Jag lyckades ta mig runt Stockholm halvmaraton, 21,1 km. Är nöjd med det. Det gick inte fort men jag klarade att springa hela tiden, och noterade att jag hade 100 personer bakom mig i mål, och då räknar man inte in alla som bröt loppet. Har inte sprungit så långt sedan 1987. Är ytterst stel i benen. Tiden blev 2,38 och det är godkänt med tanke på att jag hade en liten stroke för ett halvår sedan. Elimkyrkan kan pusta ut – det hade ju varit sorgligt om jag hade sprungit ihjäl mig några veckor innan jag börjar där.
Jag räknade med att Kenyas eller Etiopiens landslag skulle ringa mig efter loppet och erbjuda mig att börja träna med dem, men de har inte ringt ännu. De har väl inte mitt telefonnummer.
Jag funderar på att ansöka om att få börja tävla i klassen kvinnor över 75 i fortsättningen. Då skulle jag nog kunna hävda mig ganska bra i konkurrensen. Det är ju inte så noga med könen nuförtiden, och det är väl ingen som kollar det. Och åldern har ju ingen betydelse, det har jag hört i kyrkan sedan jag var tre veckor gammal. Det finns ju tyvärr ingen klass för samfundsordföranden som är strokepatienter, där skulle jag nog kunna hävda mig bra.