa Bibeln. Regelbundet brukar jag titta på och läsa texter av akademiska teologer. Jag har dock en mycket kluven relation till den akademiska teologin.

Det finns mycket bra teologi, som utgår ifrån en konfessionell syn, och genuin förståelse av Bibeln och vad det kristna livet handlar om. Kritik mot akademisk teologi får inte bli för svepande och generell. Ett bra exempel på detta är min medarbetare i Elimkyrkan, Lars-Göran Sundberg, som kombinerat akademisk teologisk kompetens med att tillämpa sina kunskaper i församlingsmiljö. Har nyligen läst böcker av John Wimber, JI Packer, och Wayne Grudem – som jag tycker är bra exempel på en bra teologi, som hjälper den kristne lärjungen att växa som kristen, men ändå tacklar frågorna på ett systematiskt och forskningsorienterat sätt.

Men alltför ofta är teologin sekulariserad och professionaliserad. Bibeln blir för teologen alltför ofta endast en klassisk textbok som ska analyseras och dissekeras, utifrån ett kritiskt förhållningssätt. För mig som aktiv kristen är Bibeln framförallt Guds ord, det är Gud själv som talar till sitt folk genom denna bok, i alla tider, inklusive mig. Och jag tror att det inte bara är en text, Anden hjälper till att ge mig förståelse i denna text. Kristendomen handlar om ett uppdrag. Att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, och lära dem att hålla allt Jesus har befallt. För mig är lydnaden avgörande när jag studerar Bibeln. Är jag efterföljare till Jesus, så hittar jag här vägen och vägledningen som utmanar mig till lydnad – och den kunskapen och utmaningen får jag genom att studera Bibeln, och tillsammans med andra kristna studera Bibeln. Som lärjunge studerar jag inte Bibeln med syftet att ifrågasätta den – utan mitt syfte är att förstå budskapet så att jag kan leva som Jesus vill.

Det perspektivet saknar jag alltför ofta när jag läser texter av teologer. Man skriver om Bibeln som vilken bok som helst. Och med en historisk-kritisk metod plockar man sönder Bibelns text som vilken klassisk bok som helst. Dessutom skriver teologer alltför ofta abstrakt och obegripligt och kommer ytterst sällan med konkreta förslag och förståelse som hjälper praktiserande kristna att utveckla sina kristna liv och utveckla församlingslivet. Teologerna bidrar alltför ofta mer till att problematisera, än att utveckla och sprida tro och förnyelse. Man har en för stor benägenheten att intellektualisera Bibeln, och förstora motsatser istället för att göra det självklara för den vanlige bibelläsaren, att skapa synteser i sin Bibelläsning. Att låta de skilda perspektiven och nyanserna i bibeltexten, visa på en balanserad helhet, hellre än att leta efter motsättningar i Bibeln. Lärjungen och den aktive troende läser uppenbarligen Bibeln på ett helt annat sätt än den sekulariserade teologen som främst är ute efter att problematisera, plocka sönder, och analysera bibeltexten som vilket mänskligt dokument som helst.

Jag ser det som mycket bekymmersamt att den akademiska teologin blir alltmer rådande även i frikyrkliga miljöer.

Jag tror att en vetenskaplig metod kan tillämpas i en rad olika områden som gäller teologin. Det handlar inte minst om religionshistoria, kyrkohistoria, religionssociologi, dogmatik och systematisk teologi, etik, exegetik och bibelforskning. När det gäller kristna livets praktiker har jag svårt att se att ett vetenskapligt förhållningssätt är möjligt, t.ex. när det gäller hur jag utvecklar mitt böneliv, lär känna Gud, för andra människor till tro på Kristus, att lära mig att leva ett heligt liv, hur jag praktiskt visar Kristi kärlek m.m. – detta är också teologi, men inte sekulär akademisk teologi.

Vi som är vanliga bibelläsare kan få stor hjälp av teologen som kan förklara för oss den historiska bakgrunden till Bibelns texter, och ge insikter i språkets dynamik i Gamla och Nya Testamentet. Och som kan guida oss i hur den tidiga kristna kyrkan tolkade och praktiserade bibeltexterna. Så långt är allt okey.

Men jag har stora problem när detta främst görs på distans, när lärjungaperspektivet inte finns med, när problematiseringen tar överhanden istället för vördnaden och respekten och tilltron till Guds ord, och när det Jesus faktiskt uppmanade sina lärjungar att göra – helt försvinner på den teologiska agendan, t.ex. hur man lever i Andens gåvor, hur man för människor till tro på Kristus, och hur man utvecklar en fördjupad och mogen Gudsrelation, och hur man bygger ett lokalt församlingsliv som gestaltar Jesu radikala undervisning.

Det akademiska och den djupa andligheten går att förena, men alltför ofta tycks det internakademiska perspektivet få överhanden på många teologiska institutioner runt om i världen.

Jag sitter nu och läser en bok utgiven på förlaget Libris där ett antal akademiska teologer skriver, ”Så som det har berättats för oss” är titeln, och det är en hyllningsskrift till EFK-teologen och pastorn Lennart Thörn på hans 65-årsdag. Thörn har varit banbrytande inom EFK, och det som tidigare kallades för Örebromissionen, när det gäller vår teologiska utbildning, vid Örebro missionsskola.

Det är intressant bok, och belyser tycker jag spänningsfältet mellan strikt akademisk teologi och en konfessionell teologi som är till hjälp och bidrar till utveckling för församlingar och troende. Vissa texter i boken är lysande. Jag gillar skarpt det kapitel Arne Rasmusson har skrivit om ”Frälsning och kyrka”. Ett exempel på bra teologi, som visar den genuina respekten för Bibeln och kristna traditionen, och samtidigt är nytänkande och lyfter fram intressanta perspektiv i Bibeltexten, framförallt Romarbrevet. Hans kritik mot folkkyrkan och den terapeutiska kristna kulturen tycker jag är mycket bra, och belyser en hel del av de problem vi brottas med i moderna kyrkan i Sverige.

Hans Johanssons kapitel om ”En rätt firad gudstjänst” är också ett exempel på en utmärkt text, som förenar analys av bibeltexten med kyrkohistoriska reflektioner, med praktiska råd kring hur dagens kyrka bör och kan fira gudstjänst. Gunnar Samuelssons brottningskamp med bibeltexterna om hur Jesus faktiskt dog, har jag inte heller några problem med, det är ju en analys av vad de bibliska texterna faktiskt säger, och det är alltid relevanta frågor.

Roland Spjuths text om ”Kristi försoning i efterföljelsens perspektiv” har jag inga problem med, ur perspektivet inställningen till Bibeln eller grundläggande bibeltolkning. Däremot har jag problem med hans något lättvindiga avfärdande av Luthersk-paulinsk försoningslära, att Kristus tog på sig straffet för vår synd, och därmed blev vi försonade med Gud. Den strikta juridiska synen på försoningen, vem förfäktar den? Både Luther och Rosenius skrev väl minst lika mycket om Romarbrevet 6 och 8 om det nya livet i Kristus. Försoningen innehåller väl olika perspektiv, varför spela ut dem mot varandra – som Spjuth gör i sin text. Tycker också att den så kallade subjektiva försoningsläran för mycket tonar ner perspektiv som gäller Guds vrede och Guds dom, det är ju populärt, men ger knappast rättvisa åt Bibeltexten. Hur en försoningslära som avfärdar Jesu ställföreträdande straff, hanterar Hebreerbrevet har jag också svårt att förstå.

Flera av kapitlen i boken tycker jag dock präglas i stor utsträckning av den akademiska distansen till bibeltexten – och exemplifierar den kritik mot akademisk teologi som jag nämner i denna text. Och där läsaren inte ges intrycket av att det man skriver om är Guds ord, att Gud talar till oss människor genom denna bok. Bibeltexter refereras till som mänskliga dokument, där bibelförfattarnas egna åsikter och perspektiv dominerar analysen. Konfliktlinjer, motsättningar, författarintentioner, textpåverkan – diskuteras i termer av att det inte är Guds ord som man talar om, det är bara ett mänskligt dokument skrivet av människor. Exempel på detta är Antti Marjanens hantering av Lukasevangeliet som beskrivs som vilken text som helst, som bara uttrycker bibelförfattarens egna intentioner och värderingar.

Jag tror att akademisk teologi och konfessionell, karismatisk och Jesusefterföljande kristendom går att förena. Men det är inte enkelt. Och risken är att det inomvärldsliga och sekulariserade akademiska perspektivet tar över i längden.

Håller dagens frikyrkliga teologi och teologiska utbildning måttet? Jag tycker att frågorna måste ställas och diskuteras. Och olika kristna utbildningsanstalter behöver jämföras utifrån detta perspektiv. Det handlar om helt avgörande framtidsfrågor för kristna kyrkan i Sverige. Utbildningen av våra pastorer och präster är i stor utsträckning i händerna på teologer.

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Mikael

Hej Stefan!

Tack för ett mycket insiktsfullt inlägg.
Jag skall fördjupa min kommentar angående Homosexuellitet och bibelns utlåtande om det.
I Mose lag står det: De som ligger med varrandra med samma kön skall dö genom stening och Jesus sa: ”Inte ett iota skall tas bort ifrån lagen.”
Men Står det inte i Mose lag att stening gäller ävende de som begått hor också. Skulle vi slå upp vad hor betyder får vi väl utesluta halva kristendomens medlemmar.
Men i bibeln står det att Jesus sa till kvinna som blev upptäckt av att begå äktenskapsbrott. ”Den som är utan synd kastar första stenen!”

Detta gör tydligen att begå hor är okej.
Men i Bergspredikan säger Jesus redan när du ser någon med begär, har du syndat.

Så nu kommer några frågor inom mig:
1. Vem är så asexuell i sitt beteende att han kan kasta första stenen.
2. Går det ihop med lovsången, då våra barn om och om igen upphöjs till vårt viktigaste i Mose lag.
3. Var i står det att Jesus uppmuntrade till gruppera oss till ett vi ”de goda” och de andra ”de onda”, var det inte så att Jesus ville att vi aldrig skall ge upp och alltid göra vårt yttersta för att förlåta och arbeta för alla är välkomna hos oss.

/Mikael
http://bengtwikstrom.blogspot.com/2010/07/nittionio-procent-ratt-kan-fortfarande_6739.html Bengt Wikström

”Nittionio procent rätt kan fortfarande vara hundra procent fel” skulle kunna vara en teologisk sanning.

Men vem bryr sig om den sista procenten som riskerar att avslöja ens knackiga tro?
Möjligtvis teologerna som dokumenterar och undersöker den sanna Guden (som i allt väsentligt är osannolik). De jagar den sista procenten som ska knäcka den rätta koden om sanningen.

Fast nittionio procent av de kristna bryr sig inte ett dugg om vare sig sanning, teologer eller procent.

Kristna och ateister delar samma livsstil i Sverige. För vad bryr sig en majoritet om enstaka procent? Vem vill leva på marginalen? Varför anstränga sig när halvsanningar duger lika bra?

Kristna är som folk är mest: materialister, ytliga, oandliga och idrottsintresserade.
De räknar pengar lika gärna som varandras fel och brister. Det finns över huvud taget ingenting i ett kristet sätt att leva som skiljer sig från majoritetens.

Ateister har lika god moral som kristna – men utan Gud.
Kristna lever som ateister – men får sin moral genom Gud och sånt kallas för dubbelmoral.

Men hellre dubbelmoral än skräckvälde.

Vem vill ha tillbaka tidsandan då kyrkofadern Augustinus teologi härjade fritt?
Vem köper Aquinos Gudsbevis i dag? Dessa teologer skapade inget annat än ett skräckvälde.

Hur teologer inrättar sig i vår moderna tillvaron vet jag inte. Jag läser Bibeln varje dag och lever gott på min dubbelmoral. Det är enkelt: jag intalar mig själv att jag lever i världen men inte av den.

Kanske någon läsare menar att jag är en cyniker men jag är en gudfruktig person.

Bibelns budord är dödligt allvarliga: ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn […]”.

Jag skulle aldrig våga ljuga i Guds namn! Han ser nog mellan fingrarna när det gäller min dubbelmoral, men är skoningslös om jag glappar med käft i Hans namn utan att ha täckning för det.

Hur Herren ser på teologer har jag inte en aning om. Och jag tror att Gud föredrar dubbelmoral framför skräckvälde. Men jag är inte Gud och definitivt ingen teolog.
Per-Erik Johansson

Ett långt tänkvärt inlägg som avslutas med en fråga om huruvida utbildningar håller måttet och konstaterandet att utbildningen är i händerna på teologer.
Fråga 1,
Vem mäter?
Fråga 2, för det fall det nu skulle vara så att utbildningarna inte håller måttet, hur ska man då se på de som utbildats, håller de måttet?
Fråga 3,
Kan kallelse och smörjelse ersätta en akademisk examen?
Olof

Ett lite konstigt inlägg i mina ögon. Och du blandar ihop saker på ett otillbörligt sätt. Akademisk teologi som saknar lärjungaperspektiv, inte ger praktiska förslag osv å ena sidan och akademisk teologi som ”behandlar bibeln som vilken bok som helst” är till exempel två olika perspektiv som väl inte har så mycket med varandra att göra.

Det första perspektivet, där man inte är praktisk, måste du nog tillåta, eftersom man inte kan göra allt samtidigt. Det finns ett stort värde i så kallad grundforskning där man synliggör och diskuterar något specifikt utan att avsluta med att ge tips och råd om hur detta kan bli till nytta för kyrkan. Men mot bakgrund av sådana studier kan däremot andra gå vidare och formulera normativa pastorala riktlinjer för hur vi kan leva våra liv i Kristi efterföljd.

Det andra perspektivet måste anses som extremt ovanligt. Men å andra sidan behöver bibeln läsas BÅDE som Guds Ord och som vilken text som helst. Det senare handlar om att Gud inte uppfinner ett nytt språk när han talar till oss utan använder sig av existerande genrer, konventionell grammatik syntax osv. Ett mycket större problem är den läsning som inte läser Bibeln som litteratur utan använder den som löst hopfogade verser som kan sättas ihop hur som helst och användas hur som helst (värst blir det när karismatiska ledare hävdar att Gud har ”gett ljus över en specifik vers och förlänar den en tolkning som är främmande för det ursprungliga sammanhanget). Men den text du refererar till har jag inte läst så jag vet inte riktigt vad du är ute efter, vad är problemet där?

Rent grundläggande är du alldeles för grumlig och svävande i den kritik som du för fram, Stefan. Är det verkligen ”akademisk teologi” som är problemet här, är det kanske bara vissa teologers texter du inte gillar? Och hur kan det här vara ett så stort problem för dig? Hur vanligt är det att kristna låter den typen av teologi forma sina liv? Är det inte mycket vanligare att man läser knasteologi a la Benny Hinn? Är inte karismatikernas underliga böcker om eskatologi, andlig krigföring osv osv, långt mer inflytelserika och långt mer destruktiva än det du kritiserar?

Ja, några tankar som respons i all hast.
wildwest

Utgångspunkten, tycker jag, för alla diskussioner kring Bibeltexter och dess förståelse måste vara att det är Guds ord vi läser. Är det något jag inte förstår så är det inte i första hand beroende på felöversättningar, kulturberoende uttalanden, saknade skriftdelar eller ur vetenskaplig synpunkt orimliga sammanhang eller andra undanflykter, utan det beror på att jag inte har fått ljus över texten, jag behöver läsa, fundera och be mera. Och inte tvärsäkert sätta mej över det som Gud försöker tala om för oss och kalla det skräp. En dag så får man en aha-upplevelse. Utgår man bara ifrån att hela Bibeln är Guds ord, inte förfaller till konspirationsteorier om vad som ev kan ha diskuterats bort på 2000-åriga kyrkomöten, då har jag inga problem med akademisk teologi.
Torbjörn S Larsson

VIKTIG FRÅGESTÄLLNING
VIKTIGT ATT DEBATTERA

En dag kommer vi att se vad som är viktigt:
Nämnligen att kunna möta Gud i Ordet.
och att kunna möta Gud i naturen och läsa dess budskap.

När det krånglade till sig teologiskt i Jobs bok så svarade Gud direkt med ett indirekt svar från naturen ( dom sista kapitlen ).
Likaså läste jag i morse från Jesaja 41 liknande tankar.

Sedan kan man ju alltid fundera över varför i inte valde EN ENDA av sina lärljungar från någon av de många teologiska högskolorna.
Det drällde ju av sådanda studeranden…
Rikard

@Mikael: ”Detta gör tydligen att begå hor är okej.”

Näää. Läs fortsättningen också. ”Jesus dömde henne inte, men han sa inte att det var okej. Tvärtom sa han att hon skulle sluta med det.
Per-Erik Johansson

4, vore intresseant med ett exempel på ”knasteologi”, så att alla vet…
Olof

Per-Erik: Sådan teologi är inte särskilt svår att hitta, det fullkomligt vimlar av karismatiska predikanter med heretisk teologi. Men eftersom jag nämnde Benny hinn i mitt inlägg så kan vi väl hålla oss till honom. Hinn har exempelvis, under ”Andens inspiration”, hävdat att det finns nio personer inom gudomen, att Adam kunde flyga innan syndafallet och att de som kritiserar honom ska straffas av Gud – med döden. Allt detta finns dokumenterat på inspelningar av Hinn. En sida där du kan få lite mer information om detta hittar du här: http://www.apologeticsindex.org/h01ac.html#resources

Och med tanke på att predikanter som Hinn är populära inom karismatiska kretsar, inte minst inom Sverige, så drar jag slutsatsen att sådan teologi är ett större problem än så kallad akademisk teologi (som väl knappt någon bryr sig om inom frikyrkan). Därmed inte sagt att det karismatiska i sig är något tveksamt, allt Andens verk är gott och förhärligar Gud och ska bejakas. Men det gäller att inte vara fullständigt okunnig och godtrogen när man lyssnar/läser vad olika predikanter säger/skriver.
Per-Erik Johansson

9, du vet med bara söndagsskolan i grunden så måste man fråga, tack för svar.
per

I en tänkvärd bloggpost med rubriken ”funderingar över akademisk teologi i frikyrkan” uttrycker Stefan Swärd oro att akademisk teologi blir allt mer rådande i frikyrkliga miljöer. Han menar att teologin allt för ofta är sekulariserad och professionaliserad, och att detta kan få till följd att pastorer problematiserar Bibeln, och att församlingar får ledare som inte praktiserar det Nya testamentet lär. Detta är viktigt att tala om. Jag återkommer till Stefans frågor.

Jag är, i motsats till Stefan själv, en teolog. Utbildad på Teologiska Högskolan i Stockholm, THS, där jag i juni tog en kandidat i teologi med religionssociologisk inriktning (teol.kand.). Under sex terminer har jag läst exegetik, systematisk teologi, praktisk teologi, kyrkhistoria och den samhällsinriktade teologin. Vad vi diskuterar nu kan nog placeras inom systematiken under rubriken ”teologi om teologi”, ett ämne som jag tycker borde finnas i kurskataloger och i bokhandelns religionssektioner.

Varför är den här frågan viktig? En orsak är att många, om inte de flesta, av kristenhetens framtida ledare kommer att ha någon form av teologisk utbildning. Lekmannaskapet håller på att tunnas ut, mycket därför att vi lever i ett samhälle där kunskap och information är viktiga hårdvaror och resurser. Allt fler teologiska samfund startar skolor. I det samhällsklimat vi lever i, är utbildning är en självklarhet. Om webbprogrammerare kan lära sig sitt yrke på fyra terminer, kan inte en pastor gå sju-åtta terminer? (Jag gick sex terminer, för mitt eget höga nöjes skull samtidigt som jag gjorde annat.)

Vi lever också i en tid då frikyrkans ledare behöver allmänhetens förtroende. Ett sätt att vinna och stärka det förtroendet är att blivande pastorer, präster och diakoner utbildar sig på skolor som står i dialog med samhället. En person som har gått en teologisk utbildning som godkänts av staten åtnjuter samhällets och kyrkans förtroende, han och hon har tänkt igenom frågor som diskuteras i samhället, och han och hon har fått utveckla sitt sätt att tänka om kyrkan och om sin uppgift. Detta har stort värde.

Vi lever också i en tid då politiker välkomnar att även kyrkor tar ett socialt ansvar för de människor som finns i deras omgivning. Det här ämnet har jag inte heller sett i kurskataloger men är ju väl så viktigt: hur kyrkan utvecklar entreprenörer som kan ta initiativ till nya projekt och verksamheter i samhället. Alldeles oavsett om kyrkligt entreprenörskap någon gång ingår i teologiska utbildningar, är det viktigt att pastorer som leder sådana projekt kan kommunicera med politiker och tjänstemän och förstår sig på samhället. Även det ett skäl för lite längre, och lite tyngre utbildning.

Samtidigt måste man, som Stefan argumenterar för, vara på sin vakt för att teologin, som kan vara till hjälp för troende människor genom att orientera och ge olika redskap för tänkande, blir sekulariserad och professionaliserad. Formen – att utbilda sig – är bra men innehållet – kunskapen (akademisk teologi) – är det inte alltid, enligt Stefan Swärd. Det märks enligt honom inom exegetiken där teologer analyserar och dissekerar texterna kritiskt, snarare än gör utläggningar som hjälper de intresserade läsarna. Efter sex terminers teologiska studier kan jag tillägga att det märks på flera områden än så: även inom systematiken märks långt gående nytolkningar av vad kristendomens klassiska författare menade.

På ett sätt verkar den här frågan lättlöst. Om kyrkan ska bli uppbyggd, utrustad med det den behöver via teologisk utbildning, får bara lärare med en konservativ bibelsyn undervisa. I deras arbeten bör det också ingå att uppmuntra till kristen handling av olika slag. Resultatet blir dock bara att en skola flyttar sina positioner, inte att man löser de kunskapsproblem som kristna människor möter när de ska utbilda sig, oavsett om de är liberala eller konservativa i sin trosuppfattning.

Ett stort problem är att kyrkans mångfald inte låter sig fångas så lätt i en utbildning som bara sysslar med överföring av systematisk, teoretisk kunskap oavsett om den är producerad utifrån liberala eller konservativa förutsättningar. Kunskapen kan vara sann eller falsk – men den är för den skull inte entydig: det finns praktisk kunskap, etisk kunskap, andlig kunskap, estetisk och andra typer av kunskaper. Det är lätt att missa målet om man bara har en entydig syn på kunskap. Teori behöver kombineras med praktik, men det kanske finns flera kombinationer som kan vara av värde i en teologisk utbildning för kyrkan?

Ett annat problem är att många av de teologiska storheterna inte låter sig fångas så lätt i en struktur som gör kunskap till medel och mål. Detta är Stefan Swärd inne på i sin bloggpost, där han talar om attityder som ”vördnad, respekt och tilltro”. Om man tror att Gud är Ande, och är värd att tillbes – vilket man tror i alla världsreligionerna – kan man inte placera hans väsen i en struktur där kunskapen blir ändamålsenlig. En petitessanmärkning, kanske, men väl så viktig om man påminner sig om att Nya testamentet talar otroligt mycket om andliga ting. Hur lär man människor om dessa?

Ett tredje problem är att den teologiska utbildningen utgår från ett perspektiv där man tror sig veta vad som är sant, rätt och riktigt utan ha gjort empiriska observationer som stöder de teser man har om verkligheten. I utbildningen tillägnar man sig ett ovanifrånperspektiv som inte har sin grund i verkliga behov.

Ett fjärde problem rör formerna för kunskapsöverföring, där olika former av mentorskap är mycket mer effektiva än salsundervisning.

Ett femte problem är att den moderna synen på kunskap har skapat antagonism mellan tro och vetande, mellan det andliga och det som anses som kunskap. Själva anledningen till att den liberala teologin uppkom var att man försökte överbrygga gapet mellan tro och rationalitet inom bland annat exegetiken, och den möter man med full kraft om man menar att man på ett lätt sätt kan förena kunskap (en storhet som man ofta glömmer bort att tänka igenom i en slags teologi om teologi) och karismatik.

Hur frigörs de handlingar som Stefan Swärd efterfrågar i sin bloggpost? Ett sätt är genom en breddning av den teologiska utbildningen till att omfatta andra slags kunskaper än den rent teoretiska. En teologisk utbildning som också är inriktad på socialt arbete. En utbildning som också är inriktad på musik och konst. En utbildning som tar det andliga på stort allvar, vilket också Stefan Swärd efterlyser. Andra sätt är också att se över formerna, och kanske även att göra utbildningen ”sant vetenskaplig”, det vill säga att man förmedlar kunskaper som utgår från observationer om behoven i kyrkan och samhället. Varför utbilda i något som det inte finns något behov av?

Stefan Swärd frågar om dagens teologiska utbildning håller måttet. Då syftar han på vikten av att den kristna tron bevaras och leder till handling, att den teologi som pastorer utbildas i, inte sekulariseras och professionaliseras på ett felaktigt sätt. Han reagerar kraftigt på en inställning hos exegeter att behandla Nya testamentet som vilken antik text som helst.

Mitt intryck efter sex terminers teologiska studier, är att den teologiska utbildningen lämnar mycket att önska. Nu uttrycker jag mig kanske lite väl lätt här, men oavsett om du är liberal eller konservativ, ska du inte behöva tvivla på vad som är rätt och riktigt när du fungerar i din yrkesroll. Den normativa basen av värderingar i den teologiska utbildning som jag gick var minst sagt skakig.

Yrkesmänniskor behöver en mycket tydligare ram att utgå från. En socionom som jag pratade med beskrev sitt yrke så här: ”Det handlar om lagen”. En jurist skulle säga samma sak, fast mer utförligt. Vad säger en pastor, präst eller diakon och vilka element har hon använt för att bygga den ramen? Åke Bonnier, domprost i Svenska kyrkan, skulle bland annat säga: ”Bibeln, Kyrkans handbok, Psalmboken och Luther” vilket ju ger viss säkerhet. Kanske bristen på säkerhet i den teologiska utbildningen bland annat beror på att man inte har tänkt igenom sin ”teologi om teologi”? (Sin systematiska teologi.)

Stefan Swärd ser det också som bekymmersamt att den akademiska teologin får mer utrymme i frikyrkan. Som sagt, detta är en viktig observation, inte minst därför att människor är villiga att satsa tid och pengar på teologisk utbildning därför att de vill arbeta i kyrkan.

En dimension av problemet är vertikal: det rör hur man ser på storheter och auktoriteter.

En annan dimension av problemet är, enligt min mening, horisontell och rör kunskapens natur som teoretisk, praktisk och hantverksmässig, estetisk, andlig och så vidare.

En tredje dimension av problemet rör behovet av en teologi om teologi: vi behöver tänka igenom hur vi ser på en viktig institution i kyrkan som den teologiska utbildningen. Inte minst för att antagonismer och inbyggda spänningar ska kunna lösas upp. Aristoteles frigjorde både Augustinus och Tomas av Acquino att tänka. Vilka idéer och tankar kan frigöra vårt tänkande och vår kreativitet idag?

Jag tror det är viktigt att tänka igenom utbildningens former. Kristendomen är relationell, men det märks inte i den teologiska utbildningen – vilket är bra när den är dålig, men dåligt när den är bra!
wildwest

Benny Hinn har vi diskuterat förr med viss intensitet. Tyvärr är det ju så att i många karismatiska sammanhang så är det upplevelsen som kommer i centrum, inte läran. I den gamla klassiska svenska pingströrelsen var det en god mix av dessa två. Mycket om Benny Hinns konstiga läror är rätt ålderstigna. Jag följer honom inte, men för rättvisans skull så kanske han har modifierat sej under senare år. Hans vildaste uttalanden är 15-20 år gamla. Blir mycket intressant om nån sund kristen ville recensera hans besök på Livets Ord nu i dagarna.
Pingback: Twitter Trackbacks for Stefan Swärd » Blog Archive » Funderingar över akademisk teologi i frikyrkan - Allt mellan himmel och jord [stefansward.se] on Topsy.com()
Maja

Om det är den rådande teologin i SvK du far efter så är det inte en korrekt beskrivning att avfärda den som en som behandlar bibeln som ’bara en text’. Snarare är det problemet med det som du så riktigt kallar den moderna kyrkan, modernitetens evangelikala kyrka, att den lyfter skriften ur sitt sammanhang och låter den stå högre än alla andra manifestationer av Gud både i dåtiden och i nuet. Så där hamnar du nog lite snett, Stefan… och så kan du inte kräva av teologisk forskning att den ska vara en normativ praktika för ett gott kristet liv. Det vore livsfarligt med en sån akademisk kultur, och knappast klargörande vilket är forskningens uppgift. Ställning får du ta själv. Det är väl bra?
Mikael

Hej Rickard #7!
Så du anser alltså att det är rätt att stena de som begått hor, för det är väl konsekvensen av ditt uttalande!
Jag vill inte dela upp till bra och dålig synd, utan vad som gör att man missar målet är inte bra!
Se över den församling du bor i tänk dig att utesluta alla som är skilda, vad leder det till.
Det är den konsekvensen många anser att de homosexuella skall göra och naturligtvis om de lever i celibat likt munkar och nunnor så är de välkomna.

#2 Hej Bengt Wikström!
Det är lite av den inställning jag håller också.
Om jag lever exemplariskt så har jag en kollektiv del i ATP-systemet där äger vi aktier i Vapenindustrin, Sprittillverkning, Drogtillverkning och säkert även en del i Porrbranschen.
Så vad vi än säger som Svenskar bör vi nog hålla lite tyst om synd.

/Mikael
http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

”Det enda villkoret för gemenskap i Jesus namn är en önskan att sluta ljuga”.

Så enkelt kan hela världens kristendom beskrivas. Svårare än så behöver det inte vara. Och så vill jag formulera mitt liv i Jesus.

Mitt förhållande till Bibeln är mer som en gemenskap än envägskommunikation. (Jag har slutat att söka dolda budskap.)

Syftet är att den ska hjälpa mig att ifrågasätta mig själv – inte tvärt om.

Jag slogs dagligen med Bibeln under många år innan jag gav upp. Jag ställde orimliga krav på min egen person. Jag var övertygad om att min tro måste förklaras till varje pris – inte beskrivas.

Det var att börja i fel ände.

Nu är min enkla önskan att sluta ljuga. Och genast har allt blivit lättare. Jag är ingen expert på sanningen men jag ljuger mindre för mig själv (och andra) nu för tiden.

Nu är min dröm att en församling möter mig med dom välkomnande orden:
– Det enda villkoret för vår gemenskap är en önskan att sluta ljuga!

Då vet jag att jag kommit hem.

PS
Min kommentar ska kopplas till ett kort textavsnitt: ”Som lärjunge studerar jag inte Bibeln med syftet att ifrågasätta den – utan mitt syfte är att förstå budskapet så att jag kan leva som Jesus vill.”
DS
per

Jag ska fortsätta diskutera akademisk teologi i frikyrkan utifrån mitt perspektiv, med Stefan Swärds bloggpost som utgångspunkt.

Hur ser situationen ut idag när man tittar på den akademiska teologins ställning i frikyrkan? Stefan Swärd menar att den är tilltagande, att dess betydelse växer. En indikation är att nästan varje kristet samfund har någon form av teologisk utbildning på akademisk nivå. Förutom det ser vi också att enskilda församlingar som Arken i Kungsängen, och Livets Ord i Uppsala, är i färd med att utveckla universitetsutbildningar i samarbete med amerikanska universitet, i det förra fallet Life Christian University i Tampa i Florida, i andra fallet Oral Roberts University i Tulsa i Oklahoma.

Vi lever i ett samhälle där kunskapsnivån är erkänt hög. Det finns en beredskap hos svenskar att utbilda sig, en utbildningspolitik som gör detta möjligt genom förmånliga lån, dessutom en stor utbildningssektor som riktar sig mot företag och organisationer i den offentliga sektorn. Idag anses det en självklarhet att även de som vill arbeta på heltid i kyrkan genomgår någon slags utbildning och träning. På det sättet behöver inte akademisk utbildning vara fel; det är något som hälften av alla svenskar som går ut gymnasiet gör.

Utbildning har också starka funktioner att skapa institutioner och ramverk. De ramar som vi vill att pastorer ska verka inom bildas i de läroinstitut som samfundet eller rörelsen står bakom. I en tid av intellektuell förvirring, överflöd av kunskap och information, och stort övertag från den omgivande kulturen när det gäller hur vi tänker och ser på livet, finns det ett stort värde i att skapa tydliga ramar för de som ska leda församlingar. Det betyder inte att all utbildning och träning måste vara akademisk, det är ett missförstånd, men det är viktigt att utbildningen är tillräckligt stark för att kunna bygga institutioner och ramverk, vägledande idéer och tankar för de som ska leda.

Att kristna samfund satsar på utbildning kan alltså både betraktas som ett sätt att värna om den kristna tron i en tid då förvirringen är stor. Det kan också betraktas som en respons till de förutsättningar som råder i samhället: det är enkelt att bilda kunskaper, ny teknik gör det lätt att börja distansutbildningar, svensken är beredd på att utbilda sig efter gymnasiet och så vidare.

Men med nya möjligheter följer också ett antal, stora risker. Kristna ledare i samfunden upptäcker stora risker i den kristna kunskapsutvecklingen, där man mer eller mindre måste ge upp och acceptera ett visst inflytande från den teologi som praktiseras på universiteten. Men problemet är större än så, vilket jag försökte uttrycka i mitt förra inlägg: den utbildning som erbjuds blivande kristna ledare genomförs i former, och under förutsättningar, som gör den ganska dåligt lämpad som träning för kristna ledare. Okay, nu kan jag skriva en uppsats och ett PM, men skickar det mig att kunna själavårda människor, eller att leda en församling så att den växer? Någon vägledning i vardagliga församlingsfrågor får man inte, snarare hamnar man på ett teologiskt område som man inte riktigt förstår, och som man har svårt att se värdet av.

Handlar det om att en viss metod är fel? Nej. Handlar det om att en viss teori är felaktig? Det är förstås möjligt, men svårt att avgöra och ännu svårare att bestämma i en kommitté. Handlar det om att allt akademiskt är fel? Naturligtvis inte, det kan man inte hävda ens om man bara har kyrkliga referensramar: Luther började som universitetsteolog, Tomas var det också. Jag tycker inte heller att det handlar om att universitet och högskolor per definition är miljöer där bara ett sekulariserat tänkande är tillåtet.

Problemet är snarare de förutsättningar som är styrande för verksamheten hos de högskolor som har samfund som huvudmän. Hur ser ingångsvärdena ut egentligen? Vad har man för ståndpunkt i de frågor som församlingar brottas med, och vilken vägledning kan man ge? En högskola måste ju ha ett elevperspektiv precis som skolor i övrigt måste ha det. Idag kan elever välja vilket gymnasium de vill på en marknad där aktörer profilerar sig tydligt, och där köparens marknad råder. Vem vet om inte samma situation snart kommer att råda när elever ska välja högre utbildning? Utvecklingen inom universitetsvärlden har bara börjat, inget lärosäte kan känna sig säkert. Inte minst för att elever kan få studiemedel för att studera utomlands eller på distans.

Det är alltså inte företeelsen som är felaktig – snarare de förutsättningar som är styrande. Men hur blir akademisk teologi bra? Som Stefan Swärd påpekar i sitt inlägg behöver vi inte söka länge för att upptäcka riktigt bra skolor. I USA finns Fuller, UMU:s universitet på Hawaii, och en mängd andra universitet och colleges som bedriver akademisk utbildning med tro och konfession som sin utgångspunkt.

En faktor i sammanhanget är miljön. Riktigt bra högskolor har en miljö som främjar just den slags produktivitet och kreativitet som eleverna efterfrågar. I den finns lärare som brinner för utbildning och träning av unga människor. Undervisningen och forskningen är utformad efter de behov som finns i de målgrupper som skolorna betjänar. Att en miljö blir bra är delvis fråga om kritisk massa: det måste finnas en tillräcklig mängd av något, för att företeelsen ska kunna växa.

I Sverige är ju läget pinsamt om man jämför med det kristna USA. Förstås. Jag vet inte exakt hur många som börjar teologisk utbildning i program i Sverige på ett år (inom frikyrkan) men antar att det ligger mellan 100 och max 250. Självklart kan inte en stark miljö bildas med ett så litet underlag. Det finns inte pengar att anställa lärare, det finns inga pengar att bedriva forskning, det finns inte pengar att bekosta anläggningar och lokaler och så vidare. Och i ett sådant läge kanske människor som ville bli pastorer väljer att gå en annan utbildning för att i stället hjälpa till i kyrkan som lekmän snarare än på heltid.

Hur ser den akademiska teologins framtid i Sverige ut? Stefan Swärd är bekymrad idag över kunskapens innehåll, och argumenterar för teologin måste förena kunskap och karismatik. Detta är oerhört svårt att göra om det inte finns en större, akademisk miljö där människor arbetar med sådana frågor i det fält som kyrkans arbete berör. Att lösa de kunskapsproblem som jag nämnde i mitt förra inlägg kan inte heller göras på en handvändning. Det kräver att kunniga människor lägger ner tid och arbete.
Med detta som bakgrund skulle jag vilja se en akademisk pastors- och ledarutbildning som är större än idag. Jag tror att kvaliteten på den akademiska kunskapen kräver en miljö som inte finns idag. Givetvis behöver man inte studera i Sverige, det är värt att lägga märke till. Det är förstås mer kostsamt, men det går ju att tillbringa sina studieår utomlands (CSN hjälper till.). Då får man också se och upptäcka att det finns alternativ till de problem som Stefan Swärd uppmärksammar sina läsare på i sitt inlägg. En möjlighet att lösa dessa är att koncentrera.

En annan möjlighet är att den akademiska teologin inte blir mindre akademisk – utan mer. Vi kan bara som ett tankeexperiment föreställa oss att teologin återigen får hög status inom humaniora, att teologer ingår i större forskningssamarbeten, och att ny teologisk forskning leder till nya teologiska kunskaper som inte alls, som idag, har kyrkan som första och främsta målgrupp, utan är helt internakademisk. Där är vi inte idag. Säger man teologi, säger människor ”präst”. Rent akademiskt sett är det en svaghet, som förresten Högskoleverket uppmärksammat de teologiska institutionerna på i en rapport där de argumenterar för att den akademiska teologin också ska vara generell, det vill säga utan konfessionella eller klerikala förtecken. Det ska gå att läsa teologi utan att bli präst (vilket jag alltså gjorde.). En generell akademisk utbildning i teologi kräver dock tillräckligt elevunderlag. Likaså kräver en mer avancerad teologisk forskning på universitet mer pengar. Läget är idag snarare motsatt: det är svårt för teologer att vinna i konkurrensen om forskningspengar. Det är alltså knappast troligt att den akademiska teologin blir mer akademisk – men det finns önskemål om detta från statens sida, i alla fall när det gäller utbildning.

Jag kan inte påstå att jag har något emot generell teologisk utbildning. Jag kan inte påstå att jag heller har något emot att icke-konfessionella teologer får mer forskningspengar. Det jag helst av skulle vilja se är:

a) en akademisk utbildning som ger tydliga ramar åt blivande pastorer och ledare.
b) en akademisk utbildning som tillåter kristen tro som ett ingångsvärde och en förutsättning.
c) en akademisk utbildning som är tillräckligt stor för att kunna bilda en miljö, som är attraktiv att utbilda sig i, en miljö där inte den kristna tron ifrågasätts regelmässigt utan bildar en självklar utgångspunkt, en miljö där man kan utveckla kunskaper av det slag som Stefan Swärd efterlyser när han talar om att ”förena” kunskap och karismatik.

I sitt blogginlägg lyfter Stefan fram personer som John Wimber, JI Packer, och Wayne Grudem. Hur fantastiska de än är, och var, får vi inte glömma att deras arbete var en produkt av starka miljöer (Wimber: Fuller; Packer: Corpus Christi College; Grudem: Harvard, Westminister och Cambridge). Var finns dessa i Sverige? Var finns intresset för att skapa sådana? Är det över huvud taget möjligt?
C

Olof (4): Klockren respons.

Stefan m.fl.: Funderar lite apropå (den mkt vanliga och i mina ögon lite slentrianmässiga) kritiken att lärjungaperspektivet är bristfälligt på teologiska utbildningar :

På vilket sätt kan en akademisk institution tillhandahålla detta på ett praktiskt plan? Är det ens önskvärt? Jag tycker att det är självklart att lärjungaträning ska ske i en församling, tillsammans med andra ”vanliga” kristna människor. Den student som ser högskolan som ett substitut för församlingen är fel ute. Risken är dessutom att man utbildar professionella lärjungar som spårar på i sin egen värld.

Det är också så att ganska många utbildningar försöker få till ngt omkring lärjungaträningen. Mina egna erfarenheter av detta är dock inte särskilt positiva (har även pratat med vänner som gått andra skolor, och som inte heller jublar över de ibland taffliga försöken). Som sagt, lärjungaträna hellre i en församling än på en högskola.
http://pabtor.blogspot.com Pablo Torres

Intressant inlägg. Hoppas du mår bra. För övrigt har jag sökt dig. Hör av dig snart.

Bless
Mikael

Hej Bengt Wikström!
Tror du inte lagom förljugenhet är bra för oss.
Att läsa om sanningen kan sluta med en förskräcklig insikt!
Du kanske inte längre kan gömma dig bakom orden:
”Tror du teologi är så enkelt att du kan förklara allt som det ämnet står för!”

Den omtalade Rabbin Hellil uttalade efter en fråga.
-Kan du lära mig hela Moses lag medan jag står på ett ben? då skall jag följa den!

Han svarade: Vad du vill andra skall göra dig! Skall du se till att du gör emot dem!
Allt annat är tillägg.

Sedan när jag läser om Jesus som var samtida med Hellil. Ser jag någon som aldrig kompromissar om detta.

Om Teologin är så lätt om varje svar blir rätt besvarad om jag följer dessa få ord:
”Vad du vill andra skall göra emot dig! Skall du se till att du gör emot dem!

Hur blir det då i våra liv, vad kräver du av mig för att vi två skall trivas.

När jag lever efter denna regel tycker jag att jag är i lovsången.
Att veta vad som är ”rätt” eller ”fel” blir väldigt enkelt.

Då ligger synden mer på: Det jag inte gör, än det jag gör!

Men man bör lära sig att även en tusenmila marsch börjar med ett enda litet steg!

/Mikael
Bengt Wikström

Till Stefan Swärd:

Det är inte alltid lätt att ”förklara” det man vill ”beskriva”.
Denna uppdiktade historia visar att ord sällan är vad dom verkar vara.

Utgångspunkten är en harjakt, en härligt frälst karismatiker, och en teolog
(som desperat söker en fungerande förklaringsmodell).

Teologen hade skjutit sin första hare och ville berätta den goda nyheten för sin vän
karismatikern.
– I går sköt jag en hare på hundra meter!
– Det var en lång hare!
– Nej, nu missförstår du mig! I går sköt jag en hare med ett gevär på hundra meter!
– Det var ett långt gevär…
– Nu missförstår du mig igen! I går sköt jag en hare med ett gevär på hundra meters håll!
– En hare med ett gevär? Vilken tur att du sköt först!

Sensmoralen i denna lilla bagatell är ”nära skjuter ingen hare”.

Men det går förstås att säga samma sak med ett citat av Stefan Swärd:
”Jag tror att akademisk teologi och konfessionell, karismatisk och Jesusefterföljande kristendom går att förena.”
Bengt Wikström

Till Mikael:

Att vara troende är att leva i ett dilemma:
Vad ska jag berätta och vad är lämpligt att utelämna?

Här är två utsagor som kan vara lika sanna:
– Många kristna blir helade från cancer.
– Många kristna blir helade från cancer men ännu fler får cancer när dom är kristna.

Vilken version väljer jag att berätta om? Ingen av dom.

Jag väljer att endast berätta om saker som jag själv varit med om, och jag har aldrig upplevt ett helande.

Tror jag på helande? Javisst! Men ”min tro” är en tunn soppa att bjuda på till dom som hungrar. Däremot har jag mött Jesus (i London) och kan berätta om det.

Det som gäller är vad jag har varit med om. Och det är Jesus som är vägen, sanningen och livet – inte jag.

Jag älskar att koka ihop en god historia? Vem gör inte det? Men jag är noga med att skilja på dikt och verklighet.
Rikard

@Mikael 15: ”Så du anser alltså att det är rätt att stena de som begått hor, för det är väl konsekvensen av ditt uttalande!”

Inte alls. Det är inte min sak att döma, vilket ju visas tydligt av bibelstället du nämnde tidigare. Men det betyder inte att det inte längre finns rätt och fel.
Stig Melin

Stefan Swärd:
”Jag tror att akademisk teologi och konfessionell, karismatisk och Jesusefterföljande kristendom går att förena. Men det är inte enkelt. Och risken är att det inomvärldsliga och sekulariserade akademiska perspektivet tar över i längden.”

Utan att vara speciellt insatt i det akademiska finliret i utbildningen anar jag nog svårigheter i att tron på en akademisk utbildning är svaret på något andligt behov. Jag är nog böjd att tro att akademisk utbildning i syfte att vinna andra människor för tron är bortkastad tid, kanske tom kontraproduktivt. Möjligen är den till hjälp för den som drivs av egna ambitioner.
Att skaffa sig utbildning för det arbete man vill ägna sig åt är naturligtvis berömvärt, för att inte säga nödvändigt. Jag tror dock inte den akademiska miljön i sig befrämjar gudsrikets utbredning och borde därför vända oss till andra källor. Paulus brev till Timoteus om vad som krävs av en kandidat att bli församlingsledare indikerade inte heller på behov av någon akademisk merit.
För Timoteus egen del ansåg Paulus det var viktigt att hålla fast vid vad han lärt av sin mor och mormor. I Antiochia verkade profeter och lärare där lärarens funktion bestod i att rannsaka skriften. Men båda funktionerna var beroende av Anden och jag tror att det är ett viktigare behov än vilket teologiskt lärosäte som helst.
Inte erövrade Jesu lärjungar några högskolepoäng när de vandrade med honom. Tvärtom hade Jesus och lärjungarna sina främsta belackare i de skriftlärda och fariséerna. Dessa var emellertid väl bevandrade i skrifterna men drog fel slutsatser.

Kan man kanske tro att de var akademiskt utbildade?
Svensk Kyrkans prästerskap och biskopar har väl också någon form av akademisk utbildning.
wildwest

Håller med Stig Melin. Å andra sidan var Paulus troligen en mycket högutbildad man som suttit vid Gamaliels fötter. Han var antagligen akademiskt skolad med nån slags fin titel som han inte använder. Så jag tror det behövs både och. Det behövs lärare (som står omtalade bredvid apostlar) för att bena ut teologin, som ju inte alltid är lättbegriplig om man går ett steg efter trons grunder.

Det kan även behövas högutbildade apologeter som försvarar den kristna tron mot samhällets i övrigt högutbildade toppar. Detta knappast för att vinna människor till tro i första hand utan för att visa att det finns en livaktig kristendom som agerar och reagerar och inte ligger som ett livlöst offer för tidens stämningar. Ingen blir ju heller frälst av om ett land visar upp en stor mängd kors på byggnader eller inte, men det underlättar samtalet och attityderna att se att det finns kristen närvaro.

Men – för själavinnandet så hade väckelserörelsernas kolportörer, enkla bondpredikanter, andefyllda gummor och gubbar mycket större genomslagskraft. Precis som den tro som Timotei mor och mormor hade. Det behövs både hjärta och hjärna i kristendomen. Hjärta är den personliga tron, den innerliga gemenskapen med vår Frälsare. Hjärna för att reda ut begreppen – men det vore knastertorrt, hur bibelsprängt det än är, om bara den biten fanns.

Gränslinjen, som med allt annat inom kristenheten, går vid hur man definierar Bibeln – Guds Ord eller inte. Anser man att Bibeln är amsagor, legender och goda levnadsregler men inte Guds ord så är man inte kristen. Så enkelt är det. Det fattar till och med mormor.
Per-Erik Johansson

Tack Stig Melin, senast en akademiker (frilansande pastor, lärare på ett bibelinstitut norr om Vättern) kontaktade oss så hände följande: min fru ansåg inte att han beskrev saker och ting i ett skeende på ett sanningsenligt sätt (men dock väl tillrättalagt för hans egen skull) varpå han på ett i och för sig förhållandevis hövligt sätt bad min fru hålla käften medan han pratade för han hade inte tid att lyssna…lite märkligt då det var vederbörande som tog kontakten, dock, min fru som vamnligtvis arbetar med kundkontakter tog sig tid att lyssna på tokerierna utan att ifrågasätta sanningshalten, det är bäst de får hållas, akademikerna.
Maja

Ja precis Per-Erik, det är så vi akademiker pratar om er obildat folk också, bäst att låta er hållas här på Swärd sida och så *kram* God bless!!!!
Mikael

Hej Bengt Wikström!
Vad underbart mötte du Jesus i London. Då är det väl bara att packa resväskan och åka dit.
Det är väl grunden du anser att teologer skulle svara dig.

Du har en underbar insikt och ser min uppblåsta stolthet av att förstå just ingenting.
Tack för att du sticker hål på min uppblåsta uppsyn.
Man du kan söka svaret i mycket genom att ha med dig gyllene regeln bra till hands och pröva livssituationer eller Jesu Bibelutlåtande skulle vara intressant om du hitta platser då denna teori inte håller.

# 23 Hej Rickard!
Ser du inte att samma mönster som gäller den ena gruppen borde även gälla den andra om man utgår från Mose lag!
Men Jesus visade att lagen var till för människorna och inte tvärtom, när man inte vill förstå det kommer ett dilemma, vi måste då välja att kompromissa och det är då vi väljer att vända Jesus ryggen och som Bengt Wikström nämner inte är ärliga emot sig själv.

Varför ställer man akademiker emot lekmän och jämför de som använder hjärta eller hjärna, ursäkta mig men en av de mest pålästa evangelisatörerna jag hört är
Frank Mangs, en man med ett års bibelskola och en livstids arbete med självstudier.

Teologi utan hjärta finns lika mycket som det finns lekmän utan hjärna!

Läs gärna raden ovanför en gång till!

/Mikael
Andreas

Stefan, det borde införas max antal bokstäver i kommentarerna. Orkar ju inte läsa dessa mastodont-kommentarer!
Josef

@ Maja #27 : Touché!
För övrigt skulle jag vilja se Stefan bemöta Olofs #4.

Pax!
Rikard

#28. Javisst! Det sade jag inget emot. (Jag gick aldrig in på den ena eller andra gruppen.) Så långt håller jag med dig. Poängen är att vi inte skall ”stena” äktenskapsbrytare, men det betyder inte att det blivit tillåtet att bryta äktenskap.

Går man sedan in på detaljer och hur man skall hantera saker i praktiken kan det bli knepigt, men grundprincipen är enkel.
http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

Josef inlägg 30,
Håll ut, jag återkommer. Avvaktar dock debatten lite till.
Andreas inlägg 29,
Den regel jag har rekommenderat här på bloggen är att inlägg ska vara max 30-35 rader, annars plockas de bort. I detta fall har jag godkänt inläggen, det var en ny skribent, som inte kände till regeln, och bra substans i inläggen.

hälsningar
Stefan Swärd
Per-Erik Johansson

27, bra passning, kram tillbaka.
Glömde tidigare att få med 16 Bengt W som fick synpunkt för sin syn på sanningen, Bengt du är helt rätt på det, Jesus beskrev sig i en del som sanningen.
Sanningen och Sanningens Ande har avslöjat och vänt mörker till ljus i de djupaste skrymslen och vrår, även bakom de mest grandiosa titlar, sanningen sätter oss fria.

Men nu återgår vi till Mikaels:
””
Varför ställer man akademiker emot lekmän och jämför de som använder hjärta eller hjärna, ursäkta mig men en av de mest pålästa evangelisatörerna jag hört är
Frank Mangs, en man med ett års bibelskola och en livstids arbete med självstudier.

Teologi utan hjärta finns lika mycket som det finns lekmän utan hjärna!
””
som jag upplever mycket gott att läsa, sannolikt mötte Mangs en mängd människor som gav också den livserfarenhet som framhålls i NT som ett kriterium för att kunna kandidera som församlingsledare.
Bengt Wikström

Ibland fastnar jag i Bibeln som i ett skruvstäd. Huvudet pressas samman mellan Första Mosebok och Uppenbarelseboken.

Jag skriker åt Gud att sluta plåga mig med sin mörka och dystra världsbild – den som leder till jordens undergång. Men Gud är tyst.

Han har sagt sitt – i Bibeln. Det finns inget att tillägga.

Jag finner hela idén med jordens undergång som motbjudande. Totalt meningslös. Domedagen är svartsjuk och hämndgirig. Jag vill inte att slutet ska vara nära.

Gud saknar tålamod. Och det är kärlekens viktigaste tecken.

Jag håller inte med Gud. Faktum är att jag gör allt för att stoppa planerna på jordens undergång. Gud hör bön och i mina böner kräver jag ett omedelbart stopp!

Men Gud är tyst.

Men jag har en reservplan där jag samlar jorden alla teologer för att tala för min sak! Teologiska argument måste väl ändå bita på Honom? Ingen teolog önskar väl att jorden ska gå under!?

Tyvärr finns en svaghet i mitt resonemang – Gud är ingen teolog. Han kanske har lika svårt att förstå teologiska argument som jag. Och då går jorden under i alla fall.

Ett noll till Gud alltså.
Per-Erik Johansson

34, den var bra!
Kom just att tänka på att de som var de första som gick förbi den slagne mannen sannolikt var den tidens teologer och så kom den obildade, ”felbildade” Samariern som väl var förbi. Utan tanke på hur det passade in i teorierna, debatterna, det politiska spelet så grep han in, han tod sig tid, såg inte i kalendern först.
Stig Melin

Är det en begränsning för en pastor/predikant att inte ha akademisk utbildning? Eller är det kanske en tillgång att sakna utbildningen ifråga? Paulus var högt utbildad men gjorde inte alltid bruk av den.

” När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus”, skriver Paulus i brev till Korintierna. – er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft”.

I tredje världen sker det, enligt samstämmiga rapporter, mycket i Guds kraft. I den miljön saknas nog också i stor utsträckning akademisk bildning.

Jag googlade på” akademisk” och läste följande:
universitets-, vetenskaplig, lärd; teoretisk, verklighetsfrämmande, abstrakt

Det låter inte särskilt användbart för den som vill tjäna Gud. Menade Jesus att det krävdes sådan utbildning när han gav lärjungarna (och oss) missionsbefallningen: ”lär dem att hålla alla bud som jag gett er”. Då borde han nog sagt något om det men det gjorde han inte.
Vad han däremot sade var att han skulle sända Anden till vår hjälp. Jag tror att om vi mer tog vara på den möjligheten skulle Guds ord få större framgång.

Apropå: Jesus kommer snart!
wildwest

Förstår inte Bengt Wikströms resonemang om jordens undergång – som kristen ser jag verkligen fram emot den! Det är det bästa som kan hända, för då kommer Jesus tillbaka och rättvisa skipas äntligen! De himmelsskriande orättvisor på alla plan som finns idag är väl ingenting att bevara och behålla? Den oförstörde jorden, var den nu finns, är förvisso vacker, men vi har löfte om en ny himmel och en ny jord, något som blir bra mycket bättre än det som finns idag. Varför hålla fast vid denna gamla sargade och uttjänta jord? Det finns ingenting som är så bra och som jag längtar så mycket efter som Jesu återkomst. Just nu orkar jag inte be någonting annat än att detta snart skall ske.
http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

Olov inlägg 4,
Jag kan inte snabbsvara på dina synpunkter, jag återkommer nog med en ny text, där jag utvecklar resonemangen något.
hälsn
Stefan Swärd
Olof

Stefan: Ser fram emot det.
Mikael

Hej Bengt Wikström!

Nu lättar du på hjärtat och förklarar lite av vad som är så svårt.
Har du tänkt i banerna att vid varje final startas en nypremiär upp.

Men den nypremiären är ännu oviss, det enda vi vet är att Gud lovar att den skall bli fin.
Tänk om det är så enkelt för att kunna nå dit måste du vilja nå dit!

Guds namn är i presens ”jag är” Tänk om det är så lätt att bara vilja vara med
här och nu.
Och det enda som krävs är att vi ärar Guds skapelse med att ta vara på dina medmäniskor med samma omsorg som du så gärna vill bli bemött med själv.

Om du nu slutar att räkna dina ansträngningar och öppnar ögonen för de som anstränger sig för att göra, det du så hett önskar att vara i närvaron när lovsången sprider sig Världen över!

Kan det verkligen vara så lätt?

Vad säger du Bengt skall vi försöka våga pröva!

/Mikael
Mikael

Hej Rickard!

Någonstans verkar det för att vi slåss för samma insikt!
Herren ger nåd, men den som syndar på nåden ligger lite pyrt till!

Men tänk dig en nation där barn är rättslösa till de blir upptagna med en cermoni i vuxenvärlden och innan denna cermoni kan män kan ligga med barn, pojkar och flickor utan att bli straffade och sedan vänds lagen att det betendet är förbjudet och döms till stening.

Då är det lätt att förstå utformningen om män som älskar pojkar, kvinnor som älskar flickor, och alla andra konställationer som kan tänkas.

Detta råder i gammal Judendom du var inte man föränn du tog barmitzva.
Och kvinnor var männens egendom.

I ett sådant land kan dessa lagarna skapa ramar som skyddar
de svagare i befolkningen.

/Mikael
Bengt Wikström

Wildwest kommentar 37,

Nu tänkte jag inte på mig själv när jag skrev kommentaren (# 34).
I mina tankar fanns Håkan, Peter, Sture och många andra av mina vänner som aldrig mött Jesus. Dom kommer att få ett rent helvete när jorden går under.

Men jag är glad att du räddat skinnet på dig själv.
Bengt Wikström

Till Mikael, kommentar 40:

Gud Är – jag Blir!

Ordet ”blir” är ett verb (så det finns en del för mig att göra i Guds namn).
Och i himlen är det för sent…

PS
Men du skriver vackert: ”Och det enda som krävs är att vi ärar Guds skapelse med att ta vara på dina medmänniskor med samma omsorg som du så gärna vill bli bemött med själv.”
DS
Mikael

# 43 Hej Bengt Wikström!

Om jag accepterar att den jag är och tar mina tallanger i ett blivande kan man inte säga att jag gör vad Jesus sa till oss i Bergspredikan Matt 5:3. och Luk6:21. Vara fattig är inte att sakna medel utan att använda de man har med omsorg! Luk 6:21.
Och att vara Fattig i Anden är det inte att törsta efter mer och inte sluta utan fortsätta men när skall vi då få vila jag är övertygad om att Herren vill att vi ska må bra men den som följer lovsången vilar mycket skönare än den som söker efter oförätter.

Varför tar jag upp Matt 5:3 och Luk 6:21? Jo, båda ställena påvisar att du är där i presens, här och nu!

/Mikael
wildwest

#42 Bengt. Det är inte jag som räddat skinnet på mej själv, det är Jesus som räddat mej genom sin död på korset för min skull. Jag kan inte rädda mej själv. Finns ingen annan heller som behöver acceptera ett kommande helvete. Valet är fritt, inga seanser, andliga övningar, pilgrimsresor, korstecken behövs. Det är bara att säja till Jesus: jag har varit på fel spår, ta över! Det är svårt att tycka synd om människor som säger nej till det största erbjudande som nånsin funnits. Men självklart måste dessa få veta att valet finns. Det är de kristnas uppgift på jorden.
Bengt Wikström

Till Mikael och wildwest:

Jag äger flera handböcker om överlevnad i vildmarken så jag är inte rädd att gå ut i naturen på egen hand.

Men i er teologiska djungel har jag inte en chans.
Dit vågar jag mig inte.

Men tack för att ni visat mig intresse! Jag önskar er allt gott!
Per-Erik Johansson

46, du lever i nuet med värdefulla insikter och den utbildning som man får av att vistas mitt i skapelsen. upplyftande att läsa att du lever med det du skriver.
Mikael

# 46 Hej Bengt Wikström!

Det finns en enda människa du har omsorg över en omsorg du inte kan sluta att ha,
DIG SJÄLV!

Jag har fått för mig om jag stödjer mina medmänniskor med glädje och värme kommer det att bli lättare för mig att vara glad.

Nivån på mitt stöd kan vara att se busschauffören på morgonen säga några vänliga ord och ge ett leende! Sedan hålla en liknande nivå dagen igenom!

Jag har läst en liten rolig text. ETT LEENDE SMITTAR, LÅT OSS SKAPA EN EPEDEMI.

Bara att vara där och med respekt se mina syskon i samhället ger en glädje tillbaks.
Med att visa respekt och värma till mina medmänniskor är jag övertygad att det ger effekt, och när någon svarar dig med samma värme du ger, känns det riktigt bra.

Som sagt en tusenmilamarsch startar med ett enda litet steg.

Detta brukar krascha med att de du möter läser in så mycket mer som inte du ens tänkt tanken på.

Men om man accepterar varandra även när vi är nere och ger en trevligt respektfull
respons bryter man i regel isen och de mesta människor kan man prata om väder och vind med.

Tänk på att snart är ensamboende det allra vanligaste familjeförhållandet.
Bara genom att möta varrandra med respekt och se varrandra kan ge många människor ett bättre liv.

Men visst att tampass med myrlejon och andra rovdjur i naturen kan vara utmaning nog.

Men personligen kommer jag gå med ett smittsamt leende så ofta det passar och jag hoppas på att jag kan skapa en epedemi

/Mikael
Mikael

Tillägg till #48!
Visst du kan ha omsorg för många mer än dig själv, men om du inte sörger för att ditt liv blir bra kommer du ha svårt med att hjälpa de andra i din närhet!

Oavsett hur du har det i ditt liv hoppas jag att du vårdar och sköter om dig själv Bengt!

/Mikael
Mikael

Hej Stefan Swärdh!

Jag har frivilligt visat att jag tror på en teologi som går utanför kyrkans normer!
För att ge förklaring som förankrar den mer i livet vill jag förklar lite mer.

Kyrkan på jorden är och ses som filial av himmelen på jorden.
Men vad får det till att bli det jo vi koncentrerar oss och låter Ordet råda i våra liv.

Då ställer jag mig frågan! Om vi låter Ordet råda i resten av våra liv.
Kommer vi bli tagna som rubbade då eller blir livet så bra så att vi inte bryr oss?

Jag har prövat att agera efter vad Jesus gav som riktsnöre för ett bra liv!
Och nu kan jag bara säga ja på både vi blir betraktade som rubbade och jag bryr mig inte för jag får så mycket tillbaks.

/Mikael