En grund i kristna tron är Jesu död och uppståndelse. Och grunden för vår kunskap och förståelse av detta är Guds uppenbarelse genom Bibeln, men det är också bekräftat genom den kristna församlingens historia och erfarenhet, och uttryckt bland annat genom bekännelseskrifter.
Eftersom det har spekulerats om detta i media senaste veckorna är det nödvändigt att återvända till vad Bibeln säger. Flera av Pauli brev innehåller fantastiska beskrivningar av betydelsen av Jesu död och uppståndelse. I Rom. 5:6-10 läser vi: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade.”
I Rom 6:5 läser vi: ”Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden”.
Jesus dog på korset för att ta på sig vår synd, han tog på sig döden – syndens straff i vårt ställe, och vi blir försonade med Gud genom Jesu verk på korset.
Vi är förenade med Jesus i hans död men också i hans uppståndelse. Det nya liv vi får genom tron på Kristus, det eviga livet, är Jesu uppståndelseliv, som han lever i oss. Och syndens makt, syndens straff – tog han på sig, i vårt ställe, på korset, för att vi skulle bli fria.
Hittar vi andra källor än Nya Testamentet, för att förstå betydelsen av Jesu död och uppståndelse, så blir det bara fria spekulationer.
Det är påsk!