Jaga sitter och funderar över äktenskapslagstiftningen. Det är en het fråga för regeringen just nu, i slutna rum och förhandlingar. Sten Gunnar Hedin gjorde sitt utspel förra lördagen. I onsdags diskuterade vi vigselrätten, ett femtiotal pastorer och ledare inom EFK.
Jag är ingen politiker, och jag har inget intresse av att föra fram förslag som ska lösa alliansregeringens problem. Men jag funderar över debatten. Observera att detta är mina personliga funderingar, inte EFK:s officiella uppfattning.
Det brukar ibland hävdas att när vi kristna ska ta ställning i samhällsfrågor utifrån ett kristet perspektiv, då ska vi se till den svaga parten, utgå ifrån ett underifrånperspektiv och utgå från hur de fattigaste och svagaste berörs. Jesus tänker särskilt på dem.
Jag känner så inför hela äktenskapsdebatten. I den inomkyrkliga debatten tycks det vara viktigast att lösa ett problem för oss, vi vill vara oberoende av staten och sköta våra bröllop själva, vi vill inte uppfattas som homofober, och vill hellre avstå vigselrätten hellre än att tvingas viga homosexuella par. I samhällsdebatten dominerar lika rättigheterna för de homosexuella. En minoritet som ska få samma rättigheter som alla andra. Det handlar om de vuxnas rättigheter.
Men vem är den svaga parten? I ”bevara äktenskapet” och inte minst i Ola Nilssons bok lyfts fram barnperspektivet. Det har inte tagits på allvar i debatten. De flesta tror att argumentet förs fram bara som ett svepskäl, det är homosexuella äktenskap man vill åt, och man använder barnen som ett sorts slagträ.
Jag betraktar nu tillvaron utifrån de stökiga tonåringarnas perspektiv, de tonåringar som är i riskzonen. Senaste veckan har vi haft kontakt med hemlösa tonåringar, tonåringar som mår jättedåligt psykiskt, tonåringar som är självmordsbenägna, tonåringar som är försvunna. Det är bara en tidsfråga innan vi får nästa mord bland tonåringar i Stockholm.
Det finns en fråga som alla ställer, var är deras pappor någonstans? Jag ser inte heller papporna ute på stan på fredagsnätterna. Det är nästan bara morsor på stan och kvinnliga socialarbetare och föräldranattvandrare – allra mest mammor. Men var är papporna? De kommer inte heller bland poliserna som gör razzior, det är yngre poliser som jobbar ute på nätterna, i regel inte i en ålder för att vara tonårsförälder.
Men handlar inte de frånvarande papporna inte i stor utsträckning om att relationen till mamman inte fungerar. I den stökiga tonårstiden, skulle inte allt underlättas om båda föräldrarna fanns med och allra helst bodde på samma ställe. Kan samhället göra något åt det? Jag tror att en del kan göras. Och en viktig bit är att samhället har som norm och riktmärke, och som något man aktivt vill stödja, att tonårsföräldrarna ska hålla ihop, för tonåringens skull. Och då behöver familjeinstitutionen stärkas på alla tänkbara sätt. Jag tycker inte att det stärks av det gayliberala samhället, det handlar om de vuxnas rättigheter. Och det nya förslaget om att bara skapa en civil samlevnadsbalk, man går till kommunhuset och skriver på ett papper. Hur hjälper det tonårsföräldrarna att hålla ihop? Blir inte äktenskapsinstititutionen ännu mer försvagad i samhället, även om vi kyrkor försöker bevara konceptet.
Jag skulle vilja ha en helt annan utgångspunkt för hela diskussionen om äktenskapslagstiftningen. Hur skapar vi bästa möjliga samhällsstöd och samhällsstrukturer för att stötta tonåringarna? För mig handlar det inte om teologi. För mig handlar det inte om att tvinga svenska folket att följa kristna värderingar. För mig handlar det om socialt engagemang och medkänsla.