Det har varit en intressant debatt och samtal om höger- och vänsterevangelikaler. Och nu skriver jag några sammanfattande kommentarer och reflektioner.
Det är problematiskt att dela in kristna i de tre grupperna liberala-evangelikala-fundamentalistiska. Ett skäl är att stora grupper av kristna inte identifierar sig med någon av grupperna, varken katoliker, ortodoxa, eller pingstvänner använder dessa ord att beskriva sig själva.
Och sedan beror det på att ordet fundamentalistisk inte används av någon kyrklig gruppering idag vad jag känner till, utan används endast som ett skällsord över det man inte gillar. Flera av skribenterna har lyft fram John Stotts definitioner av fundamentalism som skillnad mot evangelikalism, och Clas Newman har också försökt att utveckla detta. Det finns dock en punkt som Stott tar upp som jag inte helt kan identifiera mig med, det handlar om eskatologin där jag menar att Bibeln inte är så entydig att det inte skapar utrymme för olika Bibeltolkningar (men jag delar Clas oro att det ska bli knäppa tolkningar, viss amerikansk influens kan utan tvivel klassas så), och Israelsynen (och även där finns extremvarianter, t.o.m. religionssynkretistiska). Jag tror också att på denna punkt är det ganska stor skillnad på amerikansk och brittisk evangelikalism. Men är beredd att fortsätta diskutera frågorna.
Jag tycker att jag i tidigare sammanhang tydligt har markerat mitt skarpa ogillande mot att kristen tro kopplas sammanhang med högerpolitiska värderingar. Att kristen tro starkt kopplas samman med tron på starkt militärt försvar, skepsis mot miljöengagemang, och ett starkt försvar för traditionella institutioner som kungahuset t.ex då har man passerat för vad som handlar om Bibeltro och ägnar sig åt renodlad politik. Och jag tycker att det är mycket olycklig att kristen tro politiseras på detta sätt. Däremot kan jag inte se det som högerpolitik att vara emot abort eller försvara äktenskapet mellan man och kvinna. Jag menar att det är en 2000-årig kristen tradition, man kan försvara utifrån skriften, och helt bejakas av de katolska och ortodoxa kyrkorna, och har inte hittats på av vare sig fundamentalister eller evangelikaler – det är bara sekulära medias nidbild att göra dessa frågor till högerpolitik och koppla det till fundamentalism.
Men Clas ställer frågan vad ska man då kalla sig. Jag tycker dock att ordet evangelikal inte är särskilt slitet i ett svenskt kontext, går man ut på gatorna i Stockholm och frågar folk vad de tycker om evangelikaler så vet de nog ingenting. Och det är främst EFK som har lyft fram begreppet i svensk kontext, men notera att EFK inte bara kalllar sig evangelikaler utan vi kopplar också ihop begreppet med baptism, karismatik, och missionsfokus. Man behöver också komma ihåg EFK:s historia och hur begreppet evangelikal utmejslades genom teologiska arbetet på missionsskolan under 70-80-talet.
Men även jag har problematiserat begreppen evangelikal-liberal-fundamentalist. Vad ska man då kalla sig? Låt mig få tänka högt, detta är inte EFK:s ståndpunkt, EFK:s teologiska hållning utmejslas inte på bloggdebatter. Varför inte kalla sig för Jesusefterföljare. Då kommer man bort ifrån den intellektuella och lärofokus som finns med de andra beteckningarna. Det kristna livet handlar om lära men så mycket mer, det handlar också om lärjungaskap, lydnad, efterföljelse. Och ordet visar att kristet liv är inte något statiskt, en fast punkt, utan det är en vandring, en resa. En pågående förändring. Och ordet Jesusefterföljare inrymmer både en stringent bibelsyn, bibelfokus, det handlar ju om att göra det Jesus har sagt – och det finns nedtecknat i NT, det inrymmer karismatiken – mycket av Jesu verksamhet handlade om det, det inrymmer missionsperspektivet, och det lyfter fram det baptistiska arvet – Jesus sade åt sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar och döpa dem, och forma en församlingsgemenskap av dessa lärjungar.
�