Jaga sitter och funderar över äktenskapslagstiftningen. Det är en het fråga för regeringen just nu, i slutna rum och förhandlingar. Sten Gunnar Hedin gjorde sitt utspel förra lördagen. I onsdags diskuterade vi vigselrätten, ett femtiotal pastorer och ledare inom EFK.

Jag är ingen politiker, och jag har inget intresse av att föra fram förslag som ska lösa alliansregeringens problem. Men jag funderar över debatten. Observera att detta är mina personliga funderingar, inte EFK:s officiella uppfattning.

Det brukar ibland hävdas att när vi kristna ska ta ställning i samhällsfrågor utifrån ett kristet perspektiv, då ska vi se till den svaga parten, utgå ifrån ett underifrånperspektiv och utgå från hur de fattigaste och svagaste berörs. Jesus tänker särskilt på dem.

Jag känner så inför hela äktenskapsdebatten. I den inomkyrkliga debatten tycks det vara viktigast att lösa ett problem för oss, vi vill vara oberoende av staten och sköta våra bröllop själva, vi vill inte uppfattas som homofober, och vill hellre avstå vigselrätten hellre än att tvingas viga homosexuella par. I samhällsdebatten dominerar lika rättigheterna för de homosexuella. En minoritet som ska få samma rättigheter som alla andra. Det handlar om de vuxnas rättigheter.

Men vem är den svaga parten? I ”bevara äktenskapet” och inte minst i Ola Nilssons bok lyfts fram barnperspektivet. Det har inte tagits på allvar i debatten. De flesta tror att argumentet förs fram bara som ett svepskäl, det är homosexuella äktenskap man vill åt, och man använder barnen som ett sorts slagträ.

Jag betraktar nu tillvaron utifrån de stökiga tonåringarnas perspektiv, de tonåringar som är i riskzonen. Senaste veckan har vi haft kontakt med hemlösa tonåringar, tonåringar som mår jättedåligt psykiskt, tonåringar som är självmordsbenägna, tonåringar som är försvunna. Det är bara en tidsfråga innan vi får nästa mord bland tonåringar i Stockholm.

Det finns en fråga som alla ställer, var är deras pappor någonstans? Jag ser inte heller papporna ute på stan på fredagsnätterna. Det är nästan bara morsor på stan och kvinnliga socialarbetare och föräldranattvandrare – allra mest mammor. Men var är papporna? De kommer inte heller bland poliserna som gör razzior, det är yngre poliser som jobbar ute på nätterna, i regel inte i en ålder för att vara tonårsförälder.

Men handlar inte de frånvarande papporna inte i stor utsträckning om att relationen till mamman inte fungerar. I den stökiga tonårstiden, skulle inte allt underlättas om båda föräldrarna fanns med och allra helst bodde på samma ställe. Kan samhället göra något åt det? Jag tror att en del kan göras. Och en viktig bit är att samhället har som norm och riktmärke, och som något man aktivt vill stödja, att tonårsföräldrarna ska hålla ihop, för tonåringens skull. Och då behöver familjeinstitutionen stärkas på alla tänkbara sätt. Jag tycker inte att det stärks av det gayliberala samhället, det handlar om de vuxnas rättigheter. Och det nya förslaget om att bara skapa en civil samlevnadsbalk, man går till kommunhuset och skriver på ett papper. Hur hjälper det tonårsföräldrarna att hålla ihop? Blir inte äktenskapsinstititutionen ännu mer försvagad i samhället, även om vi kyrkor försöker bevara konceptet.

Jag skulle vilja ha en helt annan utgångspunkt för hela diskussionen om äktenskapslagstiftningen. Hur skapar vi bästa möjliga samhällsstöd och samhällsstrukturer för att stötta tonåringarna? För mig handlar det inte om teologi. För mig handlar det inte om att tvinga svenska folket att följa kristna värderingar. För mig handlar det om socialt engagemang och medkänsla.

Nu är jag på väg till Pingsthuset i södra Stockholm, närmare bestämt i Flemingsberg. Ska möta olika missionsorganisationer, främst från USA tror jag. De har intresse av att skicka missionärer till Sverige. Detta event är organiserat av Evangeliska Frikyrkan. Jag ska hålla ett föredrag för dem om ”the church in Sweden and political trends”. Så det blir ett väldigt brett ämne, men ganska intressant. Ska försöka lära amerikanarna om typiskt svenska fenomen som svensk pingströrelse, Svenska kyrkan, Knutby, Åke Green, Allhelgonakyrkan, Katolska kyrkan på uppgång i sverige, Livets ord, (andra berättar om Evangeliska Frikyrkan), de olika invandrarkyrkorna, och sedan berätta om riksdagen, våra sju partier, vår nuvarande regering, och speciella särdrag hos svensk politik (i jämförelse med USA) som välfärdsstaten och blandekonomin, staten tar hand om dig från vaggan till graven (den tar hand om oss något mindre nu med alliansregeringen tycker jag), en strikt sekularisering av hela det offentliga livet, en socialisering av familjelivet som är ganska unik i internationell jämförelse med offentligfinansierade dagis och föräldraledigheten. En utpräglad materialism, fokus på ekonomisk tillväxt och utpräglade postmateriella och postmoderna värderingar som jämställdhet, gay rights, animal rights m.m. Ska också försöka förklara hur svenska media fungerar.

Detta ska jag försöka berätta om. Det låter väl intressant?

Nu dricker jag kaffe. Sturmark och jag förhandlar om texten till en artikel. Skickade iväg några ändringsförslag till Christer och väntar på feedback. Ingen Tantolund ikväll, sitter och förbereder föredrag för EFK:s mission consultation i helgen, då vi har bjudit in internationella missionsorganisationer som vill skicka missionärer till Sverige. Jag ska hålla föredrag för dem om kyrkan i Sverige och politiken i Sverige. Tänkte skriva en riktigt tung bag på min blogg ikväll, nu tänkte jag säga vad jag egentligen tycker om äktenskapslagstiftningen, men inte nu, det blir kanske ikväll eller i morgon. Återkommer. Ha det så trevligt så länge.

Tycker att diskussionen om kristna bloggare idag med Manne Karlsten och Mikael Kindbom blev intressant. Det är ju spännande trender som förändrar kommunikationen på ett dramatiskt sätt. Det är viktigt att vi kristna finns med i mediebruset och hänger med i förändringarna. Bloggningen är ju ett spännande fenomen. Det kostar nästan ingenting att starta en blogg. Man kan genom en blogg nå i princip alla i hela världen som har tillgång till internet. Och bloggningen är inte minst en stor utmaning för de etablerade tidningarna, nu kan vem som helst sticka ut hakan och konkurrera om dagstidningsläsarnas tid och uppmärksamhet. Den stora utmaningen är att få läsare till sin blogg. Granskar man bloggstatistiken så visar den att de flesta bloggar har mycket få läsare, tycker inte att denna blogg hör till denna kategori. Mästaren bland seriösa bloggare i Sverige är utan tvivel utrikesminister Carl Bildt.  Det är fantastiskt att han hinner skriva flera gånger om dagen, mycket intressanta inlägg om det senaste inom politiken.

Christer Sturmark skickade mig ett mail ikväll en halvtimma innan debatten i Elimkyrkan med Kjell-Axel Johansson. Vi håller på och filar på en text. Det avgörs i morgon om vi gemensamt kan gå ut till försvar för den blivande rektorn på Lunds universitet, Per Eriksson.

Nu är det en ny dag. ”Din nåd är var morgon ny” läser vi i Bibeln. Tänk vad fantastiskt. Laddar nu för debatt och samtal hos Kristna Publicistklubben under ledning av Mikael Kindbom. Det känns nästan lite pirrigt. Ska diskutera ämnet ”bloggande” med Emanuel Karlsten. Och jag är ju en enkel nybörjarbloggare . Så jag vet inte riktigt hur jag ska agera och säga. Ska jag uppträda som jätteödmjuk nybörjarbloggare som är nästan till sig av förvåning av att ens få diskutera ämnet med en så rutinerad bloggare som Emanuel Karlsten. Eller ska jag vara en kaxig gammal frikyrkopamp som vet bäst om allt och som passar på att försöka läxa upp fjunisen Karlsten.

Vi får se. Det blir nog ingetdera. Tycker att det moderna och postmoderna och post-postmoderna samhällets kommunikationsmöjligheter är fascinerande och hur vi kristna ska röra oss i denna nya miljö, det är värt en analys och spännande att diskutera. Och där kan jag och Emanuel nog bidra med olika perspektiv, och genom att vi representerar olika generationer, kan det nog bli ett fruktbart samtal. Det känns spännande. Kommer laddad och med förväntan till Kristna Publicistklubben.

Och nu har jag också fått hem hustrun också, så nu känns allt jättebra. Som man sa i pingstkyrkan på sjuttiotalet, ”pris ske Gud”.

Nu är jag hemma igen efter en hel onsdag i Örebro. Spännande samtalsdag om kyrkan, staten och vigselrätten. Ser också fram emot att få hem en hustru igen som har varit i Skellefteå hos sin mor i en vecka. Jag känner mig som nygift, jag kommer nog att kasta mig över henne när hon kommer innanför dörren. Det är inte lätt att vara 53, man är ju inte helt livlös – än.

Kan ni gissa vad jag gör ikväll? Har idag haft kontakt med Sveriges ledande ateist, Christer Sturmark. Vi för en diskussion om vi kan skriva ihop en gemensam artikel till försvar för den tilltänkte rektorn för Lunds Universitet, som är ifrågasatt på grund av sin kristna tro. Jag sitter just nu och skriver på ett artikelutkast, vi får se vad Christer tycker om det. Det är en liten hemlis, men läsarna på min blogg avslöjar ju inga hemligheter. Eller hur?

Nu sitter jag igen, igen, igen och igen på tåget till Örebro. För mig har det blivit en del av det kristna livet. Hade jag inte varit kristen hade jag nog aldrig åkt till Örebro. Nu är jag kristen och åker jämnt till Örebro. Jag kan gå baklänges till Örebro mitt i natten, med förbundna ögon och jag kommer att hitta fram. Jag kan köra bil hit med förbundna ögon och hitta rätt. Jag har åkt denna sträcka sjuhundrafemtioelva gånger. För mig har det blivit en ny punkt på syndakatalogen, vad är synd- att inte åka till Örebro. Vad är den stora uppoffringen för mig som kristen, kostnaden i efterföljelsen, priset att försaka, att konstant åka till Örebro. Hur ska Gud kompensera mig i himlen för alla Örebroresor? Något borde han väl hitta på, det går dock över min fattningsförmåga.

Jag försökte vid senaste styrelsemötet för Evangeliska Frikyrkan föra fram ett radikalt förslag, varför inte flytta huvudkontoret till Stockholm. Vi är ju den enda organisationen i hela världen som har huvudkontoret i Örebro. Men om man säger det i Evangeliska Frikyrkan tror alla att jag skämtar, så alla skrattar så går vi vidare till nästa punkt. EFK:arna är snälla. Hade jag varit muslim och föreslagit att man skulle flytta huvudkontoret från Mekka till Hamburg i Tyskland, eller kanske till Mora eller varför inte Rovaniemi i norra Finland, då hade jag nog blivit arkebuserad. Men i EFK möts man av vänliga leenden när man för fram liknande typ av förslag.

Men jag försöker igen här på bloggen. Jag föreslår att vi flyttar EFK:s huvudkontor från Örebro till Stureplan i Stockholm. Vad är man egentligen rädd för? Är det att Anders Blåberg ska börja hänga på Spy Bar varenda kväll. Men tänk er bara att flytta över de viktiga missionsstrategiluncherna från Örebrobaren till Sturehof eller East. Och kvällarnas viktiga missionsförhandlingar kan göras på Spy Bar. Och vi kan ha en missionär genom att bara sticka ut utanför dörren och bedriva missionsverksamheten vid Stureplan. Det skulle bli ett nytt Stureplan, ett förvandlad Stureplan, och visst skulle vi kunna ha härliga bönemöten på fredagsnätterna som överröstade hela Stureplans dunk och partyliv. Och tänk er en ideellt verksam organisation vars hela affärsidé är att ge bort allt och alla pengar, så fort som möjligt, det vore en balans till det giriga finanskapitalet vid Stureplan.

EFK:arna ler, jag drömmer, och för den som vill få mig avsatt är väl detta en smaschboll, Swärd försöker i smyg att flytta över EFK:s huvudkontor till Stockholm.

Hade nog räknat med att Existens skulle försöka göra en sågning (kanske mina förutfattade meningar) av Johannes Amritser och Harvest Center i Märsta. Men det blev ett mycket bra och till och med positivt program. Jag tycker att det är helt nödvändigt att vara öppen inför media, bjuda in dem, svara på frågor, och hantera kritik på ett bra sätt. Nya och pigga församlingar i strålkastarljuset har allt att vinna på detta. Amritser svarade bra på Existensfrågorna, liksom de intervjuade församlingsmedlemmarna. Tyckte också att Dan Salomonsson gjorde en bra insats. Här har vi en pingstpastor som kan agera på ett bra sätt i TV, det är inte helt tunt bakom Sten Gunnar Hedin. Jag tror också att det är klokt att ge utrymme för reflektioner och kanske kritiska reflektioner som Joel Halldorf och Pekka Mellergårdh gav uttryck för. Det skadar inte i ett andligt dynamiskt sammanhang, och framförallt behöver man inte känna sig hotad av det.

Många religiösa förståsigpåare har sågat och kommer säkert att såga Märsta Pingstförsamling – Amritser – Arlanda Harvest Center. Detta är dock en församling som växer, som för människor till tro på Kristus, är pådrivande och initiativtagande i mission, och som attraherar unga människor. Hur mycket mer bekymrad behöver man inte vara över kristna församlingar som inte för människor till tro, som skär ned på missionen, som inte attraherar unga människor och som inte växer. Det är där de stora problemen i svensk kristenhet finns, inte hos unga, dynamiska och växande församlingar.

Läsarna av denna blogg kan gärna notera att jag och Tuve Skånberg, direktor för Claphamtankesmedjan, går i polemik med broderskaparna i tidningen Dagen idag. Vi vägrar att klassa Clapham som kristen höger, vi polemiserar mot detta, och vi tycker att Broderskaparna argumenterar förmätet. Det handlar om en mycket liten och marginell organisation med konstant sjunkande medlemsantal som berör mycket få kristna, men man tycker sig ändå att ha mandat att kategoriskt dela in kristna i höger och vänster.

Tycker att det är intressant med mellanösterndebatten som har börjat på denna blogg. Hoppas det blir en del till inlägg utifrån olika perspektiv.

Joakim Wohlfeil har ställt frågor till mig om hur jag ser på Israel och mellanösternproblemet. Uppskattar tonläget i hans frågor.

När det gäller Hopp-kampanjen så var jag inte alls imvolverad i diskussionerna inför den. EFK hade ju då bara observatörsstatus i SKR så vi var då engagerade främst i frågor där vi själva visade intresse. Däremot fick jag med några få timmars varsel hoppa in och diskutera Hopp-kampanjen i en TV4 soffa med Diakonias Bo Forsberg. Sedan skrev jag en artikel på DN debatt som även Sten Gunnar Hedin och Rolf Roos från Frälsningsarmen skrev under. Det var ju flera år sedan, så jag minns inga detaljer. Men ett problem var att klara ursprungsmärkningen, det uppfattades nog som att en bojkottkampanj skulle slå mot Israel och så uppfattade dåvarande regeringen problemet. Sedan tyckte jag och jag tror att dåvarande regeringen tyckte lika, att en bojkott var felaktig för den var helt inriktad mot ena parten i en konflikt.

Frågan om Israel har inte varit enkel att hantera för oss kristna, varken i Sverige eller i andra länder. En aspekt är det kristna historiska arvet som är knutet till Israel och till det judiska folket. Man bör inte glömma att den kristna kyrkan växte fram inom judendomen från första början. De första apostlarna var judar, Jesus var jude, den första kristna församlingen startades i Jerusalem av judar.

En annan aspekt handlar om tidstecken och förkunnelsen om Jesu snara tillkommelse som inte minst har prägat min egen rörelse. Även om en Darbyistisk teologi har varit på tillbakagång och inom EFK finns idag olika teologiska synsätt men en gemensam grundsyn är tron på Gudsrikets fullbordan och Jesu tillkommelse. För min del menar jag nog att staten Israels tillkomst är något unikt i mänsklighetens historia och jag kan inte se det på ett annat sätt en som ett tidstecken, tillsammans med ett antal andra tidstecken. Jag tror också, trots att vi lever i det nya förbundet, jag vill tolka och förstå Rom 9 och 11 som att Gud fortfarande har en speciell plan för det judiska folket, men jag vet att det finns olika uppfattningar om hur dessa kapitel ska tolkas.

En tredje aspekt handlar om den faktiska politiska situationen och den konflikt och krigstillstånd som finns i området. Och där behöver man knyta frågorna till grundläggande kristen och humanitär etik, mänskliga rättigheter, icke-våld etc.

En fjärde aspekt som Joakim pekar på är situationen för de kristna i Israel och för de kristna församlingarna. Det är väl den grupp som har hamnat allra mest i kläm, och är utsatta både från muslimerna och från vissa judiska kretsar.

Så det finns fyra olika agendor och problem kopplat till situationen och man kommer till lite olika slutsatser beroende på vilket av de fyra perspektiven man betonar.

När det gäller den fjärde aspekten var det dock en fantastisk upplevelse för mig att vara med på en kristen förbönskonferens i Jerusalem för 6-7 år sedan när det var oroligt politiskt, och då judiska kristna, arabiska kristna och kristna från andra delar av världen tillsammans bad för fred. I vår kristna gemenskap upplevde vi att striden och motsättningarna inte existerade.

När det gäller den politiska situationen så tycker jag nog att Israel är den part som har visat störst vilja till fred. Efter första kriget 1948 var Israel redo att gå med på en fredsuppgörelse som obstruerades av den arabiska sidan. Efter kriget 1967 har Israel varit beredd att byta ockuperat land mot garantier för en stabil och långsiktig fred. Man har ju slutit fredsuppgörelser med Egypten redan i slutet av sjuttiotalet och sedan med Jordanien. Sedan har naturligtvis fredsviljan hos Israel varierat under årens gång, också beroende på vilken regering som har suttit vid makten.

Man måste dock komma ihåg att Israels konflikt handlar inte bara om palestinierna, det handlar om mycket större fiender än så. Det var inte många år sedan då Saddam Hussein försökte skjuta åtskilliga missiler mot Israel från Irak. Under senare år hotar Iran med militär aggression. Man får inte glömma bort att Israel lever med ett konstant hot att utplånas. Och därför har jag svårt med analyser som bara pekar ut Israel som ”the bad guy” i mellanöstern. Och där tycker jag att Diakonia har varit för ensidig i sin mellanösternanalys, vilket jag har påpekat vid flera årsmöten för organisationen.

Detta är ett jätteämne, bara några enkla och summariska reflektioner från min sida.