Nu tänker jag halvhädiskt och konspiratoriskt – reflektioner om kongregationalism

En insändare i tidningen Dagen idag, skriven av Ingvar Peterson, f.d. styrelseledamot i Svenska Missionskyrkan, tar upp frågan om att vara biskopskyrka eller en kongregationalistisk församlingsrörelse. För den oinvigde är det fikonspråk, men kongregationalism innebär att den lokala församlingen fattar självständiga beslut, biskopskyrka innebär att det är mer styrt uppifrån, från en biskop, samfundsledning, styrande kongressbeslut m.m. Det Peterson refererar till handlar om Norrmalmskyrkans beslut att som kanske första baptistförsamling i världen tillåta enkönade vigslar. Och signalerna har också kommit från Baptistsamfundets ledning, och från Missionskyrkan att det är bra att den enskilda församlingen fattar egna beslut – speglat inte minst i tidningen Sändaren. Nu lyfts kongregationalismen fram som ideal.

Det är sant och riktigt att kongregationalismen är den bärande traditionen inom Baptismen. Påvar, prelater, biskopar, styrinstrument över församlingar, har aldrig varit populärt i baptistisk tradition. Lewi Pethrus kritik mot Baptistsamfundet för närmare 100 år sedan var att samfundet höll på att överge principerna om den fria och självständiga lokala församlingen.

Jag uppfattar inte alls den baptistiska traditionen som att församlingarna kan fatta vilka beslut som helst, jag vet inte något historiskt exempel på en sådan form av baptism. Kongregationalismen innefattar en hög nivå av samsyn mellan församlingar när det gäller värderingar, bibelsyn och vilken riktning man tar som lokal församling. Om man tänker sig som ett tankeexperiment att jag får för mig att det är riktigt som kristen att leva i polygami och jag lyckas övertyga min församling om detta. Och svenska lagstiftningen kanske kan ge ett godkännande juridiskt inom 6-8 år i en sådan fråga. Då är det alltså helt okey att införa polygami i en lokal baptistförsamling och åberopa kongregationalismen som ledande beslutsprincip? Kan inte samtliga argument som förts fram för enkönade äktenskap inte också användas för polygama äktenskap?

Det blir också en falsk kongregationalism. Därför att när samfundsledningen säger att det är fritt fram för församlingarna att fatta vilka beslut man vill så har man i praktiken godkänt den nya äktenskapsformen, även om man inte säger det högt. Missionskyrkan lutar ju åt denna kongregationalistiska hållning, och det medför också ett indirekt bejakande av den nya samlevnadsformen.

När samfundsledningar, samfundsordföranden och andra nyckelpersoner höjer rösten och försvarar vissa kristna principer och värderingar, får man kritik för att utöva biskopsvälde, då ropas det på kongregationalismen – det ska ni inte lägga er i. Den kritiken har nu drabbat Metodisternas ledning som vill hålla fast vid befintliga äktenskapsformen. Det tycks vara så att kongregationalismen används som en princip som används när det passar. Finns det en underliggande agenda som avgör när en fråga ska lösas kongregationalistiskt eller genom gemensamma beslut? Det tycks vara så att principerna nu används på ett ganska godtyckligt sätt.

Jag får nästan intrycket att kongregationalismen nu används för att ytterligare breda ut sekulariseringen och liberaliseringen inom den krympande frikyrkan. När det inte går att driva inre kyrklig sekularisering och liberalisering tillräckligt konsekvent på samfundsledningsnivå, då tillämpas istället strikt kongregationalism för att driva på sekularisering och liberalisering på församlingsnivå.

Tanken låter hädisk och konspiratorisk. Men det är alltid kul att testa tankar på en blogg, för att se hur reaktionerna blir.

Jag tror att huvudskiljelinjerna inom svensk kristenhet går mellan liberalisering/sekularisering på ena sidan och bibeltrohet/lärjungaskap/Jesusefterföljelse på andra sidan. Båda sidorna innehåller också en rad olika nyanser, och dessa etiketter kan inte tillämpas på ett svart-vitt sätt. Och uppdelningen går inte strikt mellan kyrkor och samfund utan inom dem, och också inom församlingarna. Och också inom den enskilda personen. Jag vore en lögnare om jag inte erkänner att jag får kämpa en daglig kamp mot sekulariseringen, Kristus och världen sliter om herraväldet.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • http://www.efsidag.blogspot.com Andreas Holmberg

    Klockrent, Stefan. Missionskyrkan inför precis som Svenska kyrkan fyrkantiga cirklar, d.v.s. könsneutrala ”äktenskap” fr.o.m. årsskiftet. Skillnaden är att inte bara enskilda pastorer utan även hela församlingar kan välja att avstå från att erbjuda dylika vigslar (i Svenska kyrkan påstås ju nu varje församling måsta erbjuda dem).

    Och skillnaden är att ledningen inte står för beslutet, utan säger att ”varje församling får” o.s.v. Kongregationalism kallas det visst. Och att den vill stödja församlingen i det svåra beslutet, hur den än väljer liksom. Baptistsamfundets ledning verkar resonera likadant (”jag måste följa dem, jag är ju deras ledare”). De kunde ju istället ha tagit ett verkligt ledaransvar och sagt att trots hs speciella situation är det orimligt att även kyrkan definierar om t.o.m. själva äktenskapsbegreppet så att Jesusorden i Matteus 19 blir oanvändbara vid vissa vigslar. Det blir som sagt som att bestämma att en cirkel i fortsättningen också kan vara fyrkantig; det handlar om något man inte ens borde rösta om i en kristen församling.

    Frågan har redan fått för astronomiska proportioner för att kunna hanteras på liknande sätt som t.ex. dopfrågan. Många anser, liksom jag, att detta går över all vett och sans – välment vanvett kallar jag det: det som nyss var möjliga pastorala undantag vad gäller medlemskap, förbön och välsignelse över åtminstone vissa delar av samlivet, det har nu blivit VIGSEL TILL KRISTET ÄKTENSKAP mellan två personer av samma kön, vilket enligt min mening är en ”contradiction in terms”. Det handlar ju om vigslar där Jesusorden i Matteus 19 antingen måste utelämnas (”kan utgå” står det nu om dem i Svenska kyrkans nya s.k. vigselordning) eller, som Anders Wejryd förespråkat, omformuleras på ett mera könsneutralt sätt, så att de även kan användas med innebörden ”Därför ska en man lämna sin mor och sin mor och hålla sej till sin man, och de två ska bli ett kött; så är de nu inte längre två utan ett kött.” Och sådana vigslar räknar inte jag som vigslar till ett kristet äktenskap.

    Svenska kyrkans beslut var så dåligt grundat och har så svag legitimitet att jag fortfarande har gott hopp om att kunna riva upp det (riksdagens är svårare). Förre visbybiskopen Biörn Fiärstedt gick ju idag ut i Världen idag och kallade beslutet ”En teologisk härdsmälta”. Men ju fler frikyrkor som hakar på dumheten – i all välmening givetvis, EKHO är ju glada – desto svårare blir det nödvändiga återtåget. Som du Stefan helt riktigt påpekar ligger vägen annars öppen mot vilka vuxna, frivilliga, kärleksfulla relationer som helst, om man+kvinna-paradigmet ersätts med ett allmänt kärleksparadigm. Av Anna-Karin Hammars 21 argument för ”homoäktenskap” gick nästan allesammans att tillämpa även på polyäktenskap. Fem seminarier på Pride i somras handlade om polysarnas utsatta situation – se även http://rfsu.se/praktisk_polypolitik.asp (Vi är väl aldrig polyfober? ;o)

  • JoSjo

    ”Det tycks vara att kongregationalismen används som en princip som används när det passar. Finns det en underliggande agenda som avgör när en fråga ska lösas kongregationalistiskt eller genom gemensamma beslut? Det tycks vara så att principerna nu används på ett ganska godtyckligt sätt.”

    Här tror jag att du slår huvudet på spiken. Ett av Missionskyrkans argument till att låta varje församling själv fatta beslut i frågan om samkönade äktenskap (visserligen inget beslut som är spikat, men ledningen tror att det kommer beslutas så här), är att samfundet skulle vara så pass oenigt i frågan att det inte skulle gå att fatta ett konsensusbeslut. Lite fegt kan tyckas, men ett samfund består ju av församlingar och om åsikter i en fråga skiljer sig så pass mycket åt kanske det är det enda rimliga. Vilka frågor som ska beslutas ”uppifrån” och vara normerande för hela samfundet, och vad man bör lösa i varje enskild församling är ju en helt annan diskussion.

    Åt andra hållet tror jag inte att förnyelsen börjar med att en missionsföreståndare/biskop/(pastor?) säger åt församlingarna att börja be mer, utan att vanliga människor förvandlas av Andens kraft och smittar av sig till sina församlingsvänner, och den goda epidemin sprider sig inifrån och ut, nerifrån och upp. Det är en pastorskandidats hopp för sin Missionskyrka och för Sveriges kristenheet.

  • Per Hallström

    Tack Stefan Swärd för detta avslutande stycke i den halvhädiska och konspiratoriska bloggartikeln. Mer klarsynt kan det knappast uttryckas:

    ”Jag tror att huvudskiljelinjerna inom svensk kristenhet går mellan liberalisering/sekularisering på ena sidan och bibeltrohet/lärjungaskap/Jesusefterföljelse på andra sidan. Båda sidorna innehåller också en rad olika nyanser, och dessa etiketter kan inte tillämpas på ett svart-vitt sätt. Och uppdelningen går inte strikt mellan kyrkor och samfund utan inom dem, och också inom församlingarna. Och också inom den enskilda personen. Jag vore en lögnare om jag inte erkänner att jag får kämpa en daglig kamp mot sekulariseringen, Kristus och världen sliter om herraväldet.”

  • BW

    Inom EFK har vi redan hamnat i ett liknande dilemma som det Baptistsamfundet och Missionskyrkan hamnat i. I vårt fall gäller det frågan om att tillåta medlemsskap för samlevande homosexuella (Saronförsamlingen i Göteborg). Inom Baptistsamfundet och Missionskyrkan handlar den aktuella frågan om vigsel av samkönade par (en gradskillnad?).

    Den traditionella synen på dessa två frågor är glasklar: Det är lika fel utifrån bibeln att bevilja medlemmsskap för utlevande homosexuella som att viga homosexuella till äktenskap.

    Nuvarande ledningen inom EFK har deklarerat en uttalad samsyn vad gäller dessa frågor. Däremot har diskussionen visat att det inte finns samma samsyn i ”Saronfrågan” inom EFK som helhet. Vi saknar alltså precis som Missionskyrkan konsensus i dessa frågor redan nu och denna oenighet kan komma att bli större med tiden och även infiltrera EFK centralt.

    Räcker det med att centralt deklarera ett avståndstagande men sedan låta utvecklingen ha sin gång i respekt för den kongregationalistiska principen om vi är angelägna att bevara vårt kristna arv åt eftervärlden?

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michael G. Helders

    Mycket intressant debatt. Själv ser jag svårigheter med båda, och inga av deras lösningar är en garanti att man förblir trogen Ordet, här kan man se Svenska Kyrkan och Katolska Kyrkan som båda har övergivet Bibeln på ena sidan, och t.ex såsom Norrmalmskyrkan eller delar av Emerging Church på andra sidan.

    Själv röster jag för andliga auktoriteter- man ska underordna sig auktoriteter som predikar Ordet, utifrån det har jag inte problem med en biskopskyrka eller en kongregationalistisk församlingsrörelse.

    ”Om en en liten grupp fromma kristna lekmän skulle tas till fånga och placeras ute i vildmarken, och inte hade någon präst bland sig som välsignats av biskop, och om de i ödemarken skulle välja ut en av dem, gift eller ogift, och anförtrodde honom tjänsten att döpa, celebrera mässan, skänka avlösning och predika, så skulle en sådan man sannerligen vara lika mycket präst som om alla biskopar och påvar hade välsignat honom.”- Martin Luther

  • O.K

    Inom frikyrkan har vi bara vigt medlemmar om vi då inte tar in som medlemmar dom som lever i uppenbar synd T.E.X hbt så ser jag inte något problem du skriver om den krympande frikyrkan men om det tas in medlemmar mot vad Bibeln lär så kommer frikyrkan krympa ännu mer många har gått från Saronkyrkan och fler kommer att gå alla har inte fattat än hur allvarligt det är det sägs att Saron är den största Efk församlingen men den matrikel som vi har i dag säger inte sanningen dessutom är det dom som är levande Kristna som går eller bara stannar hemma

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Stefan. Det ligger något i att det finns en hycklande inställning, i det att man gärna pratar om kongregationalism i vissa fall, men undviker det i andra.

    Samtidigt förvånas jag över den brist på insikt i kongregationalism som din artikel antyder. Församlingarna får vara självstyrande, men bara i den mån dom fattar beslut som samfundsledningen finner vara i enlighet med Guds ord? Det är givetvis inte kongregationalism utan något helt annat.

    Problemet, enligt min mening, uppstår redan i det steg då ett fritt nätverkande på relationsbasis övergår i bildandet av ett samfund (eller vad man nu kallar det) med en styrelse. Detta skapar direkt frågorna om vilka församlingar som är med och inte, vilka kriterier som ska gälla, och vem som ska avgöra det. Alternativet (kongregationalism) är att den lokala församlingen betraktas som den högsta beslutsfattande instansen. Ingen styrelse eller ”majoritet” kan sätta sig över församlingen, det enda man kan göra är att som församlingar vädja till och konfrontera varandra på relationsbasis som syskonförsamlingar.

    Huvudfrågan torde väl vara vilken struktur som rimmar bäst med Jesus undervisning? (Tex Mt 18:15-20, 23:1-12, 20:25-28) Eller är vi beredda att frångå Jesus undervisning när när det är mindre ”effektivt” att göra hans vilja?

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    Läste på en ortodox’ kyrkas webbplats att biskoparna ska vara lärare och väktare. Men att även församlingen ska vara väktare, ”för även biskoparna kan fela och förleda.” Vad innebär detta? Om biskoparna uppenbart börjar sprida irrläror, som strider mot Guds ord, så är det församlingens skyldighet att reagera.

    Jag har då inte uppfattat det frikyrkliga allmänna prästadömet på det viset, att frikyrkorna inte ska ha några präster eller biskopar, utan så att församlingen ska vara präst och biskop. Funktionerna lärare och väktare måste ju finnas även i ett frikyrkosamfund, om samfundet har tänkt sig att bli något mer långvarigt än en datslända.

    Vad har då samfunds-. och församlingsledaren för uppgift i detta? Det borde finnas åtskilligt som han /hon kan göra, utan att det hela utvecklas till ett hierkiskt prästadöme, som vi har i de s.k. historiska kyrkorna. Någon måste ju dock ta på sig ansvaret för att det allmänna prästadömet inte reduceras till sifokrati. Eller ska samfunds- eller församlingsledaren vara den enda medlemmen som inte är en väktare? Byt i så fall ut titeln pastor mot expeditör!

    Frånvaron av ett hierkiskt prästadöme i frikyrkorna lägger ett störe ansvar på församlingen /det allmänna prästadömet, jämfört med de s.k. historiska kyrkorna. Men vad är det för ”väktare” som inte ens lyckas behålla det kristna arvet rent från främmande influenser, som strider mot alla kristna traditioner?

  • O.K

    Lars

    Det går inte att få enighet eftersom pastorn som är van att tala pratar ikull många och församlingsmöten blir då helt meningslösa Vårat system är fel pastorn borde inte få vara ledare på ett församlingsmöte han är ju bara anställd Det är vi (medlemmarna)som är församlingen Dom som opponerar sig får bara höra (från pastorn)Passar det inte så gå Det har diskuterats om att säga upp en pastor men det går inte så länge han sitter vid makten Dessutom är det svårt att säga upp någon idag möjligen att degradera till andra sysslor

  • http://www.efsidag.blogspot.com Andreas Holmberg

    Komplettering: när jag skriver att frågan redan fått för astronomiska proportioner för att vara inomkyrkligt hanterbar, syftar jag inte bara på att jag och andra finner äktenskapsomdefinitionen (i KYRKORNA alltså, nu inte bara i staten!!!) fullständigt orimlig, ja, vanvettig. Jag syftar även på att deformen av så många uppfattas vara den enda sanna konsekvensen av läran om alla människors lika värde och kärlekens primat.

    Men nu överskrider vi med råge gränsen inte bara för någon slags bibeltrohet och Jesusrespekt, utan även för allmänmänsklig vett och sans. Läs t.ex. DN-artikeln om henne som ”blev lesbisk i en taxi”, http://www.dn.se/livsstil/relationer/jag-blev-lesbisk-i-en-taxi-1.989247 , SVD-artikeln om Rfsl-kursledaren som också tror att vi väljer mycket av vår läggning själva, http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sexrelationer/artikel_848103.svd och, återigen Ottar-artikeln om polygamt lagdas utsatta situation: http://rfsu.se/praktisk_polypolitik.asp Det är ju verkligen så att man inte vet om man ska skratta – helst inte – eller gråta. Jag tänker även på queer-gurun prof. Tiina Rosenberg som erkände att tiden som kärnfamiljsmorsa med två barn var ”rogivande och mycket lyckliggörande, men ingenting varar för evigt.” Nä just det, inte ens Jesus undervisning om äktenskapet? JO – ”mina ord ska aldrig förgå.”

    ”Teologisk härdsmälta” säger Biörn Fjärstedt om Svenska kyrkans omdefinition av äktenskapet. Se http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5875&itemid=29

    Fler ledare skulle nu genast behöva instämma med honom och Stefan Swärd offentligt utan att förfalla till homofobi och konservativt (jo det finns ju ett sådant oxå) skygglappstänkande när det gäller hbt-personers situation. Vindarna vaknar och vänder – det ÄR inte försent att ändra läget även om stiftscheferna Hans, Ragnar och Esbjörn tyvärr verkar ha gett upp. (D.v.s. obehörigförklarat sej själva som biskopar och andliga ledare). Att så här i farsdagstider bland mycket annat jox börja hävda att det inte spelar någon roll för en 5- eller 15-åring med två föräldrar om han, allt annat lika, har en pappa eller inte, det är så dumt att vi i Svenska kyrkan får skämma ögonen ur oss för vår ohyggligt vilsegångna lednings skull.

    Stefan, det här måste väl få ekumeniska konsekvenser i Sveriges Kristna råd? Det är, som du säger, precis som om något eller några samfund accepterat polygami, inte bara som pastorala undantagsfall, utan generellt för alla som vill och har en mindre snäv kärlekssyn än ”polyfoberna”.

  • Jörn Hjorth

    Sune Fhlgren reflekterar förtjänstfullt i denna frågeställning

    http://www.libris.se/pa-spaning-efter-framtidens-kyrka.html

  • Pingback: Gardells söndagsskola. - Bengts Blogg()

  • http://helapingsten.wordpress.com/ helapingsten

    När det gäller tro och teologi bör alla vara överens, det är ju teologin som avgjort när kyrkor skapats och gjort sig fria från andra. Sen kan den enskilda församlingen styra sig själv praktiskt, men för att tillhöra ett samfund ska man naturligtvis följa det samfundet kommit överens om – annars får man starta ett nytt samfund.

  • Anders

    Tänk hur det kan bli! De rörelser som tidigare upphöjde de fria församlingarna skickar mer och mer ut biskopsbrev om hur den lokala församlingen bör ställa sig medan tidigare rigida samfund avstår och hänvisar till församlingens suveränitet. Ur led i tiden!

    Ett citat från en gammal kämpe: ”På grund av vår begränsning kan ingen av oss ge en fullständig bild av Kristus och den sanning Han förkunnar. Det är därför ett missgrepp av allra farligaste slag, när andliga ledare uppsätter sina läroskrifter. Någon trosbekännelse borde aldrig ha blivit skriven. Det har nämligen aldrig funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas någon människa eller någon grupp av människor med ett så fullkomligt ljus över Bibelns sanningar, att de kan åstadkomma en fullkomlig sådan”

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    Jag representerar ju en helt annan tradition än den frikyrkliga. Jag tror på en kyrka med ett starkt prästämbete och en heliga apostolisk succession. När man då bildar fristående kyrkor, där man har ersatt prästämbetet med ett allmänt prästadöme och pastorer, som ska vara de främsta bland jämlikar, tar man på sig ett stort ansvar. Men jag vill inte sabotera den ekumenik mellan kristna som tror på i huvudsak samma bekännelse, med en dispyt om den frikyrkliga modellen var rätt eller fel. Utan vill bara konstatera att om den frikyrkliga modellen ska fungera, måste frikyrko-medlemmarna leva upp till ganska höga ideal.

    Att ett stark prästämbete inte heller är någon garanti för en bevarad ursprunglig kristen tro, är den sorgliga utvecklingen i min kyrka, Svenska kyrkan ett tragiskt exempel på. Men givetvis var detta syftet med den heliga apostoliska prästsuccessionen. Det är då givet att i en frikyrka, som saknar ett sådant prästämbete, måste församlingen verklign vara en kollektiv ”präst”, som förmår vaka över den lära, som en gång i tiden gavs till kyrkan som arv av apostolarna.

    När konventikelplakatet avskaffades 1858 var inte syftet att ”frikyrkofolket” skulle grunda helt fristående kyrkor, utan man fick rätt att hålla gudstjänster utan att någon prästvigd person medverkade – lekmannaledda gudstjänster. Den tidiga ”frikyrkorörelsen” blev därmed ett salt i Svenska kyrkan, som vitaliserade denna med nytt andligt liv, och bidrog till den ”förnyelse” (egentligen återgång till urkykans ideal) av Svenska kyrkan, som skedde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, under ledning av en rad lysande teologer och sant kristna biskopar. Vars verk nu håller på att förvandlas till grus och aska.

    Den närmaste motsvarigheten till de protestantiska frikyrkorna på katolsk mark är ordnarna. Som har helt andra medlemskrav än Katolska kyrkan som helhet, som i princip inte har större medlemskrav (d.v.s. inga alls) än Svenska kyrkan. De mest kända ordnarna är ju klosterordnarna, men det finns även sekularordnar, som består av mestadels gifta människor, som lever och arbetar ute samhället. Men genom ordensmedlemsskapet har åtagit sig en mer kristen livsstil än den vanliga katoliken.

    Mig veterligt blir man inte medlem ens i en sekularorden för att mamma och pappa är ordenssyster respektive ordensbroder, utan det blir man på egna meriter. Borde det inte vara så också i de protestantiska frikyrkorna, med sitt ansvarpåläggande allmänna prästadöme? I stället verkar medlemskapet i frikyrkorna ha utvecklats till något slags födslorätt att bli medlem, man blir det om mamma och pappar är det, enligt samma modell som vi har i Svenska kyrkan.

    Detta får mig att fundera över den svenska kristenhetens framtid. Om inte Svenska kyrkan borde omvandlas till en federalistisk kyrka, med de nu fristående kyrkorna som medlemskyrkor för dem som personligen önskar ett verkligt lärungaskap – efter ungefär samma modell som de katolska sekularordnarna. Medlemskapet i Svenska kyrkan ”enbart” skulle som nu vara för alla, som själva vill vara medlemmar. De, som utesluts eller inte tas upp som medlemmar i frikyrkorna för att de inte håller måttet, skulle på det sättet inte riskera att helt ställas utanför den kristna kyrkan. Då skulle frikyrkorörelsen åter bli det salt i hela den svenska kristenheten, som de var under 1800-talet.

  • O.K

    Lars

    Mina mor och far föräldrar var med min mor och far var med och jag är med på grund av en personlig tro mina barn är också med på grund av deras personliga tro och det på grund av att dom gamla visar vägen Ords 22:6 Vänj den unge vid den väg han bör vandra så viker han ej därifrån när han bliver gammal Och inte på grund av någon slags födslorätt

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    O.K.
    Jag ifrågasätter inte att det är så för dig, och många andra frikyrkomedlemmar. Det är faktiskt samma sak för mig. Båda mina föräldrar var medlemmar i Svenska kyrkan. Mammas morfar var präst, och hela hennes släkt var aktiva medlemmar i Svk. Därför tog de på stort allvar de löften de fick ge som kristna föräldrar, när jag döptes. Så det stämmer att de gamla visat vägen. Ords 22:6 är verkligen en pärla. Vänj den unge vid den väg… Jag är ju själv gammal nu, och har hittat tillbaka till barndomens väg.

    Men alla har inte gjort det, vare sig svenskkyrkliga eller frikyrkliga. Och ibland får man intrycket att en ateist, som är uppvuxen i ett frikyrkligt hem, räknas som mer kristen än den, som är uppvuxen i ett svenskkyrkligt hem. Och det är lika allvarligt om det allmänna prästadömet sviktar i en kyrka, som inte har något annat prästadöme, som när det hierarkiska prästadömet sviktar, vilket det nu gör, i Svenska kyrkan. Då finns inte väktararna på muren längre.

  • Hannu Ruokola

    Det är omöjligt att skapa en kyrkomodell, som kan garantera bibeltrohet i läran och livet. Tidigare var jag hängiven anhängare av kongregationalismen, men jag tror inte längre på den modellen. Jag trodde på Andens ledning och avskydde alla ” formaliteter” lite som Jonas Lundström. Men jag har upptäckt att kristenheten är stor och jag har slutat det introverta navelskåderi, som många extrema sekter lever i.

    Frikyrkornas svaghet ligger i avsaknaden av teologiska dokument såsom bekännelseskrifterna. Jag tror, att bekännelseskrifterna har en viktig funktion i en kristen rörelses fortlevnad. Inte så, att de per automatik kan rädda en kristen kyrka från förfallet, men att skapa en GRUND, dit man kan återvända och finna formulering för sin tro.

    Jag tror, att utvecklingen inte går hejda utan vi kommer att gå mot en ny svensk frikyrka, som omfattar alla nu existerande frikyrkor och man praktiserar tolerant kongregationalism, så att alla församlingar blir fria att fatta sina egna beslut och man kommer att välja mer individuellt sin teologi och man kommer tolerera olika uppfattningar i en och samma församling. Jag tror, att då slipper man ojja över samkönade vigslar eller kvinnliga pastorer. Man slutar fördöma varandra och man accepterar varandra och förstår, att man uppfattar tron så olika. Denna scenario leder till att en bibeltroende frikyrklig måste tänka genom sin tro och med stor sannolikhet kommer man lämna frikyrkligheten och söka sej till sådan gemenskap, som byggs på annat än ”Andens ledning”.

    Jag tycker faktiskt, att de bibeltroende frikyrkliga bör lämna denna jäsande ekumeniska soppa och söka sej till de kristna rörelser, som INTE offrar sin tro på ekumenikens altare, utan har kvar fast övertygelse såsom frikyrkorna hade en gång i tiden, men som håller på att raderas bort.

    Det finns också starka ”levande” rörelser inom frikyrkligheten, som vågar stå för sin tro, t.ex. Maranata och Plymouth Bröderna, men jag ser de för exklusiva och sekteristiska och de saknar allmänt kristna ”rötter”. Därför är de lutherska rörelser utan ekumenisk strävan, mer tilltalande, eftersom de har djupa rötter till urkyrkan och reformationen som kännetecknet och har skrivna bekännelsedokument. Detta är något att fundera på i kongregationalismens virrvarr!

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Jonas Lundström,
    Nja, det problem jag pekar på med Norrmalmskyrkan är inte relationen till samfundsledningen, det är ju när församlingar nätverkar, och när en församling i nätverket, fattar beslut och gör saker, som andra relaterade församlingar tycker är ytterst problematiskt. Jag talar inte om relationen till samfundsledningen i denna fråga, utan om relationen till de andra församlingarna. Ska lokala församlingar nätverka, och ha relationer, så förutsätter det ju någon form av samsyn kring värderingar, och att man inte gör saker som sårar, utmanar, och konfronterar de andra församlingarna.

    hälsn
    Stefan Swärd

  • http://www.rupeba.se Peter Baronowsky

    En fördel med biskopskyrkor är att man kankse lättare kan hantera händelser som i Knutby. Samfundsledningen inom pingst kände till problemet och hade haft flera samtal med församlingsledningen i Knutby, men hade ingen formell makt att ingripa. I en biskopskyrka avsätts olämpliga ledare.

    Stefan skriver att biskopskyrkor går mot riktning sekularisering/liberalisering. Det kan också vara helt omvänt. Norrmalmskyrkans beslut att viga homosexuella par hade inte kunnat tas av en enskild församling i en biskopskyrka.

    Vi har lätt att fastna i ett svenskt synsätt där pingstvännerna har haft det som ”biblisk” princip att varje församling är självstyrande. Så är inte fallet i alltid fallet i andra delar av världen.

    Jag var på en pastorssamling i Riga häromveckan. På samlingen fanns en pastor som alla vördnadsfullt titulerade ”biskopen”. Några dagar senare då jag träffade en av pastorerna frågade jag om biskopen kom från den lutherska kyrkan. Svaret jag fick var att han var en av pingstpastorerna i Lettland. Då jag frågade vidare fick jag veta att även baptisterna hade biskopar i Lettland. Så allting är tydligen inte alltid som det ser ut från ett svenskt perspektiv.

    http://rupeba.blogspot.com/2009/11/fria-forsamlingar-eller-biskopskyrkor.html

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Stefan. Relationer förutsätter inte samsyn, som jag ser det.

    Och skulle man plocka bort dom centrala organisationerna från samfunden så skulle samarbetet bli oerhört annorlunda. Samfundsledningar tycker om att dölja den centrala organisationens roll genom att köra med slogans såsom ”EFK är församlingarna” osv. Man pratar gärna om enhet i rörelsen och sånt, men gräver man lite djupare så förstår man snart att enhet i praktiken ofta handlar om att ”synkronisera sitt agerande med samfundsledningen” och liknande.

    På ett sätt gillar jag dom historiska kyrkorna bättre, dom försöker i alla fall inte maskera hierarkin.

  • http://www.betheligagnef.se Carl Lindahl

    Baronowsky: Nej det är verkligen inte som i Sverige överallt. Kolla in baptisternas ärkebiskop: http://www.ebcgeorgia.org/Neue_Dateien/start.html

    Inte för att jag förespråkar biskopskyrka, men nog ser han cool ut

  • wildwest

    Kyrkor borde vara lite som ICA eller MacDonald’s, franchisingbolag. Man ställer upp på innehållet (livsmedel av eget märke, standardiserade hamburgare), men för övrigt är man enskilda företag och betalar nåt slags licensavgift till varumärkesinnehavaren. Jag har inte studerat om det är exakt så det går till när jag skriver detta.

    Kyrkor är franchisetagare till ett gemensamt grunddokument. Man levererar varan kristen tro enligt detta grunddokument. För övrigt är man fri att utforma sin verksamhet i enlighet med grunddokumentet (rockmusik/psalmsång, ljusbärare/lyfta händer). Bryter man grovt mot detta dokument fråntas man sin rätt att skylta med varumärket, t ex att vara en kyrka tillhörigt EFK eller Pingst. Detta kanske redan fungerar så, jag fick bara liknelsen i huvudet alldeles nyss.

    Norrmalmskyrkan skulle i detta läge, förutsatt att det finns ett bindande grunddokument inom Baptiströrelsen, inte längre få kalla sej baptistförsamling. Det kan fortsätta vara en fristående samfundsoberoende församling, men inte tillhörigt baptisterna. Det kan välja att gå in i en annan rörelse, förutsatt att dess grunddokument accepterar Norrmalmskyrkans bekännelse (lär inte fungera med nåt samfund idag). Officiell ekumenik avbryts därmed med denna kyrka, för den ingås mellan samfund och deras olika grunddokument, något som Norrmalmskyrkan gått ifrån. Inofficiell personlig ekumenik kan förstås fortsätta, mellan pastorer, mellan församlingsbesökare. Det kan ingen hindra i ett fritt land. För en bibeltroende medlem eller pastor vore även sånt nu omöjligt.

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    wildwest (kommentar 23)

    En fantastiskt bra idé!

    Som någon annan påpekade tidigare saknar frikyrkorna bekännelseskrifter (utöver Bibeln och trosbekännelserna). Stämmer det? Ändå har ju frikyrkorna väldigt tydliga åsikter om sådant, som borde skrivas in i en bekännelseskrift, exempelvis att man anser det fel att döpa nyfödda barn. Det borde naturligtvis finnas samfundsspecifika bekännelseskrifter. Dessa blir då de ”grunddokument”, som wildwest skriver om. Som måste följas av alla församlingar inom samfudet, för att de ska ha rätt att kalla sig baptistförsamling, etc.

    Och vilket stöd för ekumeniken skulle inte detta vara! Ingen skulle behöva tveka om vad som är allkristet och vad som är samfundsspecifikt.

  • Hannu Ruokola

    Helt rätt, Lars Flemström! Det är just detta, som jag vill uppmana frikyrkorna till! Definiera tron i bekännelsedokument, som omfattar hela tron från ecklesiologi till soteriologi! Och de församlingar, som skriver under denna dokument, tillhör just det samfundet. Och att sådant dokument kräver efterlevnad och ska styra samfundets teologi och liv. Detta skulle göra ekumeniken lättare, när man vet, var man har varandra.På ett sätt enkelt och logiskt, men svårt i dagens situation. Och de församlingar, som INTE skriver under dokumentet, tillhör INTE det samfundet. Punkt och slut. Detta skulle göra slut på dagens förvirrade situation. Jonas Lundström kommer att se, att dagens situation leder mer och mer till hans extrema ideal, där samfunden har förlorat sin kraft och makt och församlingarna gör och tror vad de själv finner gott.

    Det går inte i dagens situation leva utan definierad tro. Det naiva frikyrkoidealet fungerar inte längre, på något sätt läran blir riktig av sej själv. Även om man tillhörde de mer extrema, som förnekar formellt teologi, så förvisso har man teologi, som kommer från någonstans! Frikyrkans problem är också liberalteologi i ordets rätta bemärkelse, dvs. man accepterar olika teologier, utan att bestämma sej för något som rätt eller fel.

    En bekännelseskrift-väckelse vore något, som vi önskar, i stället för de moderna spektakel-väckelser lik skratt- Toronto- Pensacola- Lakeland!

  • Kalle

    Stefan, intressant att se att du tog ett klassiskt exempel, det med polygami i en lokal baptistförsamling, för om jag inte missminner mig alldeles var det en (av många) avvikelser bland de galna anabaptisterna i Münster. En församling som varken lyssnar på Gud eller sina kristna medsyskon kommer snabbt att avvika från det kristna idealet. Tyvärr finns det alltför många exempel på det i svensk frikyrklighet det senaste decenniet.

  • Ulf Stenlund

    Varken kongregationalismen eller ett biskopsstyrt samfund är svaret på församlingarnas behov idag. Den här debatt visar med all tydlighet bristerna i båda systemen. Som bekant växte pingströrelsen fram utan att bekänna sig till den ena eller andra formen. Då sökte man att efterlikna apostlatidens avsaknad av organisation. Då fanns det ledning i alla fall eftersom apostlarna hade direktkontakt med Herren själv. Visst, detta är utopiskt idag. Även pingstförsamlingarna fick en sorts informell organisation tack vare starka ledare. Jag fick inte klart för mig detta förrän jag flyttade från Västerbottens oerhört självständiga församlingar till Smyrna Göteborg. Visst, Smyrna var också självständigt men mest var detta en markering av att man inte stod under inflytande av Lewi Pethrus. I Västerbotten fanns inte frågan om vem man höll på. Man var upptagna att leva nära Jesus men ställde in mötena när det var Lapplandsvecka och saliga möten med andra pingstvänner från små och stora församlingar. I denna sena tid har t.o.m. pingst bildat ett trossamfund. Det är sorgligt att Guds verk med någon sorts nödvändighet måste stelna till i olika former!

    Brodershälsningar
    Ulf Stenlund

  • Gunvor Vennberg, teol stud

    Jag har vuxit upp i missionsförbundet som det hette då men är sedan 12 år aktiv i Svenska kyrkan, som jag alltid tillhört från födseln. Tack för ett bra blogginlägg som belyser dagens problem Stefan! Jag vill ta fasta på Ulfs kommentar ovan att det skulle vara sorgligt att Guds verk med någon sorts nödvändighet måste stelna i former. Jag tror att det inte är sorgligt utan lika nödvändigt som att lavan från en vulkan stelnar, samtidigt som det fortfarande är fullt av flytande magma där under ytan. Apostlatidens kyrka organiserades och strukturerades redan under apostlarnas ledning. Visst är det härligt med ett vulkanutbrott där den helige ande flödar, men det som den karismatiska väckelsen i de historiska kyrkorna visar, är väl att struktur och helig Andes verk inte behöver motverka varandra, eller åtminstonde kan finnas samtidigt. Jag tror att för att överleva som kyrka (d v s med en kristen bekännelse) i längden krävs det både struktur och Ande. ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens” som Paulus skrev. Det är från min horisont fantastiskt att katolska kyrkan och trosrörelsen har så mycket gemensamt och närmar sig varandra t ex. Anden kan uppenbara Sanningen på nytt, men för att skilja mellan andarna behöver vi andras erfarenheter också, speciellt ifrån andra tider för att kunna avslöja tidsandan, d v s kyrkans rika tradition.

    Jag tror frikyrkornas utmaning ligger i att ”den fria tiden” i kyrkornas historia närmar sig sitt slut och att de behöver struktur för att överleva. Jag gillar Lars idé ovan: Varför inte fortsätta (jag menar de flesta har ju länge varit dubbelanslutna och teologi som bara ”blivit rätt” har formats av svenska kyrkans massiva grepp om befolkningen) utnyttja Svenska kyrkans struktur, men vara ett salt i den, d v s likt ordnarna stå för något utöver det folkkyrkliga, en radikal kristen livsstil. Svenska kyrkan behöver verkligen detta och en reformation (d v s ett återformande) där bekännelseskrifterna återupptäcks. Det vore verkligen sant ekumeniskt, var och en bidrar med det den har utan att bygga ekumeniken på någon slags urvattnad minsta gemensamma nämnare.