Sten-Gunnar Hedin har kommenterat mitt senaste skrivande på www.pingst.se. Jag är minst sagt förvånad över hans inlägg. Alltsedan jag valdes till Evangeliska Frikyrkans styrelseordförande i maj 2002 har jag haft en hel del samarbete med Sten-Gunnar, vi har mötts vid en rad olika möten och sammanträden, bland annat i tidningen Dagens styrelse. Har aldrig upplevt någon spänning i vår relation så ärligt talat vet jag inte vad som har utlöst detta utspel. Jag har alltid respekterat Sten-Gunnar och vid flera tillfällen i tidningsartiklar försvarat honom när han har varit utsatt för kritik från andra pingstpredikanter. Jag har vid åtskilliga tillfällen sagt att det har varit mycket värdefullt att pingströrelsen äntligen har fått en talesman som kan ge rörelsen en röst i det svenska samhället, jag tycker att det delvis har saknats sedan Lewi Pethrus dagar.
Tidningen Dagen skriver på sin hemsida att vi har hamnat i ett jättegräl men jag befinner mig inte i något gräl. Det jag har skrivit om på min blogg har handlat om Lakeland och Todd Bentley. Jag har inte grälat med några svenska pingstledare eller svensk pingströrelse, har inte nämnt det i ett ord. Har man läst mina blogginlägg så upptäcker man snabbt att min kritik handlar om den internationella och ofta USA-baserade TV-predikants- och jetsetkristendomen. Det har inte funnits några referenser till svenska pingströrelsen alls i dessa texter. Jag har kommenterat Ulf Christianssons sätt att argumentera mot Bentley och Lakeland-kritiker, men Christiansson är inte och har aldrig varit medlem i pingströrelsen, så vitt jag känner till. Nu har detta utspelats i en pingstförsamling i USA, men man bör komma ihåg att antalet pingst- karismatiska och trosrörelsesamfund i USA rör sig om åtskilliga hundra, kanske tusentals rörelser och samfund. Så det känns väldigt långsökt att en svensk pingstledare ska ha känt sig träffad av detta.
Hedin påstår att jag under en längre tid har skrivit kritiska artiklar om pingströrelsen. Jag vet ärligt talat inte vad han menar. I en mycket kortfattad intervju i tidningen Världen Idag förde jag fram kritiska synpunkter på hur Niklas Piensoho, Filadelfias pastor i Stockholm, uttryckte sig i en Dagenintervju. Det var framförallt Piensohos sätt att kritisera Åke Green, hans raljerande över att vi kristna har ägnat oss för mycket åt underlivsfrågor (vem har gjort det?) och att vi endast dyker upp i samhällsdebatten när äktenskapslagstiftningen diskuteras, – detta sätt att uttrycka sig på som jag kritiserade. Speciellt den sistnämnda punkten borde ha varit en direkt kritik mot Piensohos företrädare, Hedin, som har ägnat mycket kraft åt att i media försvara äktenskapslagstiftningen. Att föreståndaren för Filadelfia uttryckte sig som han gjorde, var unikt. Jag pratade med en ledande pingstpastor om detta, han delade helt mina synpunkter, och hävdade att i varje fall 25 pingstpastorer hört av sig till honom och fört fram samma synpunkter. Så min Piensoho-kritik var inte särskilt originell. Att tolka den kritiken som kritik mot svenska pingströrelsen är långsökt och ologiskt. Det gällde enbart några enstaka yttranden av Piensoho i en intervju, och jag upplevde det som nödvändigt att markera en annan uppfattning. Sedan uttryckte jag mig klart och tydligt i intervjun och drog ut konsekvenserna av Piensohos uttalanden. Niklas Piensoho utmanade mig sedan att utveckla min uppfattning, och jag skrev två artiklar i Dagen där jag utvecklade resonemangen.
Den ena artikeln var en analys av frikyrklighetens utveckling sedan sextiotalet, där jag pekade på att kyrkorna har förflyttat sina positioner i samlevnadsfrågor stegvis, och anpassad sig till samhällsutvecklingen. Artikeln var ingen specifik kritik mot pingströrelsen, utan en kritisk granskning av hela frikyrklighetens utveckling. Min ståndpunkt var kort och gott, att vi som kristna ska leva med Bibeln som ideal, och visa respekt för kyrkans historiska ståndpunkt i etiska frågor, och inte följa samhällets livsstil när det gäller värderingar i frågor som krockar med Bibelns syn. Jag nämnde bland annat om skilsmässofrågan, abortfrågan, sambofrågan och om enkönade relationer. Jag refererade i någon mening i artikeln till Hedins och Stanley Sjöbergs utspel om att vi bör liberalisera vår inställning till homosexuella i frikyrkorna. Artikeln var alltså en kritisk granskning av hela frikyrkans utveckling, inklusive Evangeliska Frikyrkan. Jag kan inte förstå hur den kan tolkas som pingströrelsekritik.
Man bör också komma ihåg att jag har doktorerat på dessa frågor och studerat dessa värderingsförskjutningar mer än de flesta, så jag är ingen novis när jag yttrar mig.
Den andra artikeln handlade om församlingssynen och församlingsmedlemskapet. Jag lyfte fram vårt baptistiska arv och betonade betydelsen av att tillämpa ett radikalt lärjungaskap, det finns en fara att moderna frikyrkor utvecklas till folkkyrkor med högt i tak som ledande princip. Jag argumenterade för att istället bör vi satsa på omvändelse, överlåtelse och radikal undervisning om efterföljelse. Det är vårt baptistiska arv. Jag kan inte se att artikeln innehöll någon kritik mot svenska pingströrelsen, utan den argumenterade för en riktning mot vilken vi bör gå i svensk kristenhet. Synpunkterna i artikeln visade självklart på åt vilket håll jag anser att Evangeliska Frikyrkans församlingar bör gå.
I övrigt kan jag inte minnas något som jag har sagt eller gjort, som kan tolkas som kritik av svenska pingströrelsen.
Sten Gunnar frågar mig om igen hur det är och bör vara i Evangeliska Frikyrkan. Det är väl bara att läsa innantill i dessa två Dagenartiklar, så ges mitt perspektiv på hur det bör vara i Evangeliska Frikyrkans församlingar. Sedan är vi en rörelse med fria församlingar i samverkan. Så den exakta praxisen när det gäller inriktning, medlemskap, undervisning etc. avgörs av den lokala församlingen. Men Evangeliska Frikyrkan har formulerat en allmän teologisk inriktning för vår rörelse, bland annat att vara evangelikal, baptistisk och karismatisk. Mina utspel i dessa artiklar låg inom den ramen. Att vara evangelikal innebär bland annat att ha Bibeln som rättesnöre för lära och liv, och inte styras av känslor eller tidsandan eller andra influenser. Sedan har vi inget centralt fastställt dokument med exakta regler för grunder för församlingsmedlemskap, men jag tror att det finns behov av att även i ett dokument formulera riktlinjer på detta område, det får vi diskutera internt.
Hedin hävdar alltså att jag i ett antal artiklar har kritiserat svenska pingströrelsen. Jag begriper inte vad han menar. Skulle behöva ha en exemplifiering av detta, han kan väl inte tolka den kortfattade intervjun med mig om Piensohos uttalande som ett generalangrepp på svenska pingströrelsen? Och varför vara rädd för kritik. Vi sitter och leder krympande och stagnerande verksamheter och kan någon av oss påpeka saker som är fel och som behöver ändras för att vi ska uppleva väckelse, ingen är mer tacksam än jag om någon kritiserar Evangeliska Frikyrkan och berättar vad vi ska göra för att uppleva mer av omvändelse, väckelse, hängivenhet, och växande och attraktiva församlingar.
På en blogg skriver man spontant och personligt, detta är en blogg! Att jag påpekar att jag har levt i ett troget 32-årigt äktenskap, och inte levt i utomäktenskapliga förbindelser, att det ska tolkas som en tävlan i moralisk höjd – enligt Sten Gunnar Hedin. Påståendet är oförskämt. Det enda jag säger är att jag faktiskt lever som den kristna kyrkan och Bibeln har undervisat i 2000 år, och att det går utmärkt att leva på det sättet. Det vore väl ytterst anmärkningsvärt om jag levde på ett annat sätt.
Hedin avslutar sin lysande artikel med att hävda att det är inte övermodiga fariséer som vi behöver just nu. En rimlig tolkning är att han anser att jag är en övermodig farisée. Eftersom detta är en ganska kraftig kritik skulle jag gärna vilja ha en mer exakt precisering av enligt vilka kriterier han gör den bedömningen. Är man farisée om man tycker att en världsberömd TV-predikant inte bör vänsterprassla och istället prioritera sitt äktenskap? Är man farisée om man hävdar att vi i pingströrelsen och EFK behöver värna om vårt baptistiska arv när det gäller församlingssyn och församlingsmedlemskap? Är man farisée om man kritiserar en kristen ledare som raljerar över kristet värnande om äktenskap och kristen sexualetik? Är man farisée om man uttrycker bekymmer över frikyrkans stegvisa liberalisering under de senaste 40-50 åren där vi alltmer lever som världen i övrigt i vår livsstil? Det är ju ungefär detta jag har sagt i de artiklar och intervjuer som Hedin refererar till.
Jag kan konstatera att Sten Gunnar Hedin och Ulf Christiansson har exakt samma uppfattning, Lakelandrörelsens kritiker är fariséer.
Skriver och talar man mycket, så blir inte allt perfekt, genomtänkt eller färdigformulerat. Vi har alla våra dåliga dagar på jobbet. Jag får väl tolka broder Hedins utspel som att han hade en dålig dag.
Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Stefan Swärd är bloggkung()