Kommentar på Saron-debatten

Oj, oj, oj – ibland skenar debatterna på denna blogg iväg, så att man fullständigt drunknar i alla kommentarer och inte ens klarar av att läsa igenom alla.

Gjorde i morse en intervju med tidningen Dagen som en uppföljning från Dagens sida, av intervjun med Hagerius. Det blir intressant att se hur Dagen vinklar detta, om det är Hagerius som får föra fram huvudbudskapet, och hur presenteras vi skeptiker. Och hur rubriksättningen blir. Vi får se. Jag har ingen aning. Här är en länk till intervjun i Dagen.

En debattartikel har också skrivits ihop senaste dygnet av några teologer och ett antal EFK-pastorer med kritiska kommentarer på Hagerius synpunkter. Jag finns med bland undertecknarna.

Vill bara kortfattat kommentera några kommentarer här på  bloggen:

Dan C; vem får vara EFK-församling? Det är EFK:s styrelse som fattar beslut om att ta in en församling i EFK-gemenskapen, vi gör det mer grundligt nuförtiden än för en del år sedan. Vi går igenom vad vi tror på, står för, och sedan fattar styrelsen beslutet. Det är också styrelsen som kan fatta beslut om att en församling inte längre får vara med. Och där har vi börjat bli tuffare, och vi har senaste året ifrågasatt församlingar där det har förekommit ekonomiska oegentligheter t.ex.

Emil M; Du efterlyser mer av Jesus i denna diskussion. Du tycks tydligen ha anammat liberalteologins förkunnelse om att det är skillnad på evangelierna, och Pauli brev. Jesus är nådefull och snäll, och Paulus är sträng – heter denna nidbild. Men så är det ju inte. Jesus var syndarens vän, men han var knivskarp i sitt budskap och sin undervisning om omvändelse. Så det som ville börja följa honom, behövde göra det utifrån omvändelsens utgångspunkt. Man bör också komma ihåg att Jesu verksamhet bedrevs före pingsten. Från pingstdagen gäller för alla att Anden är utgjuten och Guds Ande bor i den som tror på Jesus, och Anden ger oss kraften att leva ett nytt liv. Jag tror att det går att förena Jesu folklighet och öppenhet, med hans utmanande undervisning, och hans frontalangrepp mot synden, bland annat i bergspredikan. Jag har skrivit om detta i flera artiklar senaste året, och bl.a. i Örebro missionsskolas jubileumsbok.

Sedan kommer frågan om synden in i flera inlägg. CH förstår inte hur jag kan göra skillnad på synd. Roberth talar om hetsjakt på syndare förr i frikyrkan.

Bibeln talar mycket om synden. Det är allt som stör vår relation med Gud, men som ofta skadar både oss själva och andra. När Gud och Bibeln varnar för synden är det i all välmening, vi ska hålla oss borta från det som bryter ner oss och som skadar andra. Kristus kom för att ta på sig världens synd, för att vi skulle vara fria, det är evangeliet. ”Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den?” säger Paulus i Rom. 6:2. Det nya livet i Kristus och pånyttfödelsen och uppfyllelsen av Anden, ger oss en helt ny utgångspunkt, och ger oss kraften att övervinna synden.

Synd kan vara många olika saker, och det finns specificerat på  många sätt i Nya Testamentet. De finns dessutom olika grader av synd. Det Jesus gör i bergspredikan är att höja ribban, synd handlar inte bara om våra gärningar, utan också om våra tankar och dolda motiv.

Men Bibeln lär också att vi blir inte syndfria när vi blir kristna. Och det upptäcker man nog vid ett närmare studiebesök i vilken kristen kyrka som helst, varsomhelst på jordklotet. Men församlingsgemenskapen är till för att vi ska hjälpa varandra att uppfyllas av Anden, leva nära Gud, bekänna vår synd och kontinuerligt omvända oss från synden, som vill skada oss och andra människor, och vår Gudsrelation.

Man behöver dock vara överens om vad som är synd, hur man övervinner synden, och att vi kristna faktiskt är kallade till att leva i seger över synden.

Synd bedrövar Guds Ande, och förhindrar Guds närvaro i den kristna församlingen. Därför är det så viktigt med renhet och helgelse.

När vi blir kristna och går igenom och upplever omvändelsen och pånyttfödelsen, så sker en inre förvandling av oss. Vi blir inte syndfria eller problemfria, men vi får en ny orienteringspunkt och utgångspunkt för våra liv. Jesus blir Herre och hans ord blir en auktoritet för oss. Man kan likna frälsningen vid att den gamla bilen skrotas och vi får en ny bil. Men även den nya bilen behöver tvättas och städas hela tiden. Vi blir konstant nedsmutsade och orenade här i världen, och därför behöver vi kontinuerligt bekänna vår synd, och aktivt sträva efter att leva i renhet.

Även om Jesus bor i mig, jag är uppfylld av Anden, så får jag ändå kämpa en daglig kamp mot synden, jag kan lätt bli frestad till frosseri, det händer att jag blir sur och besviken på medmänniskor, fastän Jesus vill att jag ska älska min nästa som mig själv, som Stockholmare känner jag konstant av materialismens lockelser. Vi lever i en kamp här i världen. Och därför behöver vi församlingen. Inte för att bli fördömda, uteslutna, eller nedtryckta, utan för att vi ska hjälpas åt att leva som kristna här i världen. Men församlingsgemenskapen måste bygga på en gemensam grund, omvändelse, strävan efter ett heligt liv, strävan efter efterföljelse och lärjungaskap, och Bibeln som auktoritet i våra liv. Att bejaka, godkänna och acceptera synden blir helt fel utgångspunkt.

Ja, det finns mycket mer att säga, en halvlång kommentar.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Kalle Spetz

    Vilket viktigt samtal detta är! Hur långt måste en människa ha kommit i sin vandring med Jesus, i sin omvändelseprocess, för att gå med i en församlingsgemenskap? Hjälper vi människor genom att innesluta dem tidigt eller behöver de ha ”bockat av” en del sätt att levat, egenskaper och karaktärsdrag innan?

    Jag undrar om vi kan ha en mer öppen hållning där man tänker, åt vilket håll är personen på väg, är hon på väg i riktning mot/med Jesus eller bort från Jesus. Varifrån kommer personen? Jag känner för egen del att jag ställer högre krav på människor som vuxit upp i en kristen miljö, fått undervisning och vägledning i flera år. Än en person som just gått alpha, som fått en tro på Jesus och nyligen börjat upptäcka vad livet med Jesus innebär. Men det kanske är fel tänkt?

    Jag tycker om John Burkes bok ”Kom som du är” och kapitlet ”Kom som du är men stanna inte där” vill jag minnas som riktigt bra. Vi är välkomna som vi är men vi är kallade till omvändelse, förändring och efterföljelse. Att låta sig förändras, formas och förnyas är ju centralt i Jesus och Paulus undervisning. För att låta sig formas av Gud behövs överlåtelse och mjukhet inför honom och hans ledning. Vi behöver känna tillit till Gud, att han vill oss väl.

    Jag följer detta samtal med stort intresse och önskar att alla skulle skriva sina olika synpunkter med respekt. Jag är övertygad om att Saronkyrkan har fattat detta beslut utifrån vad de menar är riktigt utifrån Bibeln. De har fattat beslutet utifrån att de vill hjälpa människor att följa Jesus, inte tvärtom. Med det säger jag inte att de fattat rätt beslut, bara att det är beklämande att läsa en del kommentarer som andas förakt och självgodhet.

    Uppskattar att läsa din blogg Stefan och ser fram emot att läsa Dagen i morgon!

  • http://jdfk-kefas.blogspot.com Michael G. Helders

    Hej Stefan,

    Tusen tack för din tydlighet! Denna gången gällde det frågor kring de som oftast står utanför kyrkan, men jag hoppas du också kan visa samma tydlighet när det kommer till de innanför kyrkan också (vilket jag ibland har uppfattat dig som väldig generös).

    Gud välsigna dig, din tjänst och din hälsa!

  • http://pendlatillnorrkoping.blogg.se roberth

    Nja, det var väl inte det ända jag sa? Men, församlingstukten innebar att man förstörde och fryste ut människor ur hela gemenskaper och i vissa fall hela orter och byar. Jag själv har gjort djupdykning i den församling jag jobbade i tidigare, där min farmor kunde berätta minst lika mycket om varje uteslutning som församlingens arkiv… Där missade man något, och där bedrevs en hetsjakt. Jag vill inte dit igen, utan snarare då som du beskriver att man måste korrigera och genom undervisning i församlingen – inte frysa ute.

    Dock är jag nyfiken på vart du anser jesus göra en rangordningslista på synder. 1,2,3 osv.

  • http://pendlatillnorrkoping.blogg.se roberth

    Just de. 3 -1 !

  • Dan C

    Tack för svar.

    Tycker detta känns som ett sista kritiskt ställningstagande när det gäller samlevnadsformer som kommit att accepteras i Guds församling. Personligen känner jag att det blir svårt att se en församling som gör avsteg i sin acceptans från skapelseordningen på ett så grundläggande sätt som just en Guds församling. Jag kan förstå att en församling som är ”människors församling” vill inkludera alla och allt. Men vad händer med det ljus och salt som vi skall vara? I vår strävan att ha överseende med allt kan det lätt bli så att vi istället förleder människor trots goda föresatser. Ingen församling gör väl allt rätt men Jesus resade faktiskt templet ganska friskt, han var inte den som BARA ödmjukt red in i staden på en åsna och var snäll mot alla och allt. Riktig människokärlek måste väl ändå vara att stå upp för sanningen i det här sammanhanget?

  • Jonny

    Mycket bra! Just detta att man ofta värderar evangelierna och breven olika ställer till mycket elände och omöjligggör ofta teologiska samtal. Men den inställningen är ganska vanlig långt in svenska frikyrkoled, även i Pingströrelsen.

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Den här diskussionen är invecklad på flera sätt. Personligen tror jag att en församling har som uppgift att pröva äktheten i en persons omvändelse. Att följa Jesus innebär att man sätter lojaliteten till honom (och hans folk) för alla andra lojaliteter. Eftersom det är församlingen som döper så kan vi inte bolla över den här frågan till Gud såsom sker idag i 99% av alla fall. Församlingen bör döpa den som omvänt sig (baptism), och församlingen bör vara en fostrande gemenskap som hanterar konflikter i linje med Jesus instruktioner i Matteus 18.

    Samtidigt har jag svårt för Stefans linje, av åtminstone två skäl;
    -det är olyckligt att försöka upprätta en universell lista på kriterier för församlingstillhörighet. Varje församling bör själv fatta dessa beslut (inte en samfundsstyrelse), och man bör ta hänsyn till olika faktorer. Det avgörande är att en person är omvänd, men denna omvändelse bör prövas och då kan man lämpligen ta upp områden i en människas liv där Jesus undervisning kommer att kräva förändring (tex att göra sig av med rikedomen, att älska sina fiender mm). Det viktiga är riktningen, man bör inte ställa krav på mognad för församlingstillhörighet.

    -jag tror inte att samkönade partnerskap/äktenskap alltid är dåligt. Skrifterna uttalar sig inte om samkönade äktenskap, men det finns texter som både kan tala mot sådana förhållanden och för dom i vissa lägen, som jag ser det. Här misstänker jag också att Sarons motivation är lite dubbel – en del ok:ar homosexuella partnerskap, medan det för andra handlar om att öppna medlemskapet eftersom ”vi alla är syndare”.

  • Thomas Arvidsson

    Stefan: (& Jonny)
    Vill problematisera frågan omkring breven och evangelierna. Jag tror inte att vi ska gå in och värdera bibeltexterna, men likväl måste vi ju inse att det är olika sorters texter. Nu är ju inte evangelierna strikt historiska berättelser, utan självklart har författarna gjort sitt urval och därigenom gett ”sin” tolkning av Jesus liv och gärning. Men många av breven är tydligare skrivna in i konfliktsituationer i specifika församlingar, och därigenom mer ”regelfyllda”. – Gör så här, – tänk så här, – sluta upp med det där…osv. Vilket gör breven, på ett sätt, mer lättillgängliga och applicerbara. Jag tror att frikyrkan har haft lättare att ta åt sig Paulus och breven, än evangelierna. Kanske för att frikyrkan är född ur ”konflikt”, där man ofta pga lärofrågor gick skilda vägar. Då blir läran/ortodoxin viktig, och Paulus en vägvisare att lita på.

    Jag tror det är därför vi i frikyrkan (det är mitt sammanhang så jag kan bara tala för det) har blivit duktiga på att ge svar, så duktiga så vi inte längre lyssnar på människors frågor. Varför skulle vi? Vi har ju svaren!
    När jag läser evangelierna så märker jag att många som lyssnar till Jesus går funderande bort… En del är glada och befriade från sjukdom och elände, men rätt många kommer till Jesus med vissa frågor och lämnar honom med andra frågor. Liknelserna som Jesus berättar har ju som poäng att väcka och skapa eftertanke – speciellt till de som är ”rättroende” och har koll. Det är som om Jesus inte är lika intresserad av renlärighet som av rena hjärtan. Fariséerna hade ju faktiskt ofta rätt i sak – men ändå fel i hjärtat. (därför kan jag ibland reagera när vi hänvisar till vad som är bibliskt, för det är inte nog att vara biblisk – vi behöver vara Jesusfyllda, Andefyllda och kärleksfyllda först. Sen kan vi börja citera…)

    En del av kommentarerna här på din blogg och särskilt på Dagen.se med anledning av Saronförsamlingens beslut gör att jag hör ekot av de ”rättroende”, där hårdheten skrämmer mig. (är det möjligt att stena någon digitalt så tror jag mig ha sett det i några av kommentarerna)

    Jag tycker inte att det här är en lätt fråga, men det handlar nog mer om församlingssyn än synen på homosex. Stryker under det Kalle Spetz skriver här ovan.

    Med förhoppning om ett fortsatt kärleksfyllt och öppet samtal.
    / Thomas

  • Jonny

    Så fort man talar om rätt lära så kommer med automatik tal om hårdhet, samtidigt som det ofta målas upp en motsättning mellan hjärta och hjärna. Den som håller på rätt lära, utmålas ofta som hård i hjärtat. Jag förstår ärligt talat inte det och tycker det känns olustigt. Under mina 35 år i frikyrkliga och kyrkliga sammanhang så har jag mött hårdhet i två sammanhang – dels och framförallt från intoleranta hyfsat teologiskt medvetna liberaler, dels från färdighelgade ”jag nämner inget samfund” med egen syndakatalog. Dock inte från kristna som är noga med rätt lära. Är man noga med rätt lära så är man ju också noga med sanning och nåd.

  • L – O

    Då vill jag slänga in en brandfackla i den här diskussionen. Jag har en gammal bekant som blev befriad från en demon som band honom i homosexualitet.
    Han blev befriad från flera olika demoner och kunde sedan gå vidare och med Guds hjälp komma in i ett gradvis helande av sina sår och den problematik han brottades med.

    Jag har själv blivit befriad från demoner och jag tackar Gud för att det fanns människor som ville tjäna Gud i befrielsetjänsten. Jag och många andra med mig fick mycket hjälp på ”Blå Korset” i Stockhom på 80-talet, där man bedrev själavård och samlades till ekumeniska bönesamlingar. Duktiga och professionella människor, bl.a. en läkare som inte skämdes eller var rädda för att helt och fullt ta till sig och utöva makten i Jesu namn. Där var kunskapens gåva och den profetiska gåvan i funktion.

    En anledning till att Guds församling många gånger valt fel väg (sänkt ribban, gjort en ”pragmatisk” kapitulation) är att man inte lyckats hjälpa människor med problem av olika slag. Man har fokuserat på den sekulära psykologin men inte lärt sig använda de andliga vapen Gud har gett oss. Man ber för människor men kastar inte aktivt ut de demoner som i vissa fall ligger bakom problemen. Vi har bestämt oss för att inte kristna kan ha problem med demoner och därför vill vi inte lyssna när Gud vill visa oss att vi ska gå in i andlig krigföring.

    Även om många betett sig ovisligt på detta område i det förgångna är det ingen ursäkt för oss att kasta ut barnet med badvattnet. Vi kan på ett kraftfullt sätt hjälpa människor till helande och befrielse samtidigt som vi är taktfulla och visliga. Må Gud hjälpa oss att tjäna honom på det sätt och med de medel som han ställt till vårt förfogande.

  • wildwest

    Jonny: jättebra kommentar! Ibland är det nån som slår huvudet på spiken avs ett argument som man inte klarat av att formulera själv.

    Jag kan säkert uppfattas som radikal och det är ganska kul eftersom folk inte vet vem jag annars är. Har dock stor tolerans för personer som brottas med den kristna tron, som tror att det måste vara sant men inte får ihop det, som vänder och vrider, funderar och återkommer. Har i gengäld väldigt svårt för dem som absolut vill att bibelordet ska bändas för att passa den egna livsstilen som går tvärt emot det som alltid uppfattats som klassisk kristen tro. Ändå svårare har jag för de som kommer ur ett kristet sammanhang och gör på detta vis. Man kan se att Jesus var fruktansvärt brutal mot fariséer och andra som försökte bända till skrifterna så att deras sätt att se på den judiska religionen skulle passa in.

    Det är ju, tycker jag i alla fall, också ganska logiskt att en tro, en ism, har sina gränser utanför vilka tron och idéströmningen inte längre kan appliceras. Den kristna tron kan alltså inte omfatta allting som passar i denna tidsålder.

    Dessutom: när den kristna kyrkan var tydlig, läran inte kompromissades med, då var det framgång i medlemsmatrikeln. Efter alla år av snällism och liberalism så borde då denna strömning visat att den är bättre. Antalet aktivt troende kristna skulle ökat. Vi vet alla att detta inte alls är fallet…

  • Thomas Arvidsson

    Hej igen!
    Jonny: Vet inte om du syftade på det jag skrev eller om din kommentar var av mer allmän karaktär, men jag är inte ute efter att skilja på hjärta och hjärna – tvärtom! Det är ju för att vi vill ha både ock som en sån här fråga blir en brottningskamp. Att bara citera bibelord kräver ju inte mer än läskunnighet, att däremot applicera bibelordet i mitt eget liv och i den kristna gemenskap jag lever kräver både vishet, mod och lyhördhet.

    wildwest: du skriver ”Man kan se att Jesus var fruktansvärt brutal mot fariséer och andra som försökte bända till skrifterna så att deras sätt att se på den judiska religionen skulle passa in.”
    Nu skjuter du väl allt från höften, wildwest? :)
    När Jesus visade upprördhet (”fruktansvärt brutal”…nja) så var det väl oftast för att de ”rättroende” stängde dörren för dem som ingen räknade med. Jag hittar inget bibelsammanhang där fariséerna beskylls för att vara ”liberala” eller ”omosaiska” (judiskt ”obibliska”). Bergspredikan är tydlig konfrontation med den dåtida tolkningen av lagen, men kritiken från Jesus är ju att de tolkar den för bokstavligt – och missar själva andan i tilltalet.

    Jonas: håller med dig om det svåra i att föra ett sånt här samtal så långt ifrån den lokala församlingsverkligheten. Det är ju först när vi står nära människor som vi överhuvudtaget har möjlighet (och rätt) att vägleda/förmana.

    Det här är en viktig debatt, så fortsätt fundera…
    Vänligen, Thomas

  • wildwest

    Thomas A: Ja, Du har förstås en poäng, bloggkommentarer går iväg fort och insändare är mera genomtänkta. Jag menar att fariséer hade Mose och profeterna men ändå hade tillrättalagt en så sträng tolkning av detta att ingen människa klarade av att hålla buden. Då kallar Jesus dom ”vitmenade gravar” och ”huggormars avföda”. Brutalt i dagens samhälle av lättkränkta i alla fall. Upprördhet är förstås ett mera riktigt uttryck.

  • Lennart Jacobson

    Kommentar till Wildwest ang fariséism.

    Fariséerna representerade överheten, etablissemanget, makten.
    Idag är det knappast det bibeltroende frikyrkofolket som motsvarar de
    etablerade utan t ex Svenska kyrkan, som faktiskt allierat sig med ”makten”,
    likt fariéerna en gång.

    Jesus och hans lärjungar var det föraktade ”frikyrkofolket”. Och när Jesus
    talar om sina ”små” bröder så är det lärjungarna han menar. Det var inte de
    som var fariséer. När man förstår det stämmer det religiösa livet lite bättre.
    Det blir bara patetiskt när man försöker göra Jesus till en flummig
    statskyrkoteolog som godtar allt. Han sade ju att varje prick av lagen skulle
    bestå och döma oss.

  • http://katobs.se Andres Chacòn

    Bäste Broder Stefan!!

    Delar dina åsikter i allt och är föga förvånad över Sarons ”statement. Som gammal aktiv frikyrklig i just Gbg, är Sarons teologiska svängning allt annat än obekant. Just nu väntar undertecknad och många med mig, att en annan EFK-församling: Matteuskyrkan i Majorna, ska göra samma om inte ett än större ”statement”. Denna församling är känd för att ha ”mkt högt i tack”.

    Det får bli ett slut på denna liberalteologiska sörja. EKF:s ledning måste nu sätta ner foten och uppenbarligen definiera vad som är klassisk kristen moral, etik och Lära.

    In Christo/andres chacòn (katolik i gbg)