Tack för engagerad debatt. Jag beklagar att jag inte har möjlighet att aktivt delta hela tiden. Det har nu blivit en bra bit över 100 kommentarer om mina skrivningar om höger- och vänsterevangelikaler. Jag väljer att bara kommentera en kommentar, den som Claes Newman har skrivit. Det beror på att Claes ställer direkta frågor till mig och i sådana lägen vill jag gärna försöka svara om jag kan. Det är kommentar nr 10 i mitt inlägg den 17 september.

Claes frågar om hur jag ser på evangelikal i förhållande till liberalism kontra fundamentalism. Om evangelikalism är en medelväg.

För det första tror jag att indelningen i liberal-evangelikal-fundamentalist är ett sätt att kategorisera kristna som inte fungerar. En förutsättning för att sådana etiketter ska fungera är ju att de som får etiketten klistrad på sig, anser att klassificeringen är riktig. Det finns mycket mer nyanser bland kristna än vad dessa tre ord står för.

Hur ska man definiera fundamentalism bland kristna i Sverige idag? Ordet används ju bara som ett skällsord med negativa associationer så jag vet ingen kristen gruppering som kallar sig fundamentalister. Där skulle det vara intressant att höra Claes bedömning av vilka han definierar som fundamentalistiska kristna i Sverige idag, och vilka kriterier han då utgår ifrån. Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uppfatta fundamentalism så har jag svårt att göra avgränsningar och dra gränser gentemot evangelikalismen.

Begreppet evangelikalism är ju inte heller så enkelt. Många kristna grupper som man rimligtvis kan definiera som evangelikaler vill ju inte själva beskriva sig på det sättet. Svenska pingstvänner t.ex. beskriver sig i regel inte som evangelikaler, men de är ju absolut inte liberala, och de vill inte beskriva sig som fundamentalister, så detta visar att denna begreppsindelning inte riktigt funkar. För mig är inte ordet evangelikalism det centrala, det exakta ordet finns ju inte ens i Bibeln, utan den viktiga frågan för mig är de trosövertygelser som man brukar sammankoppla med evangelikalism. Claes N pekar på att ordet evangelikalism har hamnat i dåligt rykte, och därför kallar han sig hellre bibeltroende. Nu tror jag att ordet evangelikal inte har använts särskilt flitigt i Sverige, så jag har svårt att se att ordet har en negativ klang i ett svenskt kontext. I den svenska kontexten är det väl framförallt Evangeliska Frikyrkan som har använt ordet evangelikal som identitetsmarkör. Tycker också att Claes förslag på att kalla sig bibeltroende är problematiskt. Jag tycker att det är självklart att man är bibeltroende när man är kristen. Vilka kristna är då inte bibeltroende enligt denna indelning, och vari består skillnaden mellan bibeltroende och icke-bibeltroende kristna – det tål också att fundera över.

Skulle också vilka lyfta fram följande reflektioner kring begreppen liberal-evangelikal-fundamentalist.

1. Att vara en karismatisk kristen som tror på Andens gåvor i funktion, och Guds övernaturliga ingripande här och nu, det förutsätter väl en ganska bokstavstroende Bibeltolkning? Det bygger ju på att man läser evangelierna och Apostlagärningarna ganska bokstavligt, men också tror på att detta kan fungera även idag.

2. Ett kristet liv med fokus på efterföljelse och överlåtelse till Jesus och med Jesus i centrum förutsätter inte det också en ganska bokstavstroende bibeltolkning. Jesus säger i Joh. 14:21 att den som har mina bud och lyder dem, han är den som älskar mig. Det förutsätter en kunskap om vad Jesus har givit för bud, och att göra detta. Och källan till den kunskapen är endast Bibeln, naturligtvis under Andens upplysning. Och det förutsätter väl att vi ganska strikt följer Bibeln, för efterföljelsen blir ju inte verklig om vi kan sitta och välja och vraka bland vilka av Jesu bud vi ska följa. Och efterföljelsen av Jesus innebär väl också en respekt för Jesu Bibelsyn, han gjorde ju en rad ganska strikta tolkningar av besvärliga GT-texter, och hävdade i bergspredikan att inte en bokstav, en prick, av lagen ska förgås förrän allt har fullbordats.

3. Det jag försöker säga är att både en karismatisk kristendom och en kristendom med stark fokusering på lärjungaskap och efterföljelse, behöver utgå ifrån en ganska bokstavlig läsning av Bibeln.

4. En annan distinktion där skillnaden blir mest påtaglig mellan katoliker, ortodoxa och protestanter av alla dess sorter, handlar om kristna traditionens betydelse, där de äldre historiska kyrkorna mer lyfter fram traditionen tillsammans med Bibeln, mer än vad moderna pingstvänner och evangelikaler gör. Men den skillnaden fångas inte alls upp av distinktionen liberal-evangelikal-fundamentalist.

5. En annan viktig distinktion är betoningen av att kristet liv handlar om kärlek till Kristus, hängivenhet, upplevelsen av Anden. Man kan vara hur rätt som helst i teologi, lärosatser, övertygelser, bekännelser – men missar ändå alltsammans om man saknar kärlekten och passionen till Kristus. Ett annat sätt att dela in oss kristna skulle kunna vara ljumma – icke-ljumma, men vem vill göra den indelningen?

6. Min slutsats är att frågan är inte enkel, och behöver analyseras. Och jag tycker mig också se att det finns förskjutningar som tar sig en rad olika uttryck i värderingar, och jag tror att en del värderingsförskjutningar bland svenska kristna idag helt enkelt beror på begränsad kunskap i Bibeln, och att man därför för mycket styrs av den sekulära agendan. Att ha rätt bibelsyn har ju ändå ingen betydelse, om man inte har djupare kunskaper i Bibelns innehåll.

Det finns mycket mer att säga om detta stora ämne, men detta var några korta reflektioner från min sida.

 

�

Denna helg ordnar Elimkyrkan i Stockholm en viktig konferens med rubriken ”Transformation – att leva i den helige Andes kraft”. Du hittar länken här med information, tider, anmälan. Det är ett team från Bergen som är på besök, och syftet är att lyfta fram på ett praktiskt sätt hur vi som kristna kan leva i Andens kraft. Det kommer att bli en mycket viktig helg och jag vill gärna peppa så många som möjligt att komma med.

Noterar och läser med intresse alla kommenterar om att vara höger- eller vänsterevangelikal. Hoppas diskussionen fortsätter och räknar med att skriva en kommentar över alla kommentarer under morgondagen.

I går förmiddag var jag med på Sveriges Kristna Råds konferens om klimatfrågan som Dagen uppmärksammar idag. Jag är ju med i SKR:s klimatgrupp. Fick bl.a. tillfälle att prata med ärkebiskop Wejryd och han och jag delade på en smörgås. Under resten av dagen var jag med på den stora konferens om bioenergi som svenska regeringen står bakom, och som arrangeras på Älvsjömässan, där närmare 1000 personer deltar från hela världen. Det samtalas om och ett antal experter håller föredrag om mer miljövänlig energianvändning. Fick också tillfälle att umgås och prata med Energimyndighetens väldigt duktige generaldirektör Tomas Kåberger, vi satt och pratade om planetens överlevnadsfrågor i över en timme. Jag tycker att Kåberger är en av Sveriges främsta experter på detta område. På kvällen var det en stor middag i Stockholms stadshus. Kungen var också med och höll inledningsanförandet under dagen, men det var av mindre intresse.

Så visst är jag en typisk höger-evangelikal. Det märks väl.

Det har nu gått ett par veckor sedan den intensiva debatten mellan mig och Pekka Mellergård på denna blogg, en debatt som sedan fördes vidare på ett antal bloggar, och uppmärksammades i både tidningen Dagen och i Nerikes Allehanda. Nästa helg har vi nästa styrelsemöte i Evangeliska Frikyrkan och någon form av uppföljning kommer säkert att göras där. Eftersom jag drog iväg till Malta på semester, så kopplade jag av denna debatt, men lovade att återkomma med en kommentar i efterhand. Jag vill nu bara kommentera några av de saker som fördes fram i debatten, jag vill inte nu ta upp något av det som jag och Pekka diskuterade.

Jag är inte besvärad av att den blir offentliga diskussioner mellan kristna ledare, naturligtvis under förutsättningen att diskussionen förs i ett bra tonläge. Det är bättre med öppenhet och att göra tydligt meningsskiljaktigheter, än att sopa saker under mattan.

Det finns en tråd i diskussionen som jag tycker är intressant och som bland annat Jonas Lundström tog upp här på min blogg, och som även Joachim Elsander har tagit upp på sin blogg www.kolportoren.com. Det handlar om nyansskillnader inom det vi brukar kalla för evangelikalismen. Det ordet står som en bred samlingsbeteckning för kristna som betonar Bibeln som rättesnöre, fokus på mission och evangelisation, betonar Jesus som enda vägen, människans behov av personlig omvändelse och frälsning etc. Ofta brukar man beteckna pingstvänner, baptister, karismatiker etc. som evangelikaler. Evangeliska Frikyrkan har ju angivit att vi är evangelikala som en av våra identitetsmarkörer. Det är ju också en markering som används som gemensam nämnare för Svenska Evangeliska Alliansen.

Och jag håller nog med flera av inläggen om att det börjar bli större skillnader mellan olika delar av vad man brukar kalla för evangelikala kristna, inte minst inom Evangeliska Frikyrkan, min känsla är att konsensunivån var högre för 10-15 år sedan. Det är dock viktigt att samtala om vari vissa skillnader består så att inte spänningar uppkommer utifrån missförstånd och bristande kommunikation.

För att göra diskussionen hanterlig skulle jag vilja dela upp frågorna i flera områden.

1. Ett område handlar om Bibelsyn, och kunskapssyn, och inställningen till Jesus som världens enda frälsare, att gå evigt förlorad utan Jesus och de mest centrala trosfrågorna. För mig är det mycket viktigt att slå vakt om Bibeln som Guds ord, att det är Guds tilltal till oss som vi kan förstå, och som ger oss vägledning i vår efterföljelse och lydnad till Kristus. Och jag tror också att betoningen av Jesus som enda frälsaren och vägen till Gud, och att vi går förlorade utan Kristus (även om begreppet förlorad kan tolkas på lite olika sätt), är centralt både för evangelisation, mission och församlingsgrundande. Och det är viktigt att slå vakt om både utifrån respekt för kristna historien och vår egen historia i Örebromissionen och Helgelseförbundet. Nu finns det även inom Bibeln nyanser även i dessa frågor, och det tycker jag att en evangelikal kristen kan reflektera över. Det märks ju även i EFK:s historia genom Fribaptistsamfundet. Men jag tycker att det finns en kärna här som är viktig att slå vakt om, det var därför jag reagerade på Brian McLaren. Här skulle man kunna dela upp evangelikaler i vänster om man nyanserar dessa frågor och rör sig mot ytterkanterna mot vad som skulle kunna definiera som evangelikalism, eller höger-evangelikala om man ganska strikt slår vakt vid hur tron har uppfattats i vår tradition, och en strikt betoning på den bibliska grunden.

2. En annan viktig dimension handlar om kristet socialt engagemang. Socialt engagerade uppfattas ibland som vänster-evangelikaler och de som mer betonar individens frälsning och omvändelse är höger-evangelikaler. Tror dock inte att dessa saker hänger strikt ihop. Inom EFK tycker jag att församlingar med en tydlig karismatisk och teologiskt högerevangelikal profil, har varit spjutspetsar inom socialt engagemang. Jag tänker bland annat på Stockholmsförsamlingar som New Life och Rinkeby, Josua i Gamleby, och Korskyrkan i Gävle, som alla har gjort banbrytande arbete när det gäller socialt arbete, och jag tror inte att någon av de församlingarna skulle vilja klassa sig teologiskt som vänster-evangelikala. En spjutspets i arbetet med ”Rättvisemärkt” är Lars Lindén som är medlem i Elimkyrkan i Stockholm, som jag inte tror någon vill klassa som vänster-evangelikal. Så min poäng är att det finns skillnader mellan evangelikaler när det gäller socialt engagemang, men att detta inte följer mönstret i en teologisk orientering. Det finns dock en skillnad, vänster-evangelikaler har en benägenhet att mer lyfta fram inomvärldsliga frågor och att förbättra denna värld, vilket höger-evangelikaler inte gör på samma sätt, de sistnämnda betonar nog mer socialt engagemang på individnivå mer än att förbättra världen.

3. En tredje dimension handlar om politisk orientering. Det man där kan konstatera är att frikyrkomänniskor är i stor utsträckning en borgerlig medelklass, och det tror jag inte hänger ihop med teologisk positionering – det tycker jag är bekymmersamt (att vi är en borgerlig medelklass).

4. En fjärde dimension handlar om att hitta nya vägar för församlingslivet och hur vi uttrycker oss i evangelisationen. Och även här har jag svårt att hitta ett tydligt mönster mellan teologiskt vänster-evangelikala och höger-evangelikala. Och de som söker fördjupat församlingsliv i form av kommunitetsliv m.m. menar jag nog har varit ganska tydliga i sina grundläggande värderingar kring Bibelsyn m.m. Men naturligtvis finns det grupper med vänster-evangelikal profil som har varit spjutspetsar i nya former av församlingsliv.

5. En femte dimension handlar om moralfrågor där man skulle kunna klassificera höger-evangelikala som mer strikta ifrågor som gäller äktenskap, aborter m.m., d.v.s. frågor som är ganska kontroversiella i ett samhälle av Sveriges typ, och de som mjukar upp inställningen till sambo, homosexuella förhållanden, m.m. Jag tycker dock att det blir en karikatyr att beskriva vissa kristna som att man bara sysslar med ”underlivsetik”. Den kyrka som är mest tydlig i frågor som gäller aborter, äktenskap och homosexualitet är Katolska kyrkan, men den kyrkans etik sysslar sannerligen inte bara med ”underlivsfrågor”. Kristna som värnat om dessa frågor har i regel betonat betydelsen av fattigdomsbekämpning och problematiserat materialismens betydelse. Men när det gäller moralsynen finns en tydlig vattendelare.

6. Det finns också en ytterligare dimension, det handlar om öppenheten för liturgi och kyrkans historiska rötter. Spjutspetsar idag inom detta område är bl.a. Peter Halldorf och Ulf Ekman. Men detta är en annan dimension. Det är omöjligt att hävda att Halldorf och Ekman rör sig i en liberal riktning, dock i en annan riktning än vad klassisk evangelikalism står för.

Det jag tycker är viktigt är öppna samtal om dessa frågor, och att teologiska förändringar inte smygs in bakvägen i evangelikala sammanhang. Ett samfund som Evangeliska Frikyrkan har definierat tydliga ramar för vad vi står för, men inom dessa ramar så finns det ganska högt i tak, men taket är inte hur högt som helst. När vi talar om baptism, evangelikalitet och karismatiskt som riktmärken, då kan man inte utforma en församling hur som helst. Men visst ryms både David Wilkerson, Shane Claibourne och Hillsong inom det taket.

Stort grattis Dagen. Helt lysande. Saker och ting behöver inte vara mediokra bara för att det sker i kristen regi.

Nu är det sen söndagkväll och jag är ganska trött. Idag har jag varit tillsammans med två av Evangeliska Frikyrkans församlingar i Stockholm. Visst kan vi problematisera om den svenska frikyrkans situation, men det viktigaste är att se alla positiva tecken, och uppmuntra alla vanliga församlingar att vara frimodiga, att se hoppfullt på framtiden och inse att man har världens bästa budskap.

Är verkligen taggad och upplyft denna söndagkväll. I Söderhöjdskyrkan, EFK:s söderförsamling, var det massor av folk klockan 11.00, och räknar man in barnen, så var medelåldern knappast mer än 20 år på gudstjänstdeltagarna. Mycket inspirerande. Ni förstår att jag drog upp medelåldern betydligt denna söndag.

Klockan 16.00 besökte jag och predikade hos EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Icthus, och det var mycket inspirerande. Massor av folk, massor av ungdomar, en hel del har kommit till tro på Jesus senaste tiden, och man planerar en större dopförättning om två veckor. En av EFK:s grundpelare är den karismatiska öppenheten, och därför predikade jag om betydelsen av Andens gåvor i funktion, och talade om tungomålstalande, profetia, kraftgärningar, hela de sjuka etc. Folk rusade fram till förbön, och man blev djupt berörda, det blev en massa gråtande och skrattande människor i en stor hög framme vid korset, det blir lite mer känslomässigt i en latinamerikansk gudstjänst än i en typisk svensk, men jag trivs i den miljön.

Det finns hopp för svenska frikyrkan.

Jag lyckades ta mig runt Stockholm halvmaraton, 21,1 km. Är nöjd med det. Det gick inte fort men jag klarade att springa hela tiden, och noterade att jag hade 100 personer bakom mig i mål, och då räknar man inte in alla som bröt loppet. Har inte sprungit så långt sedan 1987. Är ytterst stel i benen. Tiden blev 2,38 och det är godkänt med tanke på att jag hade en liten stroke för ett halvår sedan. Elimkyrkan kan pusta ut – det hade ju varit sorgligt om jag hade sprungit ihjäl mig några veckor innan jag börjar där.

Jag räknade med att Kenyas eller Etiopiens landslag skulle ringa mig efter loppet och erbjuda mig att börja träna med dem, men de har inte ringt ännu. De har väl inte mitt telefonnummer.

Jag funderar på att ansöka om att få börja tävla i klassen kvinnor över 75 i fortsättningen. Då skulle jag nog kunna hävda mig ganska bra i konkurrensen. Det är ju inte så noga med könen nuförtiden, och det är väl ingen som kollar det. Och åldern har ju ingen betydelse, det har jag hört i kyrkan sedan jag var tre veckor gammal. Det finns ju tyvärr ingen klass för samfundsordföranden som är strokepatienter, där skulle jag nog kunna hävda mig bra.

Fredagkvällen ägnade jag åt att vara i Tantolunden tillsammans med ungdomskyrkan Konnekt, den här kvällen var vi ett team på 10 personer, nu förstärkt av ett team från Teen Challenge som ska vara med i nästan ett år. Det händer mycket spännande på en kväll. Det började med ett möte med polisen och socialen, och polischefen berättade om att ett Stockholmsgymnasium hade planerat en nollning, och avsikten var att andra- och tredjeårseleverna, skulle trycka i nybörjargymnasisterna så mycket brännvin som möjligt under en kväll, enligt min mening på en nivå så att det skulle kunna vara direkt livshotande för en del. Träffade dock inte på några från denna brännvinsorgie. Det blev många samtal under kvällen, och jag fick höra berättelser om två våldtäkter av unga tjejer som hade inträffat i Tantolunden senaste två veckorna, jag fick höra berättelser om erfarenheter av haschrökning, om upplevelsen av att nära kompisar knarkar ihjäl sig, jag hade samtal med tre jätteberusade femtonåriga tjejer, där jag vädjade till dem att inte dricka något mer samma kväll, och så försökte jag se till att de hade kompisar som kunde hjälpa dem hem. Det är en svår balansgång, ringer man polisen eller socialen – vilket man borde göra, så är man helt körd bland ungdomarna, men vid ett tillfälle informerade jag polisen under kvällen. Och så fick jag träffa Tony, the ”king of Tanto” som roade sig med att sjunga gospelsånger tillsammans med Teen Challenge. Och mitt i allt detta stök, samtalen om Jesus och Gud. Och en rolig nyhet, en av Tantolundsgrabbarna, som dessutom är hemlös, har nu börjat i Klara kyrkas lärjungaskola.

Jesus kallar oss kristna ut ur vår kyrka, och inte minst för att engagera oss i de människors liv som är mest utsatta och har det mest besvärligt i vårt samhälle. Och här tycker jag att stökiga tonårsmiljöer är det viktigaste att engagera oss i. Och inte bara för att visa socialt engagemang, utan också att berätta om evangeliet om Jesus, om den nystart i våra liv vi kan få tillsammans med Gud.

Den norska bloggen, Are Karlsens blogg, har gjort en analys av min blogg, som jag tyckte var ganska intressant. Jag gör inga egna bedömningar utan ni får läsa själva, här hittar man bloggtexten.

Det blir ganska mycket sport på denna blogg denna vecka. Efter Sveriges och Zlatans svaga insats mot Malta kan jag glädja sportvärlden med en positiv nyhet. Jag räknar med att ställa upp på Stockholm halvmaraton på lördag, med start 16.30, ett lopp som går genom centrala Stockholm – världens vackraste huvudstad. En skada i vänster ben är så pass läkt, så jag räknar med att kunna ställa upp. Vi får se om jag får erbjudanden om att börja träna med Kenyanska landslaget efter denna tävling. Det blir spännande och se om de ringer på lördag kväll. I klassen samfundsordföranden som är strokepatienter är jag ju hyfsat konkurrenskraftig.

På söndag predikar jag klockan 16.00 hos Iglesia Icthus, den latinamerikanska församling i Stockholm som jag tog initiativ till att grunda för fem år sedan. Den håller till på Olof Palmes gata 23, i Adventskyrkan, vid Norra Bantorget, mycket centralt i Stockholm. Jag predikar på svenska så det går utmärkt även för icke-spansktalande att vara med. Det kommer att bli fullt drag, det kan jag lova redan nu.

Har idag skrivit en krönika i tidningen Världen Idag som du hittar här. Jag tar där upp om SOM-institutets senaste undersökningar, som jag kommenterade här på bloggen för några dagar sedan. Frågor som gäller familjen uppfattas som helt avgörande eller mycket viktigt av 94 procent av svenska folket och endast 1 procent anser det inte vara viktigt. God hälsa uppfattas också som helt avgörande eller mycket viktigt av 94 procent av svenska folket och endast 1 procent anser det inte vara viktigt.

Religiös tro uppfattas som helt avgörande för 5 procent av svenskarna och 12 procent anser det vara mycket viktigt,  och 75 procent tycker att det inte är viktigt. Politiskt engagemang anser 1 procent av svenskar är helt avgörande.

I krönikan ställer jag frågan om inte vi i kyrkorna mer bör tänka på detta när vi utformas församlingens evangelisation. Hälsofrågor och familjefrågor är de helt avgörande frågorna för svenskarna, och bör vi inte anknyta till detta när vi presenterar evangeliet om Jesus?