Nu är det sen söndagkväll och jag är ganska trött. Idag har jag varit tillsammans med två av Evangeliska Frikyrkans församlingar i Stockholm. Visst kan vi problematisera om den svenska frikyrkans situation, men det viktigaste är att se alla positiva tecken, och uppmuntra alla vanliga församlingar att vara frimodiga, att se hoppfullt på framtiden och inse att man har världens bästa budskap.
Är verkligen taggad och upplyft denna söndagkväll. I Söderhöjdskyrkan, EFK:s söderförsamling, var det massor av folk klockan 11.00, och räknar man in barnen, så var medelåldern knappast mer än 20 år på gudstjänstdeltagarna. Mycket inspirerande. Ni förstår att jag drog upp medelåldern betydligt denna söndag.
Klockan 16.00 besökte jag och predikade hos EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Icthus, och det var mycket inspirerande. Massor av folk, massor av ungdomar, en hel del har kommit till tro på Jesus senaste tiden, och man planerar en större dopförättning om två veckor. En av EFK:s grundpelare är den karismatiska öppenheten, och därför predikade jag om betydelsen av Andens gåvor i funktion, och talade om tungomålstalande, profetia, kraftgärningar, hela de sjuka etc. Folk rusade fram till förbön, och man blev djupt berörda, det blev en massa gråtande och skrattande människor i en stor hög framme vid korset, det blir lite mer känslomässigt i en latinamerikansk gudstjänst än i en typisk svensk, men jag trivs i den miljön.
Det finns hopp för svenska frikyrkan.