En insändare i tidningen Dagen idag, skriven av Ingvar Peterson, f.d. styrelseledamot i Svenska Missionskyrkan, tar upp frågan om att vara biskopskyrka eller en kongregationalistisk församlingsrörelse. För den oinvigde är det fikonspråk, men kongregationalism innebär att den lokala församlingen fattar självständiga beslut, biskopskyrka innebär att det är mer styrt uppifrån, från en biskop, samfundsledning, styrande kongressbeslut m.m. Det Peterson refererar till handlar om Norrmalmskyrkans beslut att som kanske första baptistförsamling i världen tillåta enkönade vigslar. Och signalerna har också kommit från Baptistsamfundets ledning, och från Missionskyrkan att det är bra att den enskilda församlingen fattar egna beslut – speglat inte minst i tidningen Sändaren. Nu lyfts kongregationalismen fram som ideal.
Det är sant och riktigt att kongregationalismen är den bärande traditionen inom Baptismen. Påvar, prelater, biskopar, styrinstrument över församlingar, har aldrig varit populärt i baptistisk tradition. Lewi Pethrus kritik mot Baptistsamfundet för närmare 100 år sedan var att samfundet höll på att överge principerna om den fria och självständiga lokala församlingen.
Jag uppfattar inte alls den baptistiska traditionen som att församlingarna kan fatta vilka beslut som helst, jag vet inte något historiskt exempel på en sådan form av baptism. Kongregationalismen innefattar en hög nivå av samsyn mellan församlingar när det gäller värderingar, bibelsyn och vilken riktning man tar som lokal församling. Om man tänker sig som ett tankeexperiment att jag får för mig att det är riktigt som kristen att leva i polygami och jag lyckas övertyga min församling om detta. Och svenska lagstiftningen kanske kan ge ett godkännande juridiskt inom 6-8 år i en sådan fråga. Då är det alltså helt okey att införa polygami i en lokal baptistförsamling och åberopa kongregationalismen som ledande beslutsprincip? Kan inte samtliga argument som förts fram för enkönade äktenskap inte också användas för polygama äktenskap?
Det blir också en falsk kongregationalism. Därför att när samfundsledningen säger att det är fritt fram för församlingarna att fatta vilka beslut man vill så har man i praktiken godkänt den nya äktenskapsformen, även om man inte säger det högt. Missionskyrkan lutar ju åt denna kongregationalistiska hållning, och det medför också ett indirekt bejakande av den nya samlevnadsformen.
När samfundsledningar, samfundsordföranden och andra nyckelpersoner höjer rösten och försvarar vissa kristna principer och värderingar, får man kritik för att utöva biskopsvälde, då ropas det på kongregationalismen – det ska ni inte lägga er i. Den kritiken har nu drabbat Metodisternas ledning som vill hålla fast vid befintliga äktenskapsformen. Det tycks vara så att kongregationalismen används som en princip som används när det passar. Finns det en underliggande agenda som avgör när en fråga ska lösas kongregationalistiskt eller genom gemensamma beslut? Det tycks vara så att principerna nu används på ett ganska godtyckligt sätt.
Jag får nästan intrycket att kongregationalismen nu används för att ytterligare breda ut sekulariseringen och liberaliseringen inom den krympande frikyrkan. När det inte går att driva inre kyrklig sekularisering och liberalisering tillräckligt konsekvent på samfundsledningsnivå, då tillämpas istället strikt kongregationalism för att driva på sekularisering och liberalisering på församlingsnivå.
Tanken låter hädisk och konspiratorisk. Men det är alltid kul att testa tankar på en blogg, för att se hur reaktionerna blir.
Jag tror att huvudskiljelinjerna inom svensk kristenhet går mellan liberalisering/sekularisering på ena sidan och bibeltrohet/lärjungaskap/Jesusefterföljelse på andra sidan. Båda sidorna innehåller också en rad olika nyanser, och dessa etiketter kan inte tillämpas på ett svart-vitt sätt. Och uppdelningen går inte strikt mellan kyrkor och samfund utan inom dem, och också inom församlingarna. Och också inom den enskilda personen. Jag vore en lögnare om jag inte erkänner att jag får kämpa en daglig kamp mot sekulariseringen, Kristus och världen sliter om herraväldet.
Pingback: Gardells söndagsskola. - Bengts Blogg()