”Det tycks vara att kongregationalismen används som en princip som används när det passar. Finns det en underliggande agenda som avgör när en fråga ska lösas kongregationalistiskt eller genom gemensamma beslut? Det tycks vara så att principerna nu används på ett ganska godtyckligt sätt.”

Här tror jag att du slår huvudet på spiken. Ett av Missionskyrkans argument till att låta varje församling själv fatta beslut i frågan om samkönade äktenskap (visserligen inget beslut som är spikat, men ledningen tror att det kommer beslutas så här), är att samfundet skulle vara så pass oenigt i frågan att det inte skulle gå att fatta ett konsensusbeslut. Lite fegt kan tyckas, men ett samfund består ju av församlingar och om åsikter i en fråga skiljer sig så pass mycket åt kanske det är det enda rimliga. Vilka frågor som ska beslutas ”uppifrån” och vara normerande för hela samfundet, och vad man bör lösa i varje enskild församling är ju en helt annan diskussion.

Åt andra hållet tror jag inte att förnyelsen börjar med att en missionsföreståndare/biskop/(pastor?) säger åt församlingarna att börja be mer, utan att vanliga människor förvandlas av Andens kraft och smittar av sig till sina församlingsvänner, och den goda epidemin sprider sig inifrån och ut, nerifrån och upp. Det är en pastorskandidats hopp för sin Missionskyrka och för Sveriges kristenheet.

Inom EFK har vi redan hamnat i ett liknande dilemma som det Baptistsamfundet och Missionskyrkan hamnat i. I vårt fall gäller det frågan om att tillåta medlemsskap för samlevande homosexuella (Saronförsamlingen i Göteborg). Inom Baptistsamfundet och Missionskyrkan handlar den aktuella frågan om vigsel av samkönade par (en gradskillnad?).

Den traditionella synen på dessa två frågor är glasklar: Det är lika fel utifrån bibeln att bevilja medlemmsskap för utlevande homosexuella som att viga homosexuella till äktenskap.

Nuvarande ledningen inom EFK har deklarerat en uttalad samsyn vad gäller dessa frågor. Däremot har diskussionen visat att det inte finns samma samsyn i ”Saronfrågan” inom EFK som helhet. Vi saknar alltså precis som Missionskyrkan konsensus i dessa frågor redan nu och denna oenighet kan komma att bli större med tiden och även infiltrera EFK centralt.

Räcker det med att centralt deklarera ett avståndstagande men sedan låta utvecklingen ha sin gång i respekt för den kongregationalistiska principen om vi är angelägna att bevara vårt kristna arv åt eftervärlden?

Inom frikyrkan har vi bara vigt medlemmar om vi då inte tar in som medlemmar dom som lever i uppenbar synd T.E.X hbt så ser jag inte något problem du skriver om den krympande frikyrkan men om det tas in medlemmar mot vad Bibeln lär så kommer frikyrkan krympa ännu mer många har gått från Saronkyrkan och fler kommer att gå alla har inte fattat än hur allvarligt det är det sägs att Saron är den största Efk församlingen men den matrikel som vi har i dag säger inte sanningen dessutom är det dom som är levande Kristna som går eller bara stannar hemma

Läste på en ortodox’ kyrkas webbplats att biskoparna ska vara lärare och väktare. Men att även församlingen ska vara väktare, ”för även biskoparna kan fela och förleda.” Vad innebär detta? Om biskoparna uppenbart börjar sprida irrläror, som strider mot Guds ord, så är det församlingens skyldighet att reagera.

Jag har då inte uppfattat det frikyrkliga allmänna prästadömet på det viset, att frikyrkorna inte ska ha några präster eller biskopar, utan så att församlingen ska vara präst och biskop. Funktionerna lärare och väktare måste ju finnas även i ett frikyrkosamfund, om samfundet har tänkt sig att bli något mer långvarigt än en datslända.

Vad har då samfunds-. och församlingsledaren för uppgift i detta? Det borde finnas åtskilligt som han /hon kan göra, utan att det hela utvecklas till ett hierkiskt prästadöme, som vi har i de s.k. historiska kyrkorna. Någon måste ju dock ta på sig ansvaret för att det allmänna prästadömet inte reduceras till sifokrati. Eller ska samfunds- eller församlingsledaren vara den enda medlemmen som inte är en väktare? Byt i så fall ut titeln pastor mot expeditör!

Frånvaron av ett hierkiskt prästadöme i frikyrkorna lägger ett störe ansvar på församlingen /det allmänna prästadömet, jämfört med de s.k. historiska kyrkorna. Men vad är det för ”väktare” som inte ens lyckas behålla det kristna arvet rent från främmande influenser, som strider mot alla kristna traditioner?

Komplettering: när jag skriver att frågan redan fått för astronomiska proportioner för att vara inomkyrkligt hanterbar, syftar jag inte bara på att jag och andra finner äktenskapsomdefinitionen (i KYRKORNA alltså, nu inte bara i staten!!!) fullständigt orimlig, ja, vanvettig. Jag syftar även på att deformen av så många uppfattas vara den enda sanna konsekvensen av läran om alla människors lika värde och kärlekens primat.

Men nu överskrider vi med råge gränsen inte bara för någon slags bibeltrohet och Jesusrespekt, utan även för allmänmänsklig vett och sans. Läs t.ex. DN-artikeln om henne som ”blev lesbisk i en taxi”, http://www.dn.se/livsstil/relationer/jag-blev-lesbisk-i-en-taxi-1.989247 , SVD-artikeln om Rfsl-kursledaren som också tror att vi väljer mycket av vår läggning själva, http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sexrelationer/artikel_848103.svd och, återigen Ottar-artikeln om polygamt lagdas utsatta situation: http://rfsu.se/praktisk_polypolitik.asp Det är ju verkligen så att man inte vet om man ska skratta – helst inte – eller gråta. Jag tänker även på queer-gurun prof. Tiina Rosenberg som erkände att tiden som kärnfamiljsmorsa med två barn var ”rogivande och mycket lyckliggörande, men ingenting varar för evigt.” Nä just det, inte ens Jesus undervisning om äktenskapet? JO – ”mina ord ska aldrig förgå.”

”Teologisk härdsmälta” säger Biörn Fjärstedt om Svenska kyrkans omdefinition av äktenskapet. Se http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5875&itemid=29

Fler ledare skulle nu genast behöva instämma med honom och Stefan Swärd offentligt utan att förfalla till homofobi och konservativt (jo det finns ju ett sådant oxå) skygglappstänkande när det gäller hbt-personers situation. Vindarna vaknar och vänder – det ÄR inte försent att ändra läget även om stiftscheferna Hans, Ragnar och Esbjörn tyvärr verkar ha gett upp. (D.v.s. obehörigförklarat sej själva som biskopar och andliga ledare). Att så här i farsdagstider bland mycket annat jox börja hävda att det inte spelar någon roll för en 5- eller 15-åring med två föräldrar om han, allt annat lika, har en pappa eller inte, det är så dumt att vi i Svenska kyrkan får skämma ögonen ur oss för vår ohyggligt vilsegångna lednings skull.

Stefan, det här måste väl få ekumeniska konsekvenser i Sveriges Kristna råd? Det är, som du säger, precis som om något eller några samfund accepterat polygami, inte bara som pastorala undantagsfall, utan generellt för alla som vill och har en mindre snäv kärlekssyn än ”polyfoberna”.

När det gäller tro och teologi bör alla vara överens, det är ju teologin som avgjort när kyrkor skapats och gjort sig fria från andra. Sen kan den enskilda församlingen styra sig själv praktiskt, men för att tillhöra ett samfund ska man naturligtvis följa det samfundet kommit överens om – annars får man starta ett nytt samfund.

Jag representerar ju en helt annan tradition än den frikyrkliga. Jag tror på en kyrka med ett starkt prästämbete och en heliga apostolisk succession. När man då bildar fristående kyrkor, där man har ersatt prästämbetet med ett allmänt prästadöme och pastorer, som ska vara de främsta bland jämlikar, tar man på sig ett stort ansvar. Men jag vill inte sabotera den ekumenik mellan kristna som tror på i huvudsak samma bekännelse, med en dispyt om den frikyrkliga modellen var rätt eller fel. Utan vill bara konstatera att om den frikyrkliga modellen ska fungera, måste frikyrko-medlemmarna leva upp till ganska höga ideal.

Att ett stark prästämbete inte heller är någon garanti för en bevarad ursprunglig kristen tro, är den sorgliga utvecklingen i min kyrka, Svenska kyrkan ett tragiskt exempel på. Men givetvis var detta syftet med den heliga apostoliska prästsuccessionen. Det är då givet att i en frikyrka, som saknar ett sådant prästämbete, måste församlingen verklign vara en kollektiv ”präst”, som förmår vaka över den lära, som en gång i tiden gavs till kyrkan som arv av apostolarna.

När konventikelplakatet avskaffades 1858 var inte syftet att ”frikyrkofolket” skulle grunda helt fristående kyrkor, utan man fick rätt att hålla gudstjänster utan att någon prästvigd person medverkade – lekmannaledda gudstjänster. Den tidiga ”frikyrkorörelsen” blev därmed ett salt i Svenska kyrkan, som vitaliserade denna med nytt andligt liv, och bidrog till den ”förnyelse” (egentligen återgång till urkykans ideal) av Svenska kyrkan, som skedde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, under ledning av en rad lysande teologer och sant kristna biskopar. Vars verk nu håller på att förvandlas till grus och aska.

Den närmaste motsvarigheten till de protestantiska frikyrkorna på katolsk mark är ordnarna. Som har helt andra medlemskrav än Katolska kyrkan som helhet, som i princip inte har större medlemskrav (d.v.s. inga alls) än Svenska kyrkan. De mest kända ordnarna är ju klosterordnarna, men det finns även sekularordnar, som består av mestadels gifta människor, som lever och arbetar ute samhället. Men genom ordensmedlemsskapet har åtagit sig en mer kristen livsstil än den vanliga katoliken.

Mig veterligt blir man inte medlem ens i en sekularorden för att mamma och pappa är ordenssyster respektive ordensbroder, utan det blir man på egna meriter. Borde det inte vara så också i de protestantiska frikyrkorna, med sitt ansvarpåläggande allmänna prästadöme? I stället verkar medlemskapet i frikyrkorna ha utvecklats till något slags födslorätt att bli medlem, man blir det om mamma och pappar är det, enligt samma modell som vi har i Svenska kyrkan.

Detta får mig att fundera över den svenska kristenhetens framtid. Om inte Svenska kyrkan borde omvandlas till en federalistisk kyrka, med de nu fristående kyrkorna som medlemskyrkor för dem som personligen önskar ett verkligt lärungaskap – efter ungefär samma modell som de katolska sekularordnarna. Medlemskapet i Svenska kyrkan ”enbart” skulle som nu vara för alla, som själva vill vara medlemmar. De, som utesluts eller inte tas upp som medlemmar i frikyrkorna för att de inte håller måttet, skulle på det sättet inte riskera att helt ställas utanför den kristna kyrkan. Då skulle frikyrkorörelsen åter bli det salt i hela den svenska kristenheten, som de var under 1800-talet.

O.K.
Jag ifrågasätter inte att det är så för dig, och många andra frikyrkomedlemmar. Det är faktiskt samma sak för mig. Båda mina föräldrar var medlemmar i Svenska kyrkan. Mammas morfar var präst, och hela hennes släkt var aktiva medlemmar i Svk. Därför tog de på stort allvar de löften de fick ge som kristna föräldrar, när jag döptes. Så det stämmer att de gamla visat vägen. Ords 22:6 är verkligen en pärla. Vänj den unge vid den väg… Jag är ju själv gammal nu, och har hittat tillbaka till barndomens väg.

Men alla har inte gjort det, vare sig svenskkyrkliga eller frikyrkliga. Och ibland får man intrycket att en ateist, som är uppvuxen i ett frikyrkligt hem, räknas som mer kristen än den, som är uppvuxen i ett svenskkyrkligt hem. Och det är lika allvarligt om det allmänna prästadömet sviktar i en kyrka, som inte har något annat prästadöme, som när det hierarkiska prästadömet sviktar, vilket det nu gör, i Svenska kyrkan. Då finns inte väktararna på muren längre.

Stefan. Relationer förutsätter inte samsyn, som jag ser det.

Och skulle man plocka bort dom centrala organisationerna från samfunden så skulle samarbetet bli oerhört annorlunda. Samfundsledningar tycker om att dölja den centrala organisationens roll genom att köra med slogans såsom ”EFK är församlingarna” osv. Man pratar gärna om enhet i rörelsen och sånt, men gräver man lite djupare så förstår man snart att enhet i praktiken ofta handlar om att ”synkronisera sitt agerande med samfundsledningen” och liknande.

På ett sätt gillar jag dom historiska kyrkorna bättre, dom försöker i alla fall inte maskera hierarkin.

Kyrkor borde vara lite som ICA eller MacDonald’s, franchisingbolag. Man ställer upp på innehållet (livsmedel av eget märke, standardiserade hamburgare), men för övrigt är man enskilda företag och betalar nåt slags licensavgift till varumärkesinnehavaren. Jag har inte studerat om det är exakt så det går till när jag skriver detta.

Kyrkor är franchisetagare till ett gemensamt grunddokument. Man levererar varan kristen tro enligt detta grunddokument. För övrigt är man fri att utforma sin verksamhet i enlighet med grunddokumentet (rockmusik/psalmsång, ljusbärare/lyfta händer). Bryter man grovt mot detta dokument fråntas man sin rätt att skylta med varumärket, t ex att vara en kyrka tillhörigt EFK eller Pingst. Detta kanske redan fungerar så, jag fick bara liknelsen i huvudet alldeles nyss.

Norrmalmskyrkan skulle i detta läge, förutsatt att det finns ett bindande grunddokument inom Baptiströrelsen, inte längre få kalla sej baptistförsamling. Det kan fortsätta vara en fristående samfundsoberoende församling, men inte tillhörigt baptisterna. Det kan välja att gå in i en annan rörelse, förutsatt att dess grunddokument accepterar Norrmalmskyrkans bekännelse (lär inte fungera med nåt samfund idag). Officiell ekumenik avbryts därmed med denna kyrka, för den ingås mellan samfund och deras olika grunddokument, något som Norrmalmskyrkan gått ifrån. Inofficiell personlig ekumenik kan förstås fortsätta, mellan pastorer, mellan församlingsbesökare. Det kan ingen hindra i ett fritt land. För en bibeltroende medlem eller pastor vore även sånt nu omöjligt.

Helt rätt, Lars Flemström! Det är just detta, som jag vill uppmana frikyrkorna till! Definiera tron i bekännelsedokument, som omfattar hela tron från ecklesiologi till soteriologi! Och de församlingar, som skriver under denna dokument, tillhör just det samfundet. Och att sådant dokument kräver efterlevnad och ska styra samfundets teologi och liv. Detta skulle göra ekumeniken lättare, när man vet, var man har varandra.På ett sätt enkelt och logiskt, men svårt i dagens situation. Och de församlingar, som INTE skriver under dokumentet, tillhör INTE det samfundet. Punkt och slut. Detta skulle göra slut på dagens förvirrade situation. Jonas Lundström kommer att se, att dagens situation leder mer och mer till hans extrema ideal, där samfunden har förlorat sin kraft och makt och församlingarna gör och tror vad de själv finner gott.

Det går inte i dagens situation leva utan definierad tro. Det naiva frikyrkoidealet fungerar inte längre, på något sätt läran blir riktig av sej själv. Även om man tillhörde de mer extrema, som förnekar formellt teologi, så förvisso har man teologi, som kommer från någonstans! Frikyrkans problem är också liberalteologi i ordets rätta bemärkelse, dvs. man accepterar olika teologier, utan att bestämma sej för något som rätt eller fel.

En bekännelseskrift-väckelse vore något, som vi önskar, i stället för de moderna spektakel-väckelser lik skratt- Toronto- Pensacola- Lakeland!

Varken kongregationalismen eller ett biskopsstyrt samfund är svaret på församlingarnas behov idag. Den här debatt visar med all tydlighet bristerna i båda systemen. Som bekant växte pingströrelsen fram utan att bekänna sig till den ena eller andra formen. Då sökte man att efterlikna apostlatidens avsaknad av organisation. Då fanns det ledning i alla fall eftersom apostlarna hade direktkontakt med Herren själv. Visst, detta är utopiskt idag. Även pingstförsamlingarna fick en sorts informell organisation tack vare starka ledare. Jag fick inte klart för mig detta förrän jag flyttade från Västerbottens oerhört självständiga församlingar till Smyrna Göteborg. Visst, Smyrna var också självständigt men mest var detta en markering av att man inte stod under inflytande av Lewi Pethrus. I Västerbotten fanns inte frågan om vem man höll på. Man var upptagna att leva nära Jesus men ställde in mötena när det var Lapplandsvecka och saliga möten med andra pingstvänner från små och stora församlingar. I denna sena tid har t.o.m. pingst bildat ett trossamfund. Det är sorgligt att Guds verk med någon sorts nödvändighet måste stelna till i olika former!

Brodershälsningar
Ulf Stenlund