Några till kommentarer med anledning av Todd Bentleys separation. Det jag framförallt blir upprörd över är den brist på grundläggande kristen helgelse och att värna om karaktärslivet – som är alltför vanligt i den internationella jetset-ligan av tros-pingst-karismatiska ”superpredikanter”. Andens frukt är alltid viktigare än Andens gåvor, det är en rimlig sammanfattning av Nya Testamentets undervisning. En känd kristen ledare frestas av synd och får kämpa med karaktärssvagheter som vilken kristen som helst. Därför är det helt nödvändigt att det finns ett system för ”accountability”, det måste finnas rådgivare, mentorer, andra ledare, etc. som har insyn i ens liv, och kan förmana en, korrigera m.m. Hade det existerat i Bentleys fall hade de för länge sedan uppmanat honom att åka hem till fru och barn, och ta hand om familjen, istället för att ha TV-möten varje dag. En skilsmässa kan bero på många faktorer, men Bibelns undervisning är solklar, Gud har tänkts sig ett livslångt äktenskap. Misslyckas vi, har vi möjlighet att komma igen. Men att stå i en starkt offentlig kristen tjänst när privatlivet svajar, tycker jag är helt förkastligt, inte minst av hänsyn till ens eget liv och ens familj.
Som sagt var listan kan göras lång. De ekonomiska debatterna i USA kring kända kristna TV-predikanter, som måste ifrågasätta varför de ska ge information om sin ekonomi, är en vanära för hela kristenheten. Det de kommunicerar till övriga världen är att kristna ledare är giriga och de vill gärna leva i lyx på kollektpengarna. En av de mest kända kristna ledarna i USA, Ted Haggard, pastor för en församling på 14.000 medlemmar, både knarkade och hade relation med en manligt homosexuell prostituerad samtidigt som han var i en mycket offentlig kristen tjänst. Det var den prostituerade och ett vanligt TV-bolag som avslöjade nyheten, de kristna ledarna och de som jobbade med Haggard hade ingen aning om någonting. Och det värsta av allt är hyckleriet. Att ha en yttre fasad, och sedan leva ett annat hemligt privatliv.
Vad ska man säga om ledarpersonligheter som Larry Lea, Ray McCauley, Roberts Liardon, Paul Cain, Paula White – för att nu nämna några exempel – kända pingst-tros-karismatiska predikanter men vars privatliv har svajat rejält, de lever inte som de lär, men kör bara vidare i sin jetsetkristendom. För att nu inte tala om 80-talsskandalerna i den amerikanska TV-kristendomen.
Bara för att det finns kraft närvarande, bara för att stämningen är hög, bara för att framgångarna är stora, bara för att det verkar hända en hel del saker – behöver det inte alls vara rätt. Andens frukt, en sund kristen karaktär, måste alltid vara på plats. Annars är det bara att stänga av TV-knappen, bojkotta mötet, eller boken. Det finns massor av bra kristna alternativ, som kanske inte alltid är lika spektaktulära – detta bör man satsa på. Och det finns många bra amerikanska predikanter, dem kan vi lyssna på.
Det verkar som den vanliga lite halvtråkiga samfundskristendomen har lättare att få bukt med dessa spektakulära extravaganser.