Det är sen onsdagkväll. Jag vandrar själv ute på Djurgården, förbi Rosendal, bort mot Waldemarsudde, och sedan förbi Italienska ambassaden och Skansen, tillbaka in mot stan. Det är mörkt. Och man är alldeles ensam när man vandrar i de mörka Djurgårdsskogarna. Vad gör jag då? Jo, jag umgås med Gud, jag ägnar tiden åt bön och tillbedjan. Älskar att komma ut i skogen, eller annan variant av natur, och bara umgås med Gud. Bibeln säger att ”Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem.” Gud umgås med oss. Det är just denna överväldigande känsla jag har denna onsdagkväll, i vandringen över Djurgårdens skogar. Jag bara känner att Gud finns där, och uppfyller hela mig, med sin närvaro, sin kärlek och frid.
Det står i Bibeln i Gamla Testamentet om en man som hette Hanok, i 1 Mosebok 5. Det står att han vandrade med Gud. Han levde nära Gud under många år. Det är en utmaning för moderna svenskar att vara en sådan person. Det är fortfarande fullt möjligt. Men det kräver avstängd dator, TV, och massa andra influenser, för att vara stilla inför Gud.
I Elimkyrkan på Östermalm har jag utmanat hela församlingen att dagligen ägna tid åt Gud, att läsa Bibeln, att hitta stillheten för att be och lyssna på Guds röst. Jag har utmanat församlingen att ägna 10 minuter om dagen åt detta, minst, och tycker man att det är för begränsat, ägna 30 minuter åt dagen åt Gud, och är det för begränsat, ägna 1 timma om dagen åt Gud.
Detta är en jätteutmaning i det materialistiska och inte särskilt andliga Sverige.