Oj, oj, oj – ibland skenar debatterna på denna blogg iväg, så att man fullständigt drunknar i alla kommentarer och inte ens klarar av att läsa igenom alla.
Gjorde i morse en intervju med tidningen Dagen som en uppföljning från Dagens sida, av intervjun med Hagerius. Det blir intressant att se hur Dagen vinklar detta, om det är Hagerius som får föra fram huvudbudskapet, och hur presenteras vi skeptiker. Och hur rubriksättningen blir. Vi får se. Jag har ingen aning. Här är en länk till intervjun i Dagen.
En debattartikel har också skrivits ihop senaste dygnet av några teologer och ett antal EFK-pastorer med kritiska kommentarer på Hagerius synpunkter. Jag finns med bland undertecknarna.
Vill bara kortfattat kommentera några kommentarer här på bloggen:
Dan C; vem får vara EFK-församling? Det är EFK:s styrelse som fattar beslut om att ta in en församling i EFK-gemenskapen, vi gör det mer grundligt nuförtiden än för en del år sedan. Vi går igenom vad vi tror på, står för, och sedan fattar styrelsen beslutet. Det är också styrelsen som kan fatta beslut om att en församling inte längre får vara med. Och där har vi börjat bli tuffare, och vi har senaste året ifrågasatt församlingar där det har förekommit ekonomiska oegentligheter t.ex.
Emil M; Du efterlyser mer av Jesus i denna diskussion. Du tycks tydligen ha anammat liberalteologins förkunnelse om att det är skillnad på evangelierna, och Pauli brev. Jesus är nådefull och snäll, och Paulus är sträng – heter denna nidbild. Men så är det ju inte. Jesus var syndarens vän, men han var knivskarp i sitt budskap och sin undervisning om omvändelse. Så det som ville börja följa honom, behövde göra det utifrån omvändelsens utgångspunkt. Man bör också komma ihåg att Jesu verksamhet bedrevs före pingsten. Från pingstdagen gäller för alla att Anden är utgjuten och Guds Ande bor i den som tror på Jesus, och Anden ger oss kraften att leva ett nytt liv. Jag tror att det går att förena Jesu folklighet och öppenhet, med hans utmanande undervisning, och hans frontalangrepp mot synden, bland annat i bergspredikan. Jag har skrivit om detta i flera artiklar senaste året, och bl.a. i Örebro missionsskolas jubileumsbok.
Sedan kommer frågan om synden in i flera inlägg. CH förstår inte hur jag kan göra skillnad på synd. Roberth talar om hetsjakt på syndare förr i frikyrkan.
Bibeln talar mycket om synden. Det är allt som stör vår relation med Gud, men som ofta skadar både oss själva och andra. När Gud och Bibeln varnar för synden är det i all välmening, vi ska hålla oss borta från det som bryter ner oss och som skadar andra. Kristus kom för att ta på sig världens synd, för att vi skulle vara fria, det är evangeliet. ”Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den?” säger Paulus i Rom. 6:2. Det nya livet i Kristus och pånyttfödelsen och uppfyllelsen av Anden, ger oss en helt ny utgångspunkt, och ger oss kraften att övervinna synden.
Synd kan vara många olika saker, och det finns specificerat på många sätt i Nya Testamentet. De finns dessutom olika grader av synd. Det Jesus gör i bergspredikan är att höja ribban, synd handlar inte bara om våra gärningar, utan också om våra tankar och dolda motiv.
Men Bibeln lär också att vi blir inte syndfria när vi blir kristna. Och det upptäcker man nog vid ett närmare studiebesök i vilken kristen kyrka som helst, varsomhelst på jordklotet. Men församlingsgemenskapen är till för att vi ska hjälpa varandra att uppfyllas av Anden, leva nära Gud, bekänna vår synd och kontinuerligt omvända oss från synden, som vill skada oss och andra människor, och vår Gudsrelation.
Man behöver dock vara överens om vad som är synd, hur man övervinner synden, och att vi kristna faktiskt är kallade till att leva i seger över synden.
Synd bedrövar Guds Ande, och förhindrar Guds närvaro i den kristna församlingen. Därför är det så viktigt med renhet och helgelse.
När vi blir kristna och går igenom och upplever omvändelsen och pånyttfödelsen, så sker en inre förvandling av oss. Vi blir inte syndfria eller problemfria, men vi får en ny orienteringspunkt och utgångspunkt för våra liv. Jesus blir Herre och hans ord blir en auktoritet för oss. Man kan likna frälsningen vid att den gamla bilen skrotas och vi får en ny bil. Men även den nya bilen behöver tvättas och städas hela tiden. Vi blir konstant nedsmutsade och orenade här i världen, och därför behöver vi kontinuerligt bekänna vår synd, och aktivt sträva efter att leva i renhet.
Även om Jesus bor i mig, jag är uppfylld av Anden, så får jag ändå kämpa en daglig kamp mot synden, jag kan lätt bli frestad till frosseri, det händer att jag blir sur och besviken på medmänniskor, fastän Jesus vill att jag ska älska min nästa som mig själv, som Stockholmare känner jag konstant av materialismens lockelser. Vi lever i en kamp här i världen. Och därför behöver vi församlingen. Inte för att bli fördömda, uteslutna, eller nedtryckta, utan för att vi ska hjälpas åt att leva som kristna här i världen. Men församlingsgemenskapen måste bygga på en gemensam grund, omvändelse, strävan efter ett heligt liv, strävan efter efterföljelse och lärjungaskap, och Bibeln som auktoritet i våra liv. Att bejaka, godkänna och acceptera synden blir helt fel utgångspunkt.
Ja, det finns mycket mer att säga, en halvlång kommentar.
�