Jag har försökt läsa igenom de 139 kommentarerna på mitt blogginlägg om en kristen syn på sambo. Det blev en minst sagt imponerande debatt. Ärligt talat, finns det någon så omfattande debatt i svensk kristenhet någonstans? I så fall var? De kristna tidningarnas debatter är ju begränsade.
Jag vill inte förlänga frågan för mycket men bara ta upp några trådar som kommer upp i kommentarerna.
För mig handlar inte dessa frågor om ”frikyrkans regler”. Det handlar om min relation till Gud, hur jag tror att Gud vill att jag ska leva. Och jag är övertygad om att om jag lever som Gud vill, så är det även bäst för mig. Som kristen är jag övertygad om att äktenskapet är en gåva från Gud, sexualiteten är en gåva från Gud, men gåvan är så fin och känslig, att den ska utövas inom ett äktenskap. Det är min ärliga övertygelse, och jag tror också att det är bäst att leva på detta sätt. Och jag hycklar inte, jag lever som jag lär, har bara haft sex inom äktenskapet, men har man varit lyckligt gift i 34 år blir det ganska mycket sex, mycket mer än sexliberalerna som ofta byter partners. De som inte tror på detta behöver inte göra det, jag kan inte påtvinga någon min övertygelse, men jag har full rätt att framföra min övertygelse. Däremot tycker jag att det är fel att raljera över oss som vill leva på detta sätt, jag tycker att vi också ska bemötas med respekt. Och det handlar inte bara om frikyrkliga, för en katolik är detta självklart, och de lägger en ännu större vikt vid äktenskapet, som är oupplösligt för en katolik.
En synpunkt som kommer fram i flera inlägg är att det egentligen inte är någon större skillnad på äktenskap och sambo, äktenskapen blir också på prov. Jag har två svar på detta. I lagstiftningen är det stor skillnad på äktenskap och sambo och det är en mer säker juridisk reglering i ett äktenskap. Däremot tycker jag att den moderna synen på äktenskap som ett tillfälligt kontrakt som på ganska lösa grunder kan upplösas, det är ingen kristen syn. Den kristna grundsynen är enligt Jesusorden ”det Gud sammanfogar ska människor inte skilja åt”. Idealet är det livslånga äktenskapet, men Bibeln ger ju också vägledning hur vi gör när idealet inte fungerar.
Flera kommentatorer skriver att ett samboförhållande kan också bli troget och långsiktigt. Ur kristen synvinkel finns det dock bara en form av samlevnad. Den talar om att gifta sig, bröllop, bli man och hustru. Grundkonstitutionen är att ingå ett förbund inför Gud (vilket inte är ett proväktenskap), offentligt proklamera detta, registrera förhållandet lagligt vilket har varit praxis för kristna i alla tider (genom lag bunden vid sin man som det står i Rom 7), flytta samman och förenas sexuellt. De som förespråkar sambo som något likvärdigt, menar alltså att det finns två modeller för samlevnad, men det kan bara motiveras utifrån praxis i dagens samhälle, det kan inte motiveras utifrån Bibeln, kyrkohistorien eller praxis i kyrkor globalt. Jag rekommenderar alltid par som stabilt och långsiktig bor sambo att gifta sig, detta kan även motiveras på rent juridiska grunder.
Frågan om hur man ska leva för att vara församlingsmedlem tas också upp. Det beror på vad man har för församlingssyn, och vilken syn man har på hur man ska leva som kristen. Jag ser en församlingsgemenskap som en överlåten gemenskap där vi delar varandras liv, och där vi hjälps åt i efterföljelsen av Jesus. Kristet liv handlar om växt, att bli mer och mer lik Kristus, och alltmer leva på ett sätt som behagar Gud. Startpunkten handlar om frälsning, pånyttfödelse, dop och omvändelse.
En lokal församlingsgemenskap behöver dock definiera sina gränser och villkor för församlingsgemenskap. Jag tycker att det är bättre att detta görs tydligt och öppet än att det finns en massa oskrivna lagar och regler. Och här tycker jag att det behövs en fördjupad debatt och förståelse av vad det innebär att vara kristen. Är man omvänd om man är girig, självisk och snål när det gäller sina ekonomiska tillgångar? Har man upplevt Kristus i sitt liv och kan dela församlingsgemenskapen på djupet om man visar rasistiska attityder? Kan man vara med i församlingen om man bryter budordet att man inte ska stjäla, och kanske till och med stjäl i kyrkan? Kan man vara med i en kristen församling om man ständigt förtalar, skvallrar och talar illa om andra? Och i den kontexten måste man också kunna tala om samlevnad och sexualitet. Jag håller dock med om att det är helt fel att utesluta folk ur en församling för vissa beteenden om man inte tydligt förklarar innan man blir medlem om vilka förhållningsregler som gäller.
När man talar om dessa livsstilsfrågor handlar den kristna kontexten alltid om nåd, förlåtelse, att komma tillbaka efter misslyckanden, att uppleva Andens kraft till ett nytt liv, att vara älskad av Gud även om jag misslyckas etc. Därför skiljer sig kyrkan från andra typer av organisationer där man bara kan tala om livsstil och vår egen förmåga och styrka.
Att jobba med etiken i en församling är ganska naturligt tycker jag. Den som klandrar frikyrkan för en massa regler – har en sådan person någon erfarenhet av idrottsrörelsen? Eller av ett vanligt företag? Det är betydligt mer regelstyrda organisationer än en vanlig frikyrka. I min sons hockeylag blev en spelare utslängd därför att han visade en dålig attityd till tränaren. Man blev petad nästa match om man missade en träning. Man blev också petad nästa match om man inte ansträngde sig tillräckligt på träningen. Och betalade man inte de höga avgifterna, blev man utestängd direkt. Jag kan ge massa exempel.
Pingback: Kristen och sambo? « Den Goda Nyheten()