Käre Åke Bonnier!
Tack för att du tar dig tid med att kommentera både mitt blogginlägg och min och Sturmarks artikel i Svenska Dagbladet. Låt mig få kommentera dina synpunkter.
Min och Sturmarks artikel var framförallt en kritik mot grundlagens utformning och dess religionstvång. Du skriver att det var hovets önskan att behålla den gamla utformningen med kopplingen till den evangeliska lutherska tron. Men hovet bestämmer inte grundlagen, de kan möjligtvis vara en remissinstans i en sådan diskussion, det bör helt och hållet vara den folkvalda riksdagens avgörande.
Varken jag på min blogg eller vår SVD-artikel diskuterar kungafamiljens tro. Jag känner ingen av dem, och har inte träffat dem, så jag har ingen anledning att ha någon uppfattning i den frågan. Tycker dock att det är framförallt drottningen som har gett uttryck offentligt för en kristen tro.
Du tar också upp frågan om varför vi kallar vigselgudstjänsten i Storkyrkan för ”tillställning” och varför jag använder begreppet Statskyrkan om Svenska Kyrkan.
Jag tycker att det är viktigt att det även från kristet håll förs fram någon form av problematisering och diskussion av upplägget av kronprinsessans bröllop. Vi vet alla att den formella statskyrkan avskaffades för 10 år sedan, men upplägget av bröllopet uttrycker ändå en tydlig sammanblandning av officiell kyrka och statsmakt. Det känns nästan som att Svenska kyrkan aktivt använder den här typen av arrangemang för att förstärka sin särställning som Sveriges kyrka. Hade arrangemanget varit genuint ekumeniskt hade jag inte haft några invändningar. Och hade arrangemanget varit lokalt och de präster som faktiskt känner kungafamiljen varit involverade kunde man också förstå greppet. Men att vigselgudstjänsten leds av ärkebiskopen tycker jag ger en image av statskyrka, Svenska kyrkan visar här en unik särställning i förhållande till statsmakten. Men det är min personliga uppfattning, och man kan säkert uppfatta saken på andra sätt.
Att vi kallar vigselgudstjänsten för ”tillställning” – jag ser ordet tillställning som ett neutralt ord, inte negativt värdeladdat. Samtidigt markerat ordet en viss distans till upplägget av arrangemanget. För mig som frikyrkomänniska med rötter i den radikala baptismen och den radikala pingströrelsen, hela upplägget med glitter, prål, lyx, prakt, överklass, biskopsskrudar, – upplägget andas mycket mer av överklass, nykonservatism, personfixering, personglorifiering – än en äkta gudstjänst. På den punkten kan man uppenbarligen också ha olika uppfattningar, men för mig blir upplägget stötande och det känns som att det ligger ganska långt från den enkla typ av kristendom för vanliga svaga människor som jag lever i och står för.
Jag följer också media inför bröllopet och jag bor precis bredvid ett av stråken som brudparet ska passera på lördag. Den persondyrkan, lyxkonsumtion och överklassfixering – som exploderar vid denna typ av arrangemang, jag kan inte se det som annat än nykonservatismens frammarsch, och när Svenska kyrkan aktivt gör sig som ett centrum i hela arrangemanget, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att de konservativa institutionerna är på frammarsch. Rejäl frammarsch. Jag är något bekymrad över att det knappt finns några i svensk kristenhet som vill problematisera detta.
Nu har visst mina filttofflor åkt av.
Åke, jag uppskattar dig och ditt tonfall. Låt oss följa honom. Men hade jag haft ditt jobb hade jag nog mer kritiskt reflekterat över helhetsarrangemanget kring vigselgudstjänsten på lördag.
Broderligen,
Stefan Swärd
Pingback: Stefan Swärd problematiserar Svenska kyrkans självpåtagna statskyrkoroll i samband med princessbröllopet. - Bengts Blogg()