Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Det har kommit en hel del kommentarer angående samtalskvällen med Gardell. De berör stora och principiellt viktiga frågor. Några svar och reflektioner från min sida.

1. Jag noterar att ena veckan blir man höjd till skyarna av många kristna för att man är så rakryggad och tydlig, och sågad av andra kristna för att man är så rakryggad och tydlig. Och några veckor senare blir man sågad av en massa kristna för att man är för otydlig och utslätad, och höjd till skyarna av andra för att man är så dialog- och samtalsinriktad. Det är sannerligen inte lätt att vara kristen ledare.

2. Jonas Gardell är en av Sveriges skickligaste kommunikatörer och retoriker. Jag är endast en ganska medioker samfundsordförande fjärran från retorikernas och kommunikatörernas elitserie, både inom och utanför kyrkan. För mig var det därför viktigt att detta inte klassades som debatt, eller match som framskymtat här på bloggen, utan helt enkelt ett samtal. Det var min enda möjlighet att möta Gardell på en något så när jämbördig nivå. Och att använda situationen att läxa upp Gardell, och klämma in honom i ett hörn – finns det verkligen någon som på allvar tror att detta överhuvud taget skulle vara möjligt, och önskvärt, vad skulle vinnas på detta?

3. Det finns säkert ett antal andra kristna företrädare som kunnat ta diskussionen med Gardell på ett bättre sätt. Men dessa prominenta personer lyser uppenbarligen med sin frånvaro och enligt Gardell är jag den enda karismatiska/pingst/evangelikala kristna ledare (förutom Stanley Sjöberg) som har sökt någon form av kontakt och dialog med honom. Att vi i kristen press och i våra predikstolar kraftigt kritiserar personer utan någon direkt kontakt med dem, tycker jag är fegt och inte särskilt trovärdigt. Det kanske ger lite applåder i våra egna led, men når knappast fram till andligt nyfikna vanliga svenskar som inte har någon koppling till kyrkan för övrigt. Jesus hade alltid en direktkontakt med människor och sina meningsmotståndare. Han var på åtskilliga bjudningar hos fariséerna och hade många debatter och samtal med dem.

4. Som Stockholmare lever man i ett mångkulturellt samhälle där många religioner och livsåskådningar lever sida vid sida. Och det finns många varianter av förhållningssätt till kristen tro. Och därför blir det väldigt svårt att för mycket hetsa upp sig över allt man möter när det gäller livsåskådningar. Och den vänliga samtalstonen försöker jag använda i mötet med alla människor, och det är väl självklart för alla som är skolade i Alfa-metodiken. Hur kan man nå fram till människor på annat sätt? Att jag skulle använda någon annan approach när jag möter Gardell, än i mötet med alla andra människor, det är inte rimligt från min sida.

5. Jag tycker att jag var mycket tydlig i samtalet i tisdagskväll att dela min syn om evangeliernas trovärdighet, tron på Jesu uppståndelse, tron på jungfrufödelsen och inkarnationen, tron på att Bibeln är Guds ord, lyfte fram Guds vrede över synden, och behovet av syndabekännelsen etc. Men avsikten var att dela min tro utan att göra det på ett konfrontativt sätt, och jag ansträngde mig också att hitta punkter i Gardells bok där vi var överens, samtidigt tycker jag inte att jag slätade över punkter där vi inte var överens. Jag tyckte också att Gardell visade en ödmjuk inställning i vårt samtal, och var inte främmande för mitt perspektiv på dessa frågor. Jag tyckte jag också kunde visa från hans bok att han brottas med frågorna, han har inte riktigt satt ned foten, han brottas både med frågan om uppståndelsen och inkarnationen. Den kritik jag tidigare riktat på min blogg mot Gardells bok, det mesta av detta förde jag fram i Söderhöjdskyrkans samtal i tisdags kväll.

6. Ska vi som kallar oss för evangelikaler kunna kommunicera vår tro, tror jag att det är en ödmjukhet i tonfallet, och att det är starkt präglat av vårt personliga vittnesbörd, och att vi också kan lyssna på människor och sätta oss in i deras tänkande. Det var detta jag försökte göra i tisdagskväll, både för att kunna nå fram till Jonas, men också alla de som kom till vår kyrka och som var där för första gången.

7. Jonas Gardell har vid ett antal tillfällen var hätsk i sin inställning mot oss vanliga kristna och det framkommer tydligt i boken. Man får inte heller glömma bort att hans egna erfarenheter av kyrka och kristna har varit något blandade. Hans bok om Jesus har redan gått ut i 50.000 ex och förlaget räknar med att försäljningssiffran kan hamna på bortåt 100.000. Hans Jesusförkunnelse når betydligt fler svenskar än vad vanliga kristna ledare klarar. Kan vi helt försumma detta eller låtsas som att det inte existerar? Jag tycker också att Gardell med sin retorik skrämmer bort sökande människor från kyrkorna, jag tycker att det är en utmaning vi måste ta på allvar. Att vi finns med i de samtal som Gardells bok skapar tycker jag är angeläget.

Jag antar att det kommer något om detta i Dagen i morgon, och i Världen Idag på fredag.

Tack och godnatt för den här gången.

  • Christer Roshamn

    Så bra skrivet Stefan. Jag undrar hur en del kommentatorer på din blogg skulle ha reagerat på vad Jesus gör i Markus kap 2 och v 13 till v 17?

    Gud välsigne dig!

    Christer

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    Tyvärr har jag inte hört eller sett debatten med Gardell i Söderhöjdskyrkan. Men att döma av din och andras beskrivning av samtalet valde du rätt strategi. Problemet med Gardell är ju att han inte bara är en person, som för fram en farlig villolära (om den inte bemöts) och bitande ironi mot den bekännelsetrogna kristenheten, utan även en människa, som söker sina kristna rötter och vill vara ett Guds barn, frälst av tron på Jesus. Och denna kluvenhet finns inte bara hos Gardell, utan hos många, och speciellt homosexuella. En avvisande attityd mot Gardell hade varit en avvisande attityd även mot de många som är som han.

    De, som kritiserar dig för att ha varit utslätat och otydlig, gör felet att de vill köra samma stil i alla sammanhang. Det verkar troligt att Gardell har hämtat inspiration till sin bok, från den nygnostiska rörelse som försöker infiltera kristna kyrkor och påstår sig ha svaret om den verklige Jesus. För Gardell har detta blivit ett sätt att ”få ihop” sin gudsbild mot bakgrund av hans personliga situation. För de teologer,som ligger bakom dessa villoläror handlar det om karriär och pengar. Något som Gardell kan få tillräckligt av inom sin egen profession som estradör. Nej, det är annat än karriär och pengar, som driver honom.

    Den bekännelsetrogna kristenheten måste ta striden för tron. Men inte med Gardell i rolen som den fiende som ska bekämas. Det handlar dessutom inte bara om att ”ta debatten” med diverse avvikare. Det handlar också om att ge svenska folket grundläggande kunskap i kristen tro och religion över huvud taget. Sådant som är så självklart för alla äldre, som fick riktig kristendomsundervisning i skolan, och för yngre som vuxit upp i kristna hem, så att de inte förstår att detta är sådant som måste läras in.

    Som exempel: En muslim som konverterar till kristendomen, vet redan vad som menas med så grundläggande begrepp som ”uppenbarelse” och ”sanning”. De vet att en uppenbarad religion (vilket både kristendomen och islam är, enligt sig själva) gör anspråk på den absoluta sanningen, eftersom det som Gud har uppenbarat är absolut sant. Svenskkyrkliga präster, som har konfirmandundervisning för 13- 14-åringar, kan berätta att för de flesta konfirmanderna finns det inget som är sant. Det har de fått lära sig i skolan.

    Det räcker med att surfa runt ett tag bland kristna eller förment kristna bloggar, för att upptäcka hur ofta den traditionella kristendomen angrips för sitt sanningsanspråk, hur ofta bekännelsetrogna kristna fördöms i nästan svavelosande ordalag för att de anser sig sitta inne med sanningen. Med forngrekiska ordlistor i högsta hugg, går dessa vår tids fariseer till angrepp och förklarar att det finns dussintals möjliga översättningar av varje bibelord, vars betydelse kristna har varit eniga om under 2000 år.

    Deras absolut vanligaste anklagelse är att bekännelsetrogna kristna ”fördömer” homosexiuella. Det är ett mantra som ständigt upprepas. En upplysning av vad som faktiskt står i Bibeln. har blivit en ”fördömelse”. Och det som står i Bibeln står inte där. Enligt någon nyupptäckt forngrekisk dialekt kan bibelordet betyda något helt annat! Detta ska man inte puckla på Gardell och andra vilseförda för. Ta debatten med de universitetsanställda villolärarna direkt i stället. Gardell är bara hedersdoktor.

    Det skulle underlätta om kristenheten kunde enas om en gemensam grundsyn på den traditionella bibeltolkningen. Finns det en tolkningstradition, som har lämnats över från generation till generation? Eller är det så att varje ny generation nyupptäcker Bibeln och förstår den rätt, på samma sätt som alla tidigare kristna generation, enbart med hjälp av Guds Ande?

  • Tobias Fritzon

    Tack Stefan för att du valde rätt samtalston! /Tobias.

  • Jonny

    Jag säger inte att Stefan gjorde fel som valde samtalet. Men det har funnits lägen i kyrkans historia där man har varit tvingade att ta en konfrontation. Det har varit när evangeliets kärna och synen på Jesus har varit hotad. Så är det nu. Så om Stefan valde samtalet, så måste andra våga konfrontera Jonas falska evangelium och våga kalla det vid sitt rätta namn. Missriktad snällhet leder ingen till Guds rike. I Sverige är det alltid så himla ödmjukt i alla lägen. Men jag vet inte om det är ödmjukhet egentligen.

    Jonas Gardell som människa har jag förstås inga synpunkter på. Jag läste en gång hans bok En komikers uppväxt, och tyckte den var suverän. Men hans sk evangelium måste man våga bemöta med skärpa samtidigt som man ger Jonas kärlek.

  • http://www.kastasten.se Thommy Bergenwall

    Ja det är bra att möta upp människor som J.G och försöka räta ut vad som har med ett sant evangelium att göra och det som inte hör dit.

    Det borde ligga i kristna människors intressen att få ta del av sanningen och inte bara svälja allt som kommer inom räckhåll,bara för att det är lättsmält.

    Dom flesta av oss kommer inte att träffa J.G så Stefan får bli den kontakt ytan och det forum som vi får.

    Sen finns det andra viktiga frågor som väldigt många undrar över men där tycks locket ligga på,hos samtliga inblandade.(Nämligen Katolska kyrkans innersta väsen och lära).

    Det är säkert en mycket invecklad teologi och lära och det gör det väl än mer viktigt att få veta vad som gäller och hur man ser på ekumeniken mellan dessa olika bibel syner,läror eller sanningar.

    Kanske kan det bli ett nytt forum på din blogg och ett nytt ämne att bita i där många har olika uppfattningar,vad vet jag.

    v v v v Thommy Bergenwall

  • Eva

    Tack Stefan för att du tog detta samtal med Jonas Gardell…

  • http://www.katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/default.aspx Bengt Malmgren

    Stefan! Jag sympatiserar med din samtalston. Jag skulle gärna diskutera bibeltolkning med dig på ett djupare plan, ur evangelikalt och katolskt perspektiv. Vad skiljer? Vad förenar? Hur kan vi komma vidare mot en gemensam förståelse?

  • http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=168126 Metodistpastor Berndt Isaksson

    Jonas Gardell är en man som älskar utmaningar. Hans budskap och agenda i fråga om hur man ska se på Jesus är också ett sådant område för honom, det är uppenbart. Han inser att han redan har vidöppna dörrar i alla liberalteologiskt orienterade sammanhang – därifrån ges han även en doktorshatt för en bok han skrivit. Så då är ju det inte mycket till utmaning att ”predika” för dem som redan sedan länge i allt väsentligt har samma uppfattning. Därför är det nu dessto mera kittlande spännande för honom att försöka omvända även de bibeltroende/evangelikala till den syn på Jesus och till den syn på Guds ord som Gardells båda böcker ger ”Om Gud” och den ”Om Jesus”.

    Jag uppfattar inte Gardell som någon sökare, utan snarare som en starkt drivande missionär, dock med ett budskap som inte kan beskrivas på annat sätt än antikristligt.

    Berndt Isaksson
    metodistpastor

  • Tomas Ander

    Dagenjournalisten Carl-Henrik Jaktlunds recension av samtalet är tunt. Fanns det inte mer att skriva om?

  • http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=168126 Metodistpastor Berndt Isaksson

    Gardells bekännelse om att han tror på Jesu uppståndelse är ju en bekännelse utan egentligt värde. För vem är Gardells uppstånden Jesus om inte bara en UFO-jesus eller en sago-Jesus? Om man inte tror på att Jesus ”in the first place” var Gud som blev jungfrufödd, levde ett fullkomligt liv, dog för allas våra synder som skuldoffret, och som idag förlåter synder hos var och en som omvänder sig till tro på honom osv. Ja, vad slags Jesus är det då som han menar uppstod från det döda? Då är ju Jesu uppståndelse inte relaterad till mitt eget liv och min egen uppståndelse från synden och döden och till evigt liv. Jag som enskild människa har väl inget hopp för vare sig tiden eller evigheten om inte Jesus dog för mina synder och uppstod för min rättfärdiggörelse. Jonas Gardells uppstånden Jesus blir bara en UFO-Jesus.

    Mvh

    Berndt Isaksson
    metodistpastor

  • Andreas Nielsen

    Well done Stefan! Du är ett föredöme. Ser fram emot att se hur Gud ska leda detta vidare. Tack för att du sätter ett exempel och behandlar människor utifrån deras värde och respekt som människor och inte utifrån deras åsikter eller trosuppfattningar. Ser fram emot en lunch snart igen.

    Blessings!

    Andreas

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund/2009/06/lite-mer-debatt-hade-inte-skadat Carl-Henric Jaktlund

    Tomas Ander: Absolut så, och jag har skrivit en bloggpost om varför jag valde att skriva en kortare text den här gången. Till stor del berodde det på att mycket av samtalets innehåll och argument redan refererats i det lunchsamtal mellan Swärd och Gardell som jag/Dagen skrev om för en dryg månad sedan.
    Ger i bloggposten några ytterligare tankar kring samtalskvällen och det som nu debatteras på denna blogg.
    Allt gott!

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund/2009/06/lite-mer-debatt-hade-inte-skadat Carl-Henric Jaktlund

    Tomas Ander: Jag har kommenterat anledningen till tidningsartikelns längd i min blogg, samt skrivit angående den debatt som uppstått på denna blogg kring samtalskvällen.

  • Benny Fhager

    Tack Stefan
    Vi kristna kan ha olika bibelsyn (i mitt fall historisk bibelsyn) men vi behöver tala med varandra och hysa respekt. Vi kanske i slutändan kan ha lite rätt från båda håll.
    Personligen arbetar jag gärna med människor som är sjuka eller mår dåligt på olika sätt.
    Har personligen sett hur bibeltroende diskriminerat homosexuella. Har också upplevt ibland en brist på engagemang och glöd hos liberalt inriktade kristna.
    Kan finnas ett värde av en konservativ falang som frågar sej vad står skrivet. Men socialt engagerade kristna efterlyser jag starkt så mycken ensamhet som finns i en storstad som Göteborg. Till konservativa kristna betänk att homosexualitet delvis kan ha en biologisk bakgrund. Fördömelse får inte förekomma utan visa respekt.

  • http://www.jesustro.se Kenneth

    Jag sympatiserar med Stefans sätt att möta Gardell.

    Delar samtidigtTomas Anders besvikelse över att Dagenreportaget var så intetsägande. Aningen mer krydda i artikelförfattare Jaktlunds blogg: http://www.dagen.se/blogg/jaktlund

  • Marcus Nilsson

    Bra svar!
    /Marcus NIlsson

  • Beo

    Tack Stefan för din öppna hållning. Du gör vad många postmoderna ”tyckare” bara snackar om!

    Beo Christensson

  • http://mattiasneve.wordpress.com mattias

    Stefan, hade inte möjligthet att vara med i Söderhöjdskyrkan men vill bara säga att du är ett föredöme när det gäller hur du mött Jonas Gardell i denna fråga! Hoppas att ert samtal fortsätter.
    /Mattias

  • wildwest

    Jag bör inte uttala mej om mötet eftersom jag inte var där. Men vad jag ofta iakttagit i samtal mellan kristna och motståndare är att man som kristen vill lägga sej så nära den andres uppfattning som möjligt, för att inte verka bråkig, besvärlig och allmänt fundamentalistisk. Man stryker nästa alltid medhårs och försöker hitta gemensamma nämnare. Jag vet inte om det fungerar! Detta betyder inte att man ska vara otrevlig och inte respektfull.

    Om man tittar på hur Jesus tilltalade sina villolärare (som ändå känns mer ”kristna” i sin samtid än våra dagars liberalteologer) så var det inga vänliga ord alla gånger. Vitmenade gravar, huggormars avföda, etc. Funkar säkert inte i en svensk frikyrka, likafullt är det Jesus som talade så.

  • Pingback: Gardell, de evangelikala, bokstavstron och den dubbla utgången. - Bengts Blogg()

  • http://mattiasneve.wordpress.com mattias

    Wildwest, denna kritik gav Jesus till den religiösa eliten, Fariseerna och de skriftlärde. De som lade ok på människors axlar och fördömde Jesus för att umgås med syndare (och möta människor där de faktiskt befann sig). Skulle knappast sätta Gardell i samma fack som NT:s fariseer…

    Men visst, för att ha en sann och fruktbar dialog så behöver alla berörda parter stå för det de står för. Om alla försöker hålla med varandra kan det knappast kallas dialog.

  • http://mattiasneve.wordpress.com mattias

    Metodistpastor Berndt Isaksson, vem är du att hävda att Gardells bekännelse är ”utan värde”? Hans ståndpunkt kan mycket möjligt beskrivas som problematisk, men ”utan värde”…

  • wildwest

    Tja, tycker nog att Gardell är ett par resor värre än fariséerna på Jesu tid. Dom kanske kan jämföras med de mest nitiska pingstpastorer på 50- och 60-talen som utgick från en människas utseende för att avgöra graden av kristenhet.

  • Tomas Ander

    TACK för förklaringen Carl-Henric. Ditt blogginlägg är intressant.

    Stefan är modig och ärlig. Att vinna en debatt är inte det viktiga. Förresten, hur vet man om man har vunnit? Vad Stefans personlighet, gudsfruktan och ärlighet förmedlat till vännen Gardell, det kanske framtiden avslöjar …

    Jag tänker på TV-programmet där Ulf Ekman blev intervjuad av Göran Skytte, och konsekvenserna av det mötet …

    Vem vet, kanske vi har en ny ”Göran Skytte” på gång… Låt oss be om det!

  • Per Hallström

    Jag är en flitig läsare på Stefan Swärds blogg men jag var inte med i Söderhöjdskyrkan. Med dessa förutsättningar vill jag ändå ge några kommentarer.

    Det krävs ett stort hjärta och mycket mod för att bjuda in Jonas Gardell till ett offentligt samtal. Stefan Swärd uppfyller dessa förutsättningar.

    För att skriva kritiska kommentarer på Stefan Swärds blogg krävs i stort sett ingenting. Och detta gäller speciellt alla som gömmer sig bakom en signatur.

    Det är särskilt svårt att fördra det som signaturen KRISTEN BRODER (nr 1) skriver. Här kommer några exempel på hans språkbruk: ”…..hög svansföring…..kokett krumbuktande….., snabb att huka….., vill stå mitt i samhällstorget…..”. Det är helt enkelt osmakligt! Speciellt med tanke på att KRISTEN BRODER skyddar sig med en uppstyltat from signatur.

    Signaturen ARNE (nr 13) instämmer i det som KRISTEN BRODER har framfört. Dessutom tycks ARNE fått för sig att samtalet mellan Gardell och Swärd handlade om en tävlan i att vara lysande. Min fråga till ARNE blir: Har Stefan Swärd ens antytt att han ville möta Gardell som estradör och retoriker? Har du inte förstått att det här samtalet hade helt andra utgångspunkter.

    Så finns det andra som i sina kommentarer tycker att Stefan Swärd skulle ha ”pucklat på” Jonas Gardell mycket mer. Men detta var ingen politisk debatt. Och om Stefan Swärd hade smulat sönder alla Gardells argument och dessutom varit tuff, vilka hade då förutsättningarna varit för Jonas Gardell att hitta vägen till evangeliernas Jesus? Han tycks ju redan vara tilltufsad i sin barndoms frikyrkliga miljö.

    Stort tack, Stefan Swärd! Du är ett föredöme. Och du är inte rädd om ditt eget skinn.

  • vild

    Det är kanske dags att ta av sig västen!

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    Metodistpastor Berndt Isaksson!

    Kan inte Gardell vara både sökare och missionär? Han har ett budskap, som han missionerar, men han söker också stöd för detta budskap. Det är något som inte riiktigt går ihop. Ett råd skulle kunna vara att lämna den frågan tills vidare, och gå vidare. Gardell lever i ett äktenskapsliknande förhållande med en annan man. Det finns barn i familjen. Måste han lämna sin ”man” och gå i kloster för att bli frälst?

    Att ”gifta” sig med en person av samma kön, framstår för oss andra som en intention att synda. Till skillnad mot en person, som ångar sina synder, ber om förlåtelse, och faller i synd på nytt efter bara några dagar. Å ena sidan, ett monogamt samkönat förhållande med intentionen att begå synd. Å andra sidan ett promiskuöst liv med en massa oplanerade tillfälliga sexkontakter. Vi får aldrig tappa ur sikte att celibatet måste vara högsta ideal för homosexuella, men kan vi kräva det av andra? Hur många heterosexuella kristna har prövat celibat, under exempelvis en tioårsperiod i
    åldern 25 – 35?

    Många homosexuella vill att kristna ledare ska uttala att utlevd homosexualitet inte är en synd. Men ofta har de missuppfattat begreppet synd, så att de tror att det är en synonym med sjukdom, kriminalitet o dyl. Den som säger att utlevd homosexualitet förmodas därmed ha sagt att homosexuella är sjuka brottslingar. Vem sprider ut sådana missförstånd? Okunniga kristna gör det, men framförallt ateister, liberalteologer och nygnostiker, som förvränger traditionell kristendom för att förgöra den. De använder homosexuella som mänskliga sköldar för sina attacker mot kristendomen. Det är lätt att slå tillbaka mot de homosexuella, men man bör nog identifiera den verkliga fienden innan man slår tillbaka.

    Ingen kristen kan säga till någon människa att det är okej att synda, bara för att det är svårt att avstå. Emellertid måste man ta hänsyn till det i det persoliga bemötandet Och det har betydelse för frågan om medlemskap i de kristna kyrkorna, där jag personligen tycker att EFK-Saronförsamlingen har tagit ett riktigt beslut, som låter homopar vara med.

    Gardell förövänade mig när han i TV 4:s Gomorron Sverige sa att enligt kyrkan kan homosexuella inte bli förlåtna. Han sa med en missionärs trosvisshet att kyrkan har fel. Och om kyrkan verkligen har sagt så, har kyrkan fel! Vanligtvis brukar homosexuella säga att de inte behöver förlåtelse, eftersom utlevd homosexualitet inte är en synd, enligt deras mening. (Att då höra Gardell tala om förlåtelse vara alltså en överraskning.) Och då vill de alltså ha kyrkans stöd för åsikten att det inte är synd. De vill ha bekännelsetrogna kristnas stöd för den åsikten – liberalteologers och anpasslingars stöd är ju mindre värt.

    Gardell vill att alla ska vara med, att ingen blir lämnad kvar, att alla kommer till himlen, oavsett vilka synder man har begått. Ja, det vill vi alla, eftersom det finns så många icke-troende. Dem vill vi också återförenas med efter döden. Men det är skillnad mellan önsketänkande och det vi vet säkert, det som Gud har uppenbarat och lovat. Att hans nåd även gäller dem som har förkastat honom, kan vi önska och hoppas på, men inte lova i hans namn.

    En sak tror jag dock att vi kan lova: Att homosexuella som tror på Jesus som sin personliga frälsare får del i det eviga livet, även om de inte skulle lyckas så bra med det kristna livet här på jorden, även om de fortsätter att synda. Genom tron får man kraft att stå emot frestelser, men man får inte ett syndfritt liv. Och bara ett fåtal homosexuella får en ny läggning. Det måste de leva med.

    Så mitt råd till den som omöjligen kan acceptera att utlevd homosexualitet är en synd, är att lämna det tills vidare och gå vidare och förkovra sig i andra delar av kristendomen. Många gör dock så, att de inte bara blundar för de bibelställen som talar om detta. De försöker anpassa angränsanden bibelställen för att de ska passa ihop, och så håller de på tills de har rivit ner hela den traditionella bibelförståelsen. Och det är ju då som de homosexuella, och hela homorörelsen, uppfattas som ett hot mot hela den kristna tron. Och då är skyttegravskriget i full gång. Och många kristan tycker sig se en ”homosexuell agenda”, trots att agendan snarare är liberalteologisk.

    Jag har under flera år haft tuffa, hårda diskussioner på olika bloggar mot homosexuella, och tyvärr har väl även jag orsakat en del gråt och förvivlan. Men jag tycker ändå att jag har lärt mig något om homosexuella och deras situation. De är ju människor som ska frälsas i den sanna kristna tron, och varken bekämpas eller få medhåll vad de än säger. .

  • Ronny

    Tack Stefan Swärd för din insatts . Nåden är oss mer än nog Guds frid och Gud välsignelse Ronny

  • Christian

    Lars Fllemström
    Tack för två substansfulla inlägg.

  • http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=168126 Metodistpastor Berndt Isaksson

    Till Lars Flemström

    Jag tycker inte vi ska dra in Gardells homosexuella livsstil i debatten om hans bok. För mig är det viktigt att hålla isär de båda sakerna. Far debatt har sin plats och tid, så att säga.

    Mvh

    Berndt Isaksson

  • BW

    Lars Flemström skriver: ”Den som säger att utlevd homosexualitet (är synd? (min kommentar)) förmodas därmed ha sagt att homosexuella är sjuka brottslingar. Vem sprider ut sådana missförstånd? Okunniga kristna gör det, men framförallt ateister, liberalteologer och nygnostiker, som förvränger traditionell kristendom för att förgöra den. De använder homosexuella som mänskliga sköldar för sina attacker mot kristendomen. Det är lätt att slå tillbaka mot de homosexuella, men man bör nog identifiera den verkliga fienden innan man slår tillbaka.”

    Lars, jag har läst dessa tankegångar i dina tidigare inlägg, men det låter lite som en konspirationsteori? Kan du presentera mer fakta som stöder detta påstående?

    Du skriver vidare: ”Gardell lever i ett äktenskapsliknande förhållande med en annan man. Det finns barn i familjen. Måste han lämna sin “man” och gå i kloster för att bli frälst?”

    Kan bibeln ge svar på dessa frågor? För det första ska vi inte slå bibeln i huvudet på folk. Förstå mig rätt! Omvändelse till ett rättfärdigt liv är en process som tar sin tid. Omvändelsen måste starta från insidan av människan utifrån en av Gud given insikt om att han vill att vi ska leva ett liv i överensstämmelse med hans vilja. Herren vill ge styrkan som krävs för att ta steget att lämna det gamla, att vända om från synden. Guds kraft räcker till för att lösa och befria oss från synden och demonernas makt. Men om vi ska få uppleva denna Guds frälsningskraft i verksamhet i våra församlingar måste vi – i lydnad för Guds vilja – sätta ner fötterna och börja kämpa trons goda kamp och stå emot synden och djävulen. Här kan vi också se relevansen i Jesu ord om att vi ska älska Gud mer än far, mor, syster och bror. Jesus säger ju rentav att om vi inte älskar honom mer än (hatar) våra nära och kära kan vi inte vara hans lärjungar. Naturligtvis vill inte Jesus att vi ska hata våra närmaste, men i våra nära och käras ögon kan det ju framstå som att vi hatar dom när vi väljer att följa Jesus med allt vad det innebär av att bryta med vanor, traditioner och livsstil. Jesus sa till och med att han inte har kommit för att sända frid, utan svärd, så att vi ska få våra närmaste till våra fiender. Detta är en beskrivning av ett överlåtet lärjungaskap på kollision med den sekulärhumanistiskt färgade kristendomen.

    Lars, du skriver även ”Ingen kristen kan säga till någon människa att det är okej att synda, bara för att det är svårt att avstå. Emellertid måste man ta hänsyn till det i det persoliga bemötandet Och det har betydelse för frågan om medlemskap i de kristna kyrkorna, där jag personligen tycker att EFK-Saronförsamlingen har tagit ett riktigt beslut, som låter homopar vara med.”

    Varför måste ett bra personligt bemötande mot utlevande homosexuella innebära att man beviljar dem medlemsskap? Ett bra personligt bemötande innebär ju helt enkelt ett bra personligt bemötande i den kristna gemenskapen i enlighet med den modell som tillämpas i exempelvis försmlingen New life i Stockholm. Vi som kristna måste inse att vi har misslyckats med att förena kristen människokärlek med tydlighet om Guds vilja. Det är på denna punkt vi måste omvända oss och börja leva ett liv i kristi fterföljelse genom att öppna våra hem och hjärtan för våra medmänniskor oavsett vilka synder dom brottas med. Men vill vi uppleva närvaron av den gudomliga kraft som kan befria och upprätta måste vi börja med att bygga på den fasta klippan, på Guds ord. Annars kommer vi att tappa vår sälta och bli utlämnade till att bli nertrampade av människorna. Domen kommer först att drabba församlingen, skriver aposteln Petrus. Läs även breven till församlingarna i Uppenbarelseboken. Där presenteras ingen billig nåd utan en uppfodran till ett segerrikt liv i Kristi efterföljelse.

  • http://www.singingdogblogg.se Håkan Nilsson

    Metodistpastor Bernt Isaksson: Jag har följt dina kommentarer på olika bloggar och även läst på din egen blogg och jag är imponerad, du skriver mycket bra.

  • http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=168126 Metodistpastor Berndt Isaksson

    Till Håkan Nilsson

    Ett varmt tack för de uppmundrande orden.

    Sen hoppas jag att ni alla har läst det Stanley Sjöberg nu nyligen har skrivit här på Swärds blogg under bloggposten ”Första kommentar angående samtalet med Jonas Gardell” – i inlägg nr 53. Missa inte det. Tack till Stanley Sjöberg.

    Mvh

    Berndt Isaksson
    metodistpastor

  • helen

    Bra skrivet Bo, jag håller med dig. Och Stefan, kanske var det ditt enkla vittnesbörd som i slutändan gav mest resultat i evigheten, jag hoppas på det. Predikaren 9:11

  • LOVE!

    Kära vänner! Vi ska älska alla! och ha hopp om alla! Men jag tror att Jonas vill ha både Gud och världen, jag tror att han innerst inne förstår att han måste omvända sig ifrån sin synd, och vända sig till Lammets heliga frälsande blod för att tillåtas att komma in genom porten till Nya Jerusalem. Men han och många andra tex. artisten Prince bla. verkar att vilja att bedra och manipulera sig själva till att tro att de kan leva i synd och ändå komma in i himmelriket. Guds ord säger klart och tydligt på många ställen i bibeln att omvändelse ifrån synden, till Guds rättfärdighet är förutsättningen för att efter livets slut komma in i evig härlighet. Men de har gjort sitt val, de har förhärdat sitt hjärta, de vill inte ta till sig sanningen och lyda Jesus vilja som radikalt uttrycks i Uppenbarelseboken.

  • http://pendlatillnorrkoping.blogg.se Roberth

    Bra skrivet stefan, har inte orkat läsa alla kommentarer, men jag kan tänka mig hur det går.

    Lite uppmuntrande ord på vägen, så fortsätt vara dig själv och ha ditt förhållningssätt, det är i slutet av dagen mellan dig och gud, och faktiskt så att du ska kunna leva med dig själv. jag tycker du visar ändå ett sunt sätt att visa jesu gärning på, genom respekt och kärlek till även oliktänkande. Fortsätt med det, det ger ringar på vattnet, och människor utanför våra insnöade församlingar med fördömmelseretorik, kommer att våga visa sin nyfikenhet.

  • http://aletheia.se/guest/ Kamau Mweru

    Stefan skrev: ”Det är sannerligen inte lätt att vara kristen ledare.”

    Tja, det beror väl på vad man vill uppnå?

    Har skrivit en blogg om detta, ett kåseri, som är off topic här.

    http://aletheia.se/2009/06/12/det-ar-inte-latt/

    /Kjell

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    Berndt Isaksson
    BW

    Man behöver inte dra in författarens personliga livsstil i en teologisk diskussion av hållbarheten av de teser som han driver i sin bok. Men om man diskuterar bemötandet av Gardell, och de som är som han, kan det ha betydelse. Och jag tycker inte att det är oväsentligt om man vill förstå bakgrunden till en sådan bok. För homosexuella som känner sig ”stigmatiserade” av talet om synd, kan det vara ett sätt att försöka ordna sin personliga gudsrelation. Där måste den traditionella kristenheten visa att det kan de göra även med traditionell kristendom.

    För heterosexuella, som utger sig för att stödja homosexuella, är det en annan sak. Men kan undra i vilket syfte de försöker göra om kristendomen. Får man inte extra credit genom att uppträda som försvarare för en utsatt minoritet, utan att själv tillhöra denna minoritet? Detta är en roll som kyrkan ofta har tagit på sig, men nu är det kyrkan själv som angrips – inte minst inifrån.

    Om det är en konspirationsterori, så kan du läsa mer i en kommentar från mig fölr en – två veckor sedan på Ängelholmspastorns (Mikael Karlendals) blogg. Som medlem i Svenska kyrkan under snart 65 år, upplever jag nog att en främmande religion håller på att ta över Svk. Och vilken den religionen är kan ni läsa i nämnda kommentar. Stanley Sjöberg har från sin position utanför Svk ockkså sett det..

    Jonas Gardell och Ecce Homo-fotografen Elisabet Ohlsson-Wallin är två personer som skördat stora framgångar inom sina professioner, delvis genom hårda angrepp på den traditionella kristenheten och kyrkan – särskilt tydligt i Elisabets fall. Hos båda kan man se ett utanförskap, att de trots sin berömmelse uppfattar sig som utstötta ur ett sammanhang som de egentligen vill vara med i. Det finns en bok om Elisabet , (Gabriella Ahlström: Ecce Homo – om en utställning), som skildrar Elisabet som utanförstående t.o,m när det gäller hennes egen utställning. Det är ett porträtt fyllt av ett vemod, som man ser hos många homosexuella. Det börjar med att Elisabet inte blir inbjuden till sina väninnors bröllop för hon har ju ingen fästman, och hon blir fortfarande inte inbjuden när hon har skaffat sig en egen ”fru”.

    Detta att Elisabet inte hade någon fästman vid en ålder då unga kvinnor förväntas ha det, kopplade hon still sin läggning, utan att tänka på att heterosexuella *”singlar” har precis samma problem, att vara utstötta ur gemenskapen. Jag tycker mig se en tendens hos homosexuella att tolka varje motgång utifrån deras läggning. Under blogg-debatter har jag mött massor med reaktioner från homosexuella att begreppet ”synd” står för all möjlig uselhet – alltså även sådant som föraktas av ateister. För den icke-troende, eller för troende med dålig kristendomsundervisning, kan det vara svårt att förstå begreppet synd. Även sådant som ger både njutning för stunden, framgång för livet och välsltånd åt ett helt land kan ju vara en synd enbart för att det är mot Guds vilja,, utan att någon synbarligen kommer till skada. Det är svårt att förstå att en person, som lever ett enligt profan måttstock klandervärt liv, ändå kan synda. Det är alltså sammanblandningen av religiöst och profant, som ger näring till missförståndet att vi skulle uppfatta homosexuella som särsksilt usla människor.

    Samt vår oförmåga att tala om våra egna synder, som är lättare att dölja. En vanlig kommentar från homosexuella är: ”Det är lätt för er heterosexuella att fördöma en synd som ni själva inte kan begå”. Homosexuella känner sig alltså ofta utpekade som en sämre sorts människor.Jag hoppas att samtalen mellan Stefan och Jonas ska vara början till ett bredare samtal mellan den bekännelsetrogna kristenheten och homosexuella, ja den s.k. homorörelsen. Både vi och dom måste acceptera att det finns människor som inte lever och tror som vi själva tycker är rätt.

    Vad sedan beträffar homopars kyrkomedlemskap, så beror det på kyrkans självförståelse, ecclesiologin (Vad är kyrkan?). Och det är en av de frågor där de stora folkkyrkorna (de protestantiska f.d. statskyrkorna, den katolska och de ortodoxa kyrkorna) å ena sidan och frikyrkorna å andra sidan, har olika åsikter. Jag har tidigare skrivit på denna blogg vad jag tycker om medlemskapet i EFK, och det är nog sagt från min sida. Beslutet måste ju ändå tas utifrån EFK:s tradition och lära, och vad kyrkan vill med medlemskapet.

    Jag fick mig själv en funderare när jag läste att RFSL:s motsvarigheter ii andra länder har mycket respekt för religionsfriheten än RFSL i Sverige. Har vi onödigt hårda och fastlåsta motsättningar mellan den bekännelsetrogna kristenheten och homorörelsen i Sverige? .Vi försöker bestämma hur även icke-troende homosexuella ska leva, och dom försöker bestämma vad som får predikas i våra kyrkor….

  • Micke

    Blir positivt överaskad av L. Flemströms reflekterade tankar.

    Allt gott.

    Mvh MS



Subscribe to Stefan Swärd