Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Norge har sänt tre framstående predikanter till Sverige (skämt), det är Runar Sögaard, Helge Fossmo och EFK:s Öivind Tolvsen, pastor i Immanuelskyrkan i Örebro och medarbetare i EFK:s Sverigeprogram. På EFK:s styrelsemöte fick vi igen höra Öivinds föredrag om tillståndet inom svenska frikyrkan. Siffrorna är alarmerande. Nedgången har fortsatt under 2000-talet och antalet församlingar minskade under fem första åren efter 2000 med 8 % till 2600. Antalet frikyrkomedlemmar minskade från 237.000 till 224.000. Siffrorna är lägre än en del annan statistik beroende på att Öivind har räknat bort all dubbelräkning genom medlemmar som är med i församlingar som ingår i flera samfund.

Tolvsens analys visar att det finns 113 frikyrkor i Sverige som är starkt växande och som har vuxit med mer än 30 procent under en femårsperiod. 179 församlingar är växande, med en tillväxttakt på 10-30 procent. 1100 församlingar är minskande eller starkt minskande. Det är alltså betydligt fler församlingar som minskar än som växer. Under första fem åren av 2000-talet har vi alltså tappat antalet frikyrkomedlemmar motsvarande Svenska Alliansmissionens storlek.

Vi är på väg mot en långsam död i svensk frikyrklighet. Enda räddningen är omvändelse, en ny väckelse, och en storskalig satsning på församlingsgrundande – ett församlingsgrundande som är effektivt när det gäller att föra människor till tro på Kristus. Att förändras eller försvinna är alternativen för svensk frikyrka. Vad väljer vi? Blir något bättre för att vi sitter och deppar och är modlösa? Finns det en mer konstruktiv väg framåt?

  • http://gun-britt.bloggagratis.se Gun-Britt

    Vi måste starta om. Se på pionjärerna. Böja knä. Be varandra om förlåtelse. Söka enhet. Lägga bort allt som hindrar. Vi kan inte samtidigt tjäna två gudar (Mamon och Gud vår Fader). Jag hoppas att vi ska sträva mot enhet. Låta Guds Ande rena sina församlingar och sätta rätt ordning på hur Gud priorieterar. Han räknar inte medlemmar utan hjärtan. han räknar inte sedlar utan själar.

  • http://alertsweden.blogg.se alert

    Se flykten från samfunden som ett friskhetstecken! Vad har sann kristendom med samfund att göra? Går inte samfunden i OK med katolska kyrkan och Världsreligionen och därmed SKÖKAN? Jo, det är bara att se på SKR:s hemsida och läsa den vidriga Charta Oecumenica som samfunden sagt JA till genom sitt medlemskap i SKR.

    Det är ett friskhetstecken och enda sättet att bevara sin själ att lämna samfunden.
    Upp 18:4-5

  • http://richardhultmar.wordpress.com Richard Hultmar

    Ja, Gun-Britt har rätt när hon pekar på bönen. Det måste vara vår startpunkt. Jag håller med dig Stefan om att en storskalig satsning på församlingsgrundande för att vinna människor, är vägen framåt. Men jag skulle vara försiktig med att använda ordet ny väckelse, eftersom det ordet, och tanken det förmedlar, tenderar att bidra till att vi flyr vårt ansvar att utföra uppdraget. Eller så tror vi att bara vi är trogna och fortsätter som vi alltid har gjort så kommer Gud att skicka väckelsen, så att allt löser sig. Om vi vill se en vändning i Sverige, så kommer det att kosta på alla sätt. Vi behöver sitta ned och beräkna dessa kostnader, personligen, i församlingar och på Sverigenivå. Annars är vi rökta.

  • Johan Knabäck

    Det är med både bävan och sorg, samtidigt med förväntan och glädje som jag tar del av Öyvinds presentation. Bävan över vad som kommer att händ, sorgen över vad vi går igenom, men samtidigt förväntan på vad vi kan göra och glädjen över att vi får se detta nu.

    På seminariet om mission, som detta var på, så fick vi samtidigt höra om svårigheten att samla in medel till vårt internationella arbete. Finns det en motsättning här emellan, att satsa resurser på hemmaplan i förhållande till internationellt? På kort sikt ”ja”, men på längre sikt ”nej”, tror jag.

    Jag ser framemot att diskutera dessa båda saker i förhållande till varandra i min egen församling. Skall nu gå dit och vara en del av gudstjänsten.

  • Jonas

    Vi får väl börja i oss själva.

    ”Alla” vill vi ju ha väckelse i ”vårt kära land”. Känns som vi väntar på väckelsen. Eller ”gör vi bara det och det och det, så kommer väckelsen”. Eller ”vi ska bara förvänta oss mer från Gud”.

    Ligger säkert sanningar i det.

    Men väckelsen pågår ständigt. Även i Sverige.

    En. Och en.
    Och en. Och en.

    Och en.

    Börja prata med grannen.
    Eller försök öppna upp samtalet runt lunchbordet på jobbet.

    En.
    Och en.

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Jesus var inte rädd för att skrämma iväg människor som hängde runt honom utan att vara beredda att betala priset (Luk 14:25-). Problemet är inte att vi har för mycket folk i frikyrkan, utan att dom flesta är proselyter, hedningar och sovande halv-kristna. Frikyrkan är för stor, inte för liten! Tyvärr tror jag därför inte på någon reformation eller ett lappande på det som redan förfallit. Jag tenderar därför att hålla med Alert i hennes/hans Maranata/Messianska föreningen-sekteriska analys… Det finns lärlingar även inom samfunden och givetvis verkar Gud där också, men jag tror det bästa är att vi tillåter Anden att på nytt samla oss runt Jesus och hans undervisning utanför dom etablerade sammanhangen.

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Alert, det handlar inte bara om samfund. Samfundsoberoende församlingar har inte så mycket lättare. I den statistik jag refererar till ingår även olika varianter av nya församlingar. De största och mest kända samfundsoberoende församlingarna i Sverige som jag känner till är Centrumkyrkan i Sundbyberg, Arken i Kungsängen och Citykyrkan i Västerås. Och att vi kristna ska mötas i ett församlingsliv är väl en nytestamentlig självklarhet. Det jag skriver om är att antalet kristna som är organiserade i ett lokalt församlingsliv minskar, det är bekymrande. Och att avskaffa samfunden skulle knappast göra saken så mycket bättre. och många bra saker som görs av samfund skulle då inte bli gjorda, så det skule förmodligen bara förvärra situationen.

    hälsar
    Stefan Swärd

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    JOnas,
    Jag uppskattar mycket av dina utmanande frågor, inte minst när det gäller ekonomi.
    Men jag tycker du är alldeles för kategorisk och dömande när du säger att de flesta i frikyrkan är proselyter, hedningar och sovande halv-kristna.
    Jag har vuxit upp i Maranata och hade Arne Imsen som pastor mellan 8 och 16 års åldern. Han uttryckte sig precis som du gör, jag känner igen tonfallet.

    hälsar
    STefan Swärd

  • http://alertsweden.blogg.se/ alert

    Kommentar till din kommentar till min kommentar – oj vilken upprepning!
    Angående samfund – min fråga är: Hur kan man medvetet som bekännade kristen gå in i en organisation som SKR? Man måste faktiskt vara blind för att inte se att detta är ett led i samarbete med Stora Skökan och därmed även Världsregeringen. Hur kan man som kristen gå i ok med otroende som Katolska Kyrkan?

    Har man redan glömt vad Martin Luther uträttade och alla de andra som pliktade på ett eller annat sätt med sina liv för att bekämpa KK, dess villolära och dess otuktighet! Se Upp 18:4-5 ”Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ”Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. 5 Ty hennes synder har nått upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes brott”. Skynda er ut innan det är för sent!

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Stefan. Man måste få uttrycka kritik utan att det beskrivs som ”dömande”. Om såna uttryckssätt i sig är dömande så var också Jesus och hans sändebud dömande. Frågan är inte om jag är kategorisk utan om jag har rätt. Har jag fel så är det hemskt sagt (dock inte ”dömande”, menar jag). Har jag rätt så är det ännu hemskare…

    Jag passar på att kommentera ditt ”guilt by association”-argument om Maranata. Men visst är det skönt att kunna avfärda ett argument genom att placera det i (det man uppfattar som) ett avskrädes-fack…

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Jonas, javisst man måste kunna uttrycka kritik utan att uppfattas som dömande. Det är riktigt att den avgörande frågan är om du har rätt. Men hur vet du att majoriteten av Sveriges frikyrkliga kan klassas som som ”proselyter, hedningar och sovande halv-kristna”. Dels behöver man definiera dessa begrepp, sedan behöver man ju referera till någon typ av fakta, religionssociologi eller liknande som belägger tesen.

    Alert, då är jag alltså blind som inte ser att medlemskap i SKR är kopplat till samarbete med Stora skökan och världsregeringen. Jag tycker nog att SKR är en ganska oskyldig företeelse, och ett frivilligt samarbete mellan 27 olika kyrkor och samfund, där man samarbetar i frågor där man tycker att det är lämpligt. Du behöver komma med bättre analys för att övertyga mig om din tes.

    hälsar

    Stefan Swärd

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Stefan. Tack för en mer konkret invändning! Min analys är kopplad bla till det vi diskuterat tidigare om rikedom. Jag menar att Jesus lärlingar (generellt sett) är igenkännbara på det att dom lyder Guds bud, såsom Jesus tolkar dessa i sin undervisning. Guds förnyade folk är ett ljus i mörkret, en stad på berget, ett alternativt samhälle. Detta menar jag är, roughly, vad Jesus säger i Matteus 7:15-29.

    Vidare tycker jag efter att ha varit en mycket aktiv deltagare i olika kyrkliga sammanhang i åtminstone två medvetna decennier kunna säga att dom flesta håller fast vid sin rikedom, inte lever i försoning med sina syskon, inte älskar sina fiender osv. Våra ”församlingar” tränar inte sina medlemmar att hålla alla Jesus bud (Matt 28:18-20).

    Trots att jag verkligen ansträngt mig kan jag därför inte se att frikyrkoförsamlingarna utgör ett ljus i mörkret. Undantag finns förstås, men generellt sett utgör vi inget attraktivt alternativ till systemet. Även som baptister döper vi barn och människor som inte är omvända i nytestamentlig mening, och församlingsfostran/försoningssamtalet (Matt 5/18) är en praktik som dom flesta tar direkt avstånd från. Prästerskapet och tom ”biskopar” har återinförts på nytt även i friförsamlingsrörelsen, kristendomen har kommersialiserats och en byggnad har ersatt församlingens uppdrag att vara Guds hus. Osv…

    Därför menar jag att vi behöver samlas på nytt utanför dom etablerade sammanhangen. Detta luktar månne Maranata, men mer än så, det är ett drag som återkommit genom hela kyrkohistorien bland waldensare, anabaptister, baptister och missionsförbundare. Nytt vin i nya vinsäckar…

  • http://basun.poluha.se Pelle Poluha

    Stefan! Jag läste för ett tag sedan en bok om Opus Dei. Och tanken slog mig att det viktigaste som kristen kanske är att vara trogen sina gåvor och den kallelse man fått av Gud. Det kan vara nyckeln till ”omvändelse, en ny väckelse” (om än inte församlingsgrundande, vilket ju inte kan vara ett självändamål). Vissa har fått kallelsen att vara predikanter, andra att arbeta inom politiken, ytterligare andra att kämpa för de ofödda.

    Att lyda Gud i vardagen, det är på det sättet som vår tro får kött. Och det handlar om så mycket mer än att prata med kollegan om Jesus, att be på sin kammare om Sveriges frälsning med mera. Allt detta är bra men jag tror vi så lätt glömmer den ”enkla” lydnaden och dess attraktionskraft. Vår tro ska smitta och och det gör den om den får påverka oss i allt vi gör, i ord och i handling. Detta är sannerligen en konstruktiv väg framåt. Jag skulle önska att det i Sveriges kyrkor kunde predikas mer om att vårt primära uppdrag är att lyda Gud, inte att leda världen till frälsning. Sedan vill Gud världens frälsning men vägen dit kanske går genom att jag och du på bästa sätt arbetar med det vi blivit begåvade till. Vi kan tjäna Gud hela tiden, ge av oss själva varje dag. Och vi kan göra genom att låta Gud helga vårt arbete, vad vi än arbetar med. Så får arbetet bli vår offergåva.

    Detta kan alla göra. Nu. Och det finns inga skäl att deppa.

  • Nils

    En annan reflektion:

    Ibland förundras jag över hur kristna orkar hålla på med den egna inmtressesfären runt kyrka & samfund ???
    Undras om det inte ofta är sociala stödkryckor som likt många andra ideella organisationer också engagerar människor i ?

    Ingela Agardh som nyss avled ytrade sig frankt när journalisten ville få en glimt av hennes evangelisationsambitioner.
    – Tvärtom svarade Agardh: Jag har en primär uppgift – det är att se till mina närmaste. Om jag kan vägleda eller vara kristligt betjänande för dem så må det vara nog – det är mitt livsansvar.

    Vilka kristna är modiga (och mogna nog) i dag – som vågar släppa taget om sina kristna ”positioner” ?

    Varför ska just du ägna dig åt uppgifter i en organisation ?

    Våga släppa taget om din styrelseposition – träd tillbaks !

    Tror du verkligen att Gud välsignar mindre om du släpper taget om dina uppdrag ???

    När jag läser min bibel – så ser åtminstone jag att de största troshjältarna var de som släppte taget om sina positioner…

    Varför hör vi så få vittna om det ???

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Jonas, tack för att du utvecklade resonemangen – förstår bättre hur du menar. Jag är dock rädd för resonemangen om att utanför det etablerade ska man hitta det genuina kristna livet. Det är sällan det funkar, men min reaktion bygger på mina speciella barndoms- och tonårsupplevelser.

    hälsar

    Stefan swärd

  • http://gun-britt.bloggagratis.se/ Gun-Britt

    Nils!

    Stefan har blivit vald till den här positionen. Att han ibland måste resa för att utföra uppdraget är säkert välsignat från ovan. När det gäller Ingela Agard så har hon givit ut en bok, låtit sig intervjuas vid ett flertal tillfällen och delat sin omsorg mellan det allmänna och privata. Allt annat är verklighetsflykt.

  • Nils

    Du Gun-Britt: Jag har också blivit vald & tillfrågad om olika uppdrag. Jag har också levt länge med förtroendeuppdrag, men provade en annan uppmaning…

    Att pröva den Herre man tjänar kan i vissa fall betyda att man avsäger sig allt…

    Tyvärr är en del av frikyrkoproblemet detta !

  • http://gun-britt.bloggagratis.se/ Gun-Britt

    Då är vi inne på samma spår Nils. Jag tror också att det är så. Vi måste lägga allt åt sidan. Precis allt och tillsammans fråga Herren om vad han vill att vi ska göra. Jag har personligen ingen position att försvara och jag försöker på det här sättet och genom min egen blogg att nå människor. Dessutom kan man på sitt arbete, i sin familj och bland människor man möter visa vem man tror på.

    Att vissa människor inom frikyrkor och andra kyrkor har positioner är kanske att beklaga, men jag vet inte hur vi skulle få sammanhangen att fungera om det inte fanns någon form av ledarskap. Även Jesus var ju en ledare för apostlarna. Kanske inte den typ av maktfullkomliga ledare som de väntat sig. Han visade på en annan väg. Men han gick före och alla tålde inte hans väg. Många gick iväg. Så är det också idag om du ser på de siffror Stefan presenterar. Ska vi bara vända oss ännu mera inåt? Det går inte. Vi måste börja gå ut på olika sätt. Läs t.ex. Levi Petrus memoarer. Han led oerhört över att behöva lämna sitt sammanhang, men insåg att även om människor sitter stilla så bryter Guds Ande vägar där inga vägar finns. Han öppnar dörrar där inga dörrar finns och han öppnar även himmelens fönster så att välsignelserna ska flöda över det här landet. Jag kan inte göra det och du kan inte heller, men Gud kan och vi kan få vara med i skeendet.

    När det gäller dig och Stefan och ev. andra som har positioner. Var inte bedrövade! Gud ska välsigna er och allt vad ni företar er!

  • Christer

    Positioner???? Det håller aldrig i längden om inte det är Gud som kallar till tjänst

  • Nils

    Gun-Britt & andra:
    S-G Hedin yttrade häromsistens när han samtalade med Swärd:
    ”…människor mer tenderar att vara katter än får. Man vill inte vallas, man kommer när det finns mat och värme och sen vill man gå sin egen väg. Så jag håller ju med dig på sätt och vis, vi måste våga vara herdar.”

    Vilket är en helt obiblisk uppfattning & ett felaktigt perspektiv.

    Den rättaste konklusionen är att ”fåren” inte uppfattar herdeskapet – de kommer knappast heller att bejaka ett herdeskap som Hedin & co. ska ”skärpa sig” som herdar.

    Felet är att människor accepterat människors kallelse men inte uppfyllt Guds kallelse & bibelns kravprofil.
    Dessa fel är det mest påtagliga i dagens frikyrklighet att de frikyrkliga byggnadsverken lagts med grundstenar som inte ska vara där.
    De inser heller inte att de inte håller måttet pga. murbruket & den allmänna välviljan kväver självinsikten…

    Men det som drabbas är byggnadsverket, inte de ”katter” som Hedin ser stryka omkring. Katter har vishet att välja sitt boende & de bedömer effektivt om det passar dem.

    Till sist också:
    Ett Herdeskap påkläder man sig inte efter hand (Hedins tes). Det måste finnas ett herdesinne innan man avskiljs enl. biblisk mönsterbild.
    Problem finns framförallt inte av omkringstrykande katter (som Hedin påstår), utan blockeras mer av herdar som inte har ett herdesinnelag.

    Dessa sammanhang skulle fungera bättre om dessa klev åt sidan istället.

  • http://gun-britt.bloggagratis.se/ Gun-Britt

    Förstår jag dig rätt nu att det är herdarna som ska stiga åt sidan och inte katterna?

    Levi Petrus var ju i den definition du nu gör med en tudelning mellan katter och herdar i så fall både herde och katt. Han nosade fram de nya sammanhangen, han insåg att den Helige Ande inte kan stoppas och han bröt så småningom ny mark som herde.

    Kanske är Hedin själv lite av en katt ibland. Alla har vi ju åtminstone en herde ovanför oss. Jesus Kristus som gett sitt liv för oss.

  • TOR

    Jag tror det finns en stor sanning i vad Pelle Puluha skriver i sitt inlägg. Och kommer att tänka på Moder Teresa som ett stort föredöme. Efter hennes bortgång kom det fram att hon kunde känna tvivel, mörker och smärta i sin själ och ”att Gud tystnade i samma stund som hon började sitt barmhärtighetsarbete i Calcutta 1948.” Ändå fortsatte hon sitt arbete och var trogen sin kallelse livet ut. Något att tänka på.

  • Rodica Dobondi

    Att frikyrkan är på väg mot kollaps är konsekvensen efter många år av
    ”människo- anpassad förkunnelse” och ett kristet liv stark influerad av en sekulariserat värld.

    Brist på undervisning om tro, bön, den helige Ande , synd ,osv, osv. Helvete och Satan talar man sällan om. Det var för mycket helvete och dom för i tiden så nu är vi i den andra diket.

    Jag har mött en fantastisk varm syster som är döpt, har gått i kyrkan i flera år läste sin Bibeln men fattade inte varför en ny född barn är en syndare. Till sist vågade hon fråga.
    Det predikas bara halva Mark. 16:16. Den andra är så hemsk och vi ska inte skrämma människor.

    Det är bara evangeliet(hela) som är Guds kraft till frälsning. Det räcker inte med ” döp de”.Man ska lära de också. Vad? Att hålla allt vad Jesus har befallt oss.
    En predika på 15 min : Gud älskar dig så som du är och du duger, räcker inte för att växa som kristen, veta vilket är meningen med våra liv . Gud älskar oss så som vi är men har vi mött honom blir vi aldrig detsamma.

    Det är så många aktiviteter i våra frikyrkor som utförs av några plikt trogna. Det är bra med aktiviteter men vi har flyttat fokusen. Den helige Ande har inte en chans att komma med någontig för allt är planerat i förväg. Det är han som är hjälparen och som ger kraft.
    Många aktiviteter utförs i mänskligt kraft och vi blir trötta . Det blir tungt och bara ett ”måste”. Det är mer ”vi” och ”våra” – aktiviteter, traditioner, sånger, osv som är i centrum än Jesus.

    Jag tror att vi måste komma tillbaka till Gud , predika hela evangeliet, läsa hela Bibeln och leva efter det och söka Gud för den han är . Han är ingen önske maskin.
    Om vi närmar oss Gud så närmar han oss. Och då blir det väckelse.

  • http://tomas-dagen.blogspot.com Tomas Olsson

    Tänk om all dessa runt 1400 församlingar skulle avsätta 5-10 % eller kanske bara 1 % av sin årliga budget för att stödja ny församlingsplanteringar? Tänk om vi kunde liksom många församlingar har missionsbudgetar också ha budgetar för mission inom Sverige? Det heter ju många bäckar små blir till en stor å. Då skulle vi (börja) frigöra resurser för att nå Sverige. Jag ska nog skriva ihop ett upprop på min blogg för detta också.

    Det hela måste naturligtvis vara djupt förankrat i bön men utan handling sker heller inget.

  • http://hotmail.com EBLA

    Jag tror att en viktig del är lydnaden för Guds Ord.
    När man inte lyder t ex att tillrättavisa varandra, som Jesus säger ska ske om en broder gör fel. Man säger det först enskilt med honom, lyssnar han ej tar han med sig en eller två till, lyssnar han ej då så säger man det till hela församlingen… Och så ska församlingen behandla den ohörsamme som om det vore en hedning eller publikan. Dvs vända sig bort från personen.

    Som jag upplevt det gör man det sista steget som nr ett. Klagar bakom ryggen på andra, ger sin negativa bild vidare och fryser ut den som man av någon anledning inte gillar.
    Så bara för denna olydnads skull (det finns många fler) sprids det en kärlekslöshetens anda i församlingen, och en rädsla för att visa svaghet för varandra.
    Och ledare ser åt andra hållet. Individualismen har kommit in, men Kristi församling är en kropp och inte en skock individer som håller behörigt avstånd från varandra.
    Det måste bön och omvändelse till, och barmhärtighet. Jag tror det är viktigt att be om en smörjelse av helande också, så många kristna är sårade och vilsna i sin identitet.
    Tjänstegåvor med helande behövs i församlingarna.
    A och O tror jag är att ödmjuka sig i bön och be fram rätta ledare som predikar Ordet.

  • http://aletheia.se MyTwoCents – Aletheia.se

    Slutklämmen är intressant, ”Vi är på väg mot en långsam död i svensk frikyrklighet. Enda räddningen är omvändelse, en ny väckelse, och en storskalig satsning på församlingsgrundande – ett församlingsgrundande som är effektivt när det gäller att föra människor till tro på Kristus.”

    – Varför satsa på församlingsgrundande när de vi redan har inte intresserar Svenska folket???? Låt oss istället söka Gud (ursäkta att jag låter som en gammal pingstpredikant) varför IKEA drar mer en söndagsmorgon än ett möte med Den Evige…

    Vi måste ha något att erbjuda innan vi går ut och planterar nya församlingar…..

    mvh
    D

  • http://gun-britt.bloggagratis.se Gun-Britt

    Ebla och MyTwoCents!

    Jag håller med er båda två. Bön, omvändelse, söka Guds Ande, ta in alla generationer i det som kommer. Vad som kommer kan bara Gud leda oss till.

  • Margret Sundin

    Hej Stefan
    Jag har läst mig till mycket av vad du och dina medsyskon gick igenom i sin ungdom i Frikykan. Inte minst har jag tagit grundligt del av Cedersjös doktorsavhandling ”Syndakatalogen”. Jag skrev själv en uppsats med den som utgångspunkt bland annat och frågor kring kristen livsstil i allmänhet och äktenskap i
    synnerhet.
    Själv är jag uppvuxen i en företagarfamilj och har lärt mig rätt och fel på ett gammaldags borgerligt vis! Som 24-åring blev jag frälst! Inget populärt i min familj – men jag mötte en levande Jesus och det var omöjligt att förneka vad som hände. Jag grät många gånger i min första kristna tid, över att ingen från kristenheten hade berättat om Jesus ”på riktigt” för min ursprungsfamilj! Varför hade inte vi som familj fått höra och förstå? Jag bestämde mig för att aldrig undanhålla det stora mirakel jag själv fick vara med om när jag mötte Han som är i evighet och som skapat mig!!

    Jag fortsatte ändå i min familjs fotspår och tog över företagen men till sist strax före 40 var jag tvungen att fundera grundligt. Resultatet blev att min bror tog över och jag läste vid Salt och senare ÖTH. Det var inte det brukliga i min familj (att lämna ett lönsamt företag) men Kristi kärlek tvingar mig, om jag vill följa Hans vilja över mitt liv. Med detta som bakgrund och priset vi alla tvingas betala i efterföljelsen (olika beroende på bakgrund) inser jag att när jag läser dig, Cedersjö och många av våra församlingsmedlemmar, kan jag ibland förnimma det svårare för de som växte upp i kyrkan än oss som kommer utifrån och in – i många av de ”nya frågorna”? Kanske är det så? Jag fundrar över det.

    I vilket fall har vi olika infallsvinkel och referenspunkt när vi kommer till Fadershuset. Gud behöver oss alla och för mig blir en del saker obegripliga i det frikyrkliga. Framförallt liberaliseringen, avkristningen, mera likhet med sin samtid mm mm. I Cedersjös bok kan man tydligt se den förskjutning som startar i Svenska Kyrkan och så småningom kommer till Frikyrkan. För min del är det otänkbart att den historieskrivningen ska fortsätta.

    Överlåtelsen är a och o, visionen och kallelsen, men ibland är pastorer tjänstemän mera än herdar och Guds Ords beskrivning av tjänstegåvorna överges i våra församlingar. Demokratin går före allt, då förstår jag att Frikyrkan är på fallrepet.

    Jag har inte varit med om Syndakatalogens tid ej heller andliga övergrepp. De som varit det måste förlåta, bli helade och älska Guds församling igen! Jag har däremot vuxit upp i en fantastisk familj men utan Gud.

    Jag rekommenderar alla som står utan församlingsgemenskap att gå in i en lokal församling och göra Guds vilja med sina liv och det är inte att inte vara delaktig i den fysiska församlingen på orten. Inget är perfekt men det är inte du som är bitter eller högmodig heller. Förlåt din broder och gå vidare. Detta skriver jag till alla som förtalar Guds lokala församlingar och jag har full förståelse för att det finns olika erfarenheter som formar mina val. Men i Guds Rike är det inte omständigheterna som ska styra våra val utan Guds Ord och Guds tilltal i gemenskap med syskon.

    Mvh
    Margret Sundin

  • Pingback: Ny evangelisation - ny ekumenik. - Bengts Blogg()



Subscribe to Stefan Swärd