Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Några till tankar och reflektioner när det gäller frågan om hur vi kristna ska organisera oss. Frågan är komplex och innehåller olika aspekter, både teologiskt-bibliskt, organisatoriskt, praktiskt etc.

1. Inom den svenska friförsamlingsrörelsen har vi en starkt kongregationalistisk tradition. En församlingsrörelse har i regel efterhand blivit alltmer samfundsliknande. Det handlar också om hur vi praktiskt organiserar kristna verksamheter som kan ligga utanför en vanlig församlings område, t.ex. att driva bokförlag, organisera konferenser, samla in pengar till mission och sända ut missionärer, ge ut kristna tidningar, driva bibelskolor och pastorsutbildningar, teoliska högskolor m.m. Historiskt sett har en hel del av dessa verksamheter bedrivits utifrån enskilda initiativ, eller utifrån inflytelserika församlingar oftast med en inflytelserik ledare (t.ex. John Ongman, Lewi Pethrus). När ett antal år har gått har det funnits en önskan om att tydligare strukturera arbetet och beslutsprocesserna, och samfund skapas. Som jag ser det  – samfund är praktiska arbetsredskap, som kan ifrågasättas, frågan kan alltid ställas, ska man göra det man gör, och kan det organiseras på ett annat sätt. Hur samfunden ska se ut kan också ifrågasättas och omprövas. Nils tankar om Pingst och EFK är bra, dessa organisatoriska överbyggnader behöver skötas effektivt, onödigt dubbelarbete ska undvikas.

2. Spänningen med kongregationalismen och modifierade kongregationalism som Jonas och Manne pekar på, det är en debatt som ständigt behöver föras. Jag är inte klar över min egen inställning, är i grunden en äkta kongregationalist men inser behovet av andlig vägledning och att församlingar sluter sig samman för gemensamma insatser. Man behöver dock skilja på central styrning av församlingarnas gemensamma arbete, och central styrning över församlingarna. Det är två olika saker som jag ser det. Kongregationalismen försvagas om det blir centralstyrning över församlingarna.

3. Det är spretigt i svensk kristenhet. Vi har liberala kyrkor, vi har kyrkor som är mycket traditionella inom sin egen religiösa inriktning, vi har frikyrkor med viss katolsk och ortodox orientering som var otänkbart för ett antal år sedan, många pekar på att dagens pingströrelse har fler uttrycksformer idag än om vi jämför med för 50 år sedan då man förmodligen var en mer homogen rörelse, liknande utveckling ser vi inom EFK. Jag är bekymrad över vad som händer med det baptistiska arvet. Det nya samfundet som är på gång med Missionskyrkan, baptistsamfundet och metodisterna, var kommer baptismen att ta vägen. Då tänker jag inte på ett samfund utan baptismen ur teologisk och historisk synvinkel, med sitt arv när det gäller dop, församlingssyn, flera av de drag som Jonas pekar på som kongregationalism, det allmänna prästadömet, en församling av lärjungar med en tydligare överlåtelse och omvändelsefokus kopplat till medlemskap etc. Och för mig handlar det inte om att hålla sig till Paulus, Petrus eller Apollos enl 1 Kor 3 – de var väl ganska lika, utan det handlar väl om ganska skilda vägval som vi kan göra som kristna församlingar.

4. Mannes slängar med pseudo-episkopala dragen inom EFK, vad menas med små personligt designade sekter, en av modernismens små avarter, vad menas? Du får nog utveckla dig lite mer om man ska kunna föra en seriös diskussion.

5. Tack Morgan Carlsson och Bengt Sjöberg för uppmuntrande ord.

6. JB, du hittar ju vissa dokument på EFK:s hemsida som anger vår positionsinriktning med fokus på mission, baptism, karismatisk och evangelikal. Skillnader ÖM och HF, inget vi djupare reflekterat över, du får gärna utveckla tankegången. Att baptistsamfundet inte kom med i EFK, fråga dem, de var inbjudna, nu är ju äktenskap på gång mellan SMK, SB och metodisterna. Jag ser dock som mycket angeläget att det baptistiska arvet med allt vad det innebär lever vidare och utvecklas i svensk kristenhet.

  • http://tomas-dagen.blogspot.com Tomas Olsson

    Jag är väldigt glad att du/vi diskuterar sådana här saker! Mycket intressant. Min erfarenhet från EFK är att samfundet bara påverkar en lokal församling när denne vill det. Jonas L skrev något om att i vissa frågor kan lokala församlingar köras över. Det skulle vara intressant om du eller kanske snarare Jonas som kom med påståendet kunde tala om vad det är han syftar på.

  • Ulf

    Hej Stefan,
    det är ganska länge sedan vi träffades och mycket har hänt sedan du var pastor i, ja vad hette den, var det Brandbergens fria församling? Jag följer din blogg med stort intresse och tycker att du fortfarande är en riktigt frisk fläkt; originell, aktuell, djärv och busig med en charmig glimt i ögat! Tro nu för all del inte att jag vill bråka, så är det absolut inte. Däremot vill jag bidra till samtalet genom att lyfta fram den osäkerhet som idag finns på många håll inför samfundens vägval. Uttrycket ”oanade koalitioner” lever i färskt minne och på bara några få år har man sett den andliga kartan i Sverige ritas om på ett högst dramatiskt sätt. Många ”gräsrötter” befarar att det bara är början på en omkastning av gigantiska mått, en djupgående förändring som bl.a. kommer att förpassa ”det baptistiska arvet” till historieböckerna, bland vilka Bibeln är den första (och bästa). Skulle vara intressant, nu när du tagit upp ämnet samfund, att få höra hur du ser på de församlingar som inte är organiserade på det sättet, alltså de FRIA församlingarna om jag får vara lite påträngande. Som jag läser din artikel, har du kommit fram till att samfundsmodellen är bättre än att lokala församlingar bara existerar som fria, i realiteten oftast relaterade till varandra i berikande nätverk. Dina argument för samfundsmodellen som, underförstått, vinnande i jämförelse med fria församlingar är:
    Tradition
    Praktisk organisation (för att ge ut böcker, ordna konferenser, samla in pengar, sprida evangelium, sprida nyheter, undervisa och träna ledare).
    Tydlig struktur
    Tydliga beslutsprocesser
    Praktiska arbetsredskap
    Effektivt skötta överbyggnader
    Gemensamma insatser
    Betyder det att du idag, med den erfarenhet du skaffat dig och med den teologiska insikt du besitter, anser att en fri (som du förstår använder jag ordet med flit hellre än samfundsoberoende) församling saknar dessa så betydelsefulla element? På vilket sätt tycker du att dessa fördelar visat sig vara och kommer att fortsätta vara effektiva garanter för tillväxt och stabilitet i Svensk kristenhet?
    Några allvarligt menade reflektioner och nyfikna frågor från en pastor i en fri församling sedan 20 år.

  • http://www.barnabasbloggen.blogspot.com/ Jonas Melin

    Tack Stefan för att du delar dina tankar om dessa frågor. Det är bra att vi samtalar om dessa frågor och att du är så tydlig med hur du tänker. Jag delar i allt väsentligt din syn och tror på en kongregationalistisk struktur med nätverkskaraktär. Jag tror också att det är viktigt att den centrala organisationen inte blir förvaltande i första hand utan använder resurserna missionsinriktat och bla. jobbar med strategi och stöd för församlingsplantering i Sverige. Här tycker jag EFK har varit ett föredöme! Själv är jag med i en församling som är ansluten till EFK/SAM och jobbar med utbildning och församlingsplantering inom Pingströrelsen. Jag tror att vi kan lära mycket av varandra!

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Tomas/Stefan. Själv har jag bara varit med i EFK sex år, och även om jag känner till historien rätt väl, har gått fyra år på ÖMS och har många goda vänner inom EFK, har jag därför deltagit bara på ett begränsat antal kongresser och liknande, och kan därför inte ge en uppsjö exempel (nedan kommer dock några).

    Men jag menar ändå att Stefans distinktion mellan ”central styrning av församlingarnas gemensamma arbete, och central styrning över församlingarna” både är intressant (i det att den indikerar att det som sker på samfundsnivå är något som står över eller bortanför den lokala församlingen, vilket strider mot en kongregationalistisk modell) och ohållbar.

    Det finns flera exempel på hur EFK centralt styr över församlingarna. Detta sker exempelvis genom;
    -Representation. Styrelsen mfl talar i EFK och därmed församlingarnas namn trots att dessa uttalanden ibland strider mot enskilda församlingars uppfattning.
    -Ledarskap. ”EFK-pastorer” måste godkännas centralt genom ett antal fastställda kriterier som jag inte kan på rak arm, men som bland annat innehåller en slags lojalitetsförklaring till EFK.
    -Och för att ta ett konkret exempel så kan jag nämna ansökan om medlemskap i SKR där kongressen tog ett beslut trots att åtminstone en församling (Binninge) mycket tydligt uttryckte att man kraftigt vände sig emot detta. Binninge baptist-församling (om det är så den heter) tillhör nu därför SKR mot sin uttalade vilja.

    Om detta inte är att styra över församlingarna så får gärna någon ge ett exempel på vad som skulle vara att ”styra över församlingarna”. Det vore också intressant att veta hur Stefan mfl menar att EFK är mer kongregationalistiskt än tex SBF eller SMK.

  • Anton Fagerstedt

    Jag är också tveksam till hur en rörelse som består av ”självständiga” församlingar kan vara med i t.ex. SKR om flera av de s.k. självständiga församlingarna inte vill vara med. Vilka är då med i SKR? Är de församlingar som (kanske) enhälligt är mot anslutning ändå anslutna?

    Sedan ställer jag mig frågande till om EFK, om man vill kalla sig församlingsrörelse, kan vara med i Svenska Evangeliska Alliansen (SEA). Ofta när någon från SEA uttalar sig i TV framhålls att EFK ”är med” i SEA. Borde det inte bara vara enskilda EFK-församlingar som kan vara med? Hur kan styrelsen fatta beslut om att vi ska vara med i SEA när det handlar om självständiga församlingar? Borde inte ett sådant beslut i så fall ÅTMINSTONE tas upp på kongress eller representantskapsmöte.

    Min uppfattning är att den ”modifierade kongregationalismen” har ökat avståndet mellan församlingar och sverigekontor/ledningen. Om man ser vad församlingarna offrar till verkar det som att den internationella arbetet är det som borde fokuseras. Kanske ger det en fingervisning om vilka delar av det ”gemensamma arbetet” som egentligen har legitimitet?

    Jag vill slutligen tillägga att jag älskar EFK och är väldigt fäst vid detta nätverk av församlingar. Jag har också ett STORT förtroende för styrelse och missionsledning, men anar att något i strukturerna gör att avståndet till församlingsfolket hela tiden tenderar att öka, vilket är mycket olyckligt… Fler rådslag efterlyses, vilket jag vet redan är på gång. Bra jobbat och fortsätt på den inslagna vägen att släppa in folket i viktiga diskussioner.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Vänner, det är svåra frågor ni ställer. Bra frågor av Ulf Lundin, måste fundera ett varv innan en kommentar.
    Jonas, som jag ser det finns inte EFK som någon sorts egen storhet, vi är en del av de lokala självständiga församlingarnas arbete. De församlingar som är med i EFK har valt att samverka, därför att de ser ett värde i det, och församlingarna har valt (via kongressen) vilka områden man ska samarbeta inom, och man har valt styrelse och missionsdirektor som ska leda arbetet mellan kongresserna. Jag har en mer organisk syn på EFK, min uppdragsgivare som ordförande är församlingarna, de ska avsätta mig om man inte tycker att jag företräder EFK på ett bra sätt. När 315 församlingar samverkar måste man ha vissa beslutsregler. En församling kan då inte blockera ett beslut som en bred majoritet av församlingarna önskar. En samverkan kräver också ett visst mått av fogande efter gemensamma beslut.
    Sedan finns det naturligtvis en andlig dimension, som baptister och evangelikaler är Bibeln alltid en övergripande norm, och som karismatiker eftersträvar vi alltid att finna Andens ledning i det vi gör, det gäller både EFK på centralt plan och de enskilda församlingarna.
    hälsar

    Stefan Swärd

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Stefan. Men varför då kalla det för kongregationalism?? Jag tycker inte det intressanta är hur vi ”ser på” EFK eller hur vi vill beskriva det, det avgörande är hur det de facto fungerar. För mig framstår det väldigt tydligt att EFK blir mer och mer biskops-kyrka, och mindre och mindre en rörelse av självständiga församlingar. Denna rörelse underbyggs också teologiskt i dom nya grunddokumenten, och det förmånar mig mycket att så få har reagerat på att den teologiska grunden nu är lagd för en biskopskyrka.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Jonas,
    Vi kan inte bara tala om EFK utan jämföra oss med de samfund som finns idag. Att hävda att EFK skulle vara biskopskyrka är en mycket långtgående slutsats. Jag tycker snarast att det är tvärsom, ibland tycker jag att det är så mycket kongregationalism så man undrar varför en församling är med i EFK, om man ändå gör vad man själv vill och inte tar något ansvar för det gemensamma arbetet. Det är minimal styrning från samfundet över de enskilda församlingarna. Jag tror att den styrningen är svagare i EFK än inom Svenska Kyrkan, katolska kyrkan, trosrörelsen, pingströrelsen, missionskyrkan, baptistsamfundet – i varje fall vad jag känner till. Jag vet inte vad du menar med i vilken utsträckning som centrala beslut i EFK påverkar enskilda församlingarna. Jag har varit pastor i en EFK-församling i 20 år och har på 20 år aldrig varit med om att EFK har lagt sig i en beslut vi har gjort som församling.
    Så våra erfarenheter av EFK skiljer sig åt väldigt mycket.
    hälsar

    Stefan Swärd

  • Manne

    1. Kongregationalism innebär självstyrande lokala församlingar. En sådan styrelseform kan inte kopplas samman med den ”representativa” formen av styre (presbyterianismen), som Stefan tycks tro, eftersom de båda formerna är ömsesidigt uteslutande. Här tror jag faktiskt att problemet är brist på bildning. Vet man inom EFKs styrelse vad kongregationalism innebär? Kan man få höra hur en förklaring skulle kunna lyda?

    2. Stefans sista inlägg kan tolkas om att endast karismatiker, eller särskilt karismatiker, söker Andens ledning för sin verksamhet. Så här säger Stefan: ”och som karismatiker eftersträvar vi alltid att finna Andens ledning i det vi gör”. Om inte detta är en totalt ohistorisk syn på de historiska kyrkofamiljerna så vet jag inte vad som skulle vara det. Den karismatiska grenen av den moderna kyrkan har inte utmärkt sig genom sin tro på Andens ledning, det är i själva verket omöjligt att tänka sig att kyrkan skulle lita på något annat än den Helige Ande för sin ”ledning”, det är snarare än specifik version av ”nådegåvorna” som har utmärkt karismatikerna. En i mit tycke mycket viktig distinktion.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Manne, det var verkligen en hårddragen tolkning, jag har aldrig påstått att bara kristna som kallar sig karismatiska söker Andens ledning, de som är födda av Guds Ande och drivs av Guds Ande är Guds barn. Det är en självklar slutsats teologiskt. Men för en kristen som själv kallar sig karismatisk borde det vara en självklarhet och man tillämpar det konsekvent i praktiken. Däremot inget sagt om hur kristna fungerar som kallar sig för icke-karismatiker.
    EFK är självstyrande lokala församlingar, men vi måste ha någon form av beslutsfattande för det som ett antal församlingar gör gemensamt, det gör vi genom representativ demokrati. Hur ska vi annars fatta beslut? Antingen kan vi inte göra något alls gemensamt? Eller också kalla in 31.000 medlemmar i samtliga EFK-församlingar för beslutsfattande möten? Det var för mig en ny definition av begreppet kongregationalism. Med den defintionen är det ju bara helt fristående lokala församlingar som inte har organiserat samarbete med andra församlingar som kan kallas för kongregationalistiska.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Ulf Lundin, roligt att höra från dig.
    Jag tycker inte att man kan spela ut olika modeller mot varandra. Historiskt sett i Sverige har i regel inte samfund uppstått utifrån teologiska reflektioner utan utifrån praktiska behov. Pingströrelsen har under många år organiserat sin mission med enskilda församlingar som utsändare men med ett övergripande missionsorganisation utifrån Filadelfia i Stockholm. Om jag minns rätt var tidningen Dagen från början Lewi Pethrus privata initiativ medan Evangelii Härold drevs av Filadelfia i Stockholm. örebromissionens verksamhet från början administrerades via Filadelfia i Örebro och via Örebro missionsförening som var ett ganska privat och parakyrkligt initiativ från början.
    Visst går det utmärkt att vara en helt fristående församling, det viktiga är att man har bra relationer till andra kristna på samma ort. Sedan kan jag se ett värde i att man som församling är en del av arbete på nationell nivå. Jag kan också se en poäng i att vi kristna organiserar oss på nationell nivå så att vi kan agera gemensamt vilket ibland kan vara en poäng.
    Sedan finns det en biblisk – teologisk motivering. I Nya testamentet var församlingarna sammankopplade, det var inte så att var och en bara körde sitt eget race. Man hörde samman och sammanlänkande krafterna var apostlarna och de apostoliska teamen. Men det var inga formella och hierarkiska överbyggnader. Paulus hade ingen formell makt över de församlingar han hade grundat, han fick ibland vädja till dem om att lyssna på honom, vilket vi ibland märker i Nya testamentets brev.
    Personligen önskar jag mer av Nya Testamentets modeller och liv, sedan inser jag att de mer praktiskt orienterade organisationsformerna är ett bra sätt att organisera den typ av verksamhet vi bedriver.
    hälsar

    STefan Swärd

  • Inge

    På tal om Reflektioner!

    ””Håll ut kamrater, har lämnat över dessa frågor till Evangeliska Frikyrkans missionsdirektor Anders Blåberg som kan mer om SKR än vad jag kan, han sitter i SKR:s styrelse. Anders har lovat att kommentera detta, och jag väntar på att han ska göra det. Svar och kommentarer kommer.

    hälsar
    Stefan Swärd””

    En liten undran bara, har någon sett svaret som i omgångar utlovades för två till tre månader sedan?
    Om jag missat detta svar kan någon visa mig länken dit?

    mvh. Inge

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Inge,
    har påmint Anders Blåberg idag igen. Jag hoppas han ska säga något.
    Håll ut.
    hälsn

    STefan Swärd

  • Gabriel Hammar

    Jag ser, precis som Anton Fagerstedt, problem med avståndet mellan den ”gemensamma verksamheten” och församlingarna. Egentligen borde det föras mer samtal om vad gemenskapen som helhet förväntar sig av de enskilda församlingarna, och vad de enskilda församlingarna kan vänta sig från den gemensamma verksamheten.
    Ibland känner jag det som att den gemensamma verksamheten är så lite förankrad att det handlar om en egen kristen verksamhet, och inte något som 315 församlingar gör tillsammans. I senaste nyhetsbrevet från missionsledningen stod det att de planerade att utöka den gemensamma verksamheten. Sådana frågor (arbetets omfattning) behöver beslutas av församlingarna, t ex på kongressen, och inte bara av dem som leder verksamheten. Sedan är det ju ett stort problem att så få församlingar skickar ombud till kongressen. Upplevs inte det gemensamma som viktigt? Jag tror att en nyckelfråga för den ”gemensamma verksamheten” är dess förankring i församlingarna. Annars har den ingen legitimitet. Jag tror att det görs mycket bra och viktigt i den gemensamma verksamheten. Därför behövs ett mycket närmare förhållande mellan den och församlingarna.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Gabriel, Bra och viktiga synpunkter. Det är dock meningen att den gemensamma verksamhetens inriktning ska fastställas vid våra kongresser och representantskapsmöten, och däremellan är det missionsdirektorn och styrelsen som på ett övergripande sätt leder verksamheten. Jag tror dock att det är nödvändigt att utveckla formerna för kommunikation och dialog.
    hälsn

    Stefan Swärd



Subscribe to Stefan Swärd