Huvudnyheterna idag hos Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är att folk med för stora midjemått är i riskzonen att dö i förtid. Idag behövs det inga strikta lutherska predikanter för att folk ska inse sina tillkortakommanden, få syndanöd, känna sin skuld och brist, det räcker med att läsa morgontidningarna. Min slutsats av artikeln är att jag kan dö knall och fall när som helst. Och midjemåttet har ju inte direkt blivit bättre av några dagar på Evangeliska Frikyrkans medarbetardagar. Ska jag börja ringa runt till begravningsentreprenörer för att börja förhandla om bra priser? Det kanske är bättre att prisförhandla nu strax före, än när det är dags? Även om jag tror på och lever med det eviga livet så har man ju lite att uträtta under några korta år på denna oändligt vackra planet (det hade varit betydligt tråkigare om Gud placerat oss på månen eller Mars eller Venus, det ser betydligt tråkigare ut där).
I morgon ska jag träffa min personliga tränare för att lägga upp träningsprogrammet för Marathon nästa år. Vi diskuterar om jag ska satsa på Stockholm Marathon eller Stockholm halvmarathon. Min tränare påstår att chansen att jag överlever loppet är något större om jag tar halvmaran. Så det blir kanske det. Och att träna för halvmaraton kanske är skojigare och ett bättre alternativ än att börja ringa runt till begravningsentreprenörer.
”Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” 1 Kor.15:54,55