På lördag ska jag ägna hela dagen åt ett styrelsemöte för Evangeliska Frikyrkan. Huvudfrågorna vid nästa möte handlar om budget och verksamhetsplaner för nästa år. Som samfundsordförande har jag många gånger reflekterat över samfundens roll och betydelse. Ibland möter jag också tuff kritik, den här typen av överbyggnader behövs inte.
För mig är det viktigt att centrum för det kristna livet är den lokala kristna församlingsgemenskapen. Det är där människor kommer till tro, det är där man lever i en lokal gemenskap där man kan få undervisning och andlig vägledning. Lokala församlingen är A och O. Inom EFK har vi också en kongregationalistisk syn, vi ser inte samfundet som ett styrorgan över församlingarna. Jag liknar nog hellre samfund som byggnadsställningar, hjälporgan för att göra jobbet, att bygga upp Kristi kropp. De är till nytta, i den utsträckning de gör det.
Jag brukar i regel beskriva EFK som ett nätverk mellan ett antal olika lokala församlingar. Jag brukar också likna det vid att vi är de lokala församlingarnas organ för att göra det man inte klarar på egen hand. Det handlar bland annat om att bedriva långsiktig mission, bedriva utbildning och skolor, ordna konferenser, stötta lokala församlingar, och arbeta med olika frågor som berör oss kristna på nationell nivå. Allt kan inte göras i en lokal kristen gemenskap. Sedan finns det stora resursstarka församlingar som har en kapacitet att göra mycket av detta, men dessa församlingar har då i regel ett antal stöttande församlingar som backar upp och det blir en samfundsliknande struktur.
Sedan kan man tycka att de traditionella samfundsindelningarna inte är riktigt relevanta idag. Jag tror dock att det behövs denna typ av sammanslutningar för att kunna driva en typ av kristendom som medlemmarna tror på. Det finns ett stort utbud av teologiska riktningar idag. Jag är med i EFK därför att jag tror på baptism, jag tror på missionsinriktning, jag tror på evangelikal kristendom och jag tror på den karismatiska sidan i kristendomen. För mig är EFK värdefullt också därför att man har prioriterat församlingsgrundande och pionjärarbete. För mig står EFK för något distinkt, det är inte bara ett högt-i-taket-samfund där allt ska rymmas, utan vår önskan är att stå för en viss typ av kristendom. Det tror jag är nödvändigt.
Sedan ser vi i Nya Testamentet att det finns gåvor och tjänster som fungerar på ett mer övergripande plan. Mobila team, apostlar som grundar församlingar etc. Ett samfund kan bli dynamiskt om det knyter till sig personer med kallelse och gåvor på en nationell eller internationell nivå. Ofta har samfunden startats av den typen av karismatiska personlighetstyper. Om förvaltande tjänstemän ska driva allt vidare i generationerna efter grundarna, tappar man ofta vision och passion. Men det är ingen nödvändig utveckling men profeterna och apostlarna för varje generation behöver släppas fram och bejakas. Jag tror också att många lokala församlingar har drabbats av stagnation därför att man inte ger utrymme för de gåvor och tjänster som finns i Kristi kropp, och som kan förmedla vision och motivation in i ett lokalt arbete.
Ett annat perspektiv är att se den kristna kyrkan inte bara som lokal utan se kristna församlingen i ett större perspektiv. Kan då sammanslutningen av lokala församlingar också vara kyrka?
Under alla omständigheter är det bra att fundera igenom dessa saker. Vad menar man med samfund? Vad innebär det att som församling vara med i Evangeliska Frikyrkan eller någon annan rörelse som pingströrelsen, trosrörelsen, alliansmissionen m.m.
Några korta och sammanfattande reflektioner kring ett jättestort ämne.