Nu är jag på väg hem från Visby i sällskap med hustru Eva efter tre dagar i Almedalen. Under en hela vecka trängs hela svenska gräddan på några kvarter i centrala Visby. Alla är där. Fackföreningspamparna, partiledarna, representanter för storföretagen, alla kända journalister, och ett oändligt antal folk från alla tänkbara intresseorganisationer. Fick bland annat tillfälle att prata med miljöpartiets Maria Wetterstrand efter Mona Sahlins tal i tisdagskväll. Maria stod och lyssnade tillsammans med man och sina två små barn. Vi var överens om att Mona Sahlin inte sade ett ord om miljön och klimatfrågan, anmärkningsvärt. Men för Miljöpartiet var det inte så dåligt, då får de ännu större utrymme att driva sina paradfrågor, det var Maria Wetterstrands analys. Punktmarkerade Maud Olofsson under hela måndagen, tillsammans med livvakter, TV-journalister, och de amerikanska gäster hon hade under måndagen. Maud är folklig, och är väl påläst som politiker. Hade förmånen att få vara med på Göran Hägglunds presskonferens under onsdagen, noterade med glädje att en stor del av hans tal under onsdagskvällen skulle handla om familjens betydelse. Fick också ett intressant samtal med Stefan Stern, Mona Sahlins högra hand och rådgivare, och numera partisekreterare i Socialdemokraterna. Motsvarigheten till Per Schlingmann hos moderaterna. Valet 2010 handlar om det är Schlingmann eller Stern som har tänkt ut den bästa strategin, inte minst när det gäller att via media fånga väljarnas stöd och intresse.

Noterar med glädje att den kristna närvaron är påtaglig i Almedalen. En nitisk Dagenförsäljare försökte pracka på mig en tidningsprenumeration och hon gav sig nästan inte trots att jag sade att jag har varit prenumerant i trettio år – jag hade en känsla av att försäljaren inte trodde på mig. Tidningen Dagens seminarier drog rekordpublik. Svenska Kyrkan, Broderskapsrörelsen, och flera andra organisationer med kristen profil var där. Jag var där i min roll som statsvetare och politisk omvärldsanalytiker, men också utifrån min roll som ordförande i EFK. Vi ska inte stänga in oss på våra kristna konferenser och våra slutna kristna rum, som kyrkor behöver vi vara där saker händer och där det offentliga samtalet förs. Jag och pingstledaren Sten Gunnar Hedin, vandrade runt i flera dagar på Almedalens debatter och seminarier, bland alla journalister, partiledare, företagare, lobbyister och organisationsföreträdare. Vi kristna ska vara med, vi har något att komma med, vi behövs.

Nu fortsätter den här veckan, från Almedalen till Tantolunden. På fredag natt ska jag ut igen i Tantolunden och prata med tonåringarna som är ute. Det känns ännu viktigare än Almedalen, och Jesus känns ännu mer nära i Tantolunden än i Almedalen.

Han skriver rappt, fyndigt och lite finurligt, Dagens bloggare Emanuel Karlsten. Och i bland något kryptiskt så det skapas rejäla debatter om vad han egentligen har skrivit. Och där är han i gott sällskap med ett antal författare till ett antal bibelböcker. Nu har han skrivit på bloggen om att kristna gillar homosex. Hans referenser är amerikanska data som pekar i en tydlig riktning. Frågan om homosexualitet är het i de fromma kretsarna. Varför då? Emanuel ger antydningar till svar. Jag ska försöka utveckla svaren lite mer. Att frågan har blivit het kan man knappast anklaga oss kristna för, inte heller i USA. Det har väl varit gayrörelsen med en rejäl uppbackning av media, och sedan av det politiska etablissemanget som har gjort frågan het. Men vi kristna har ställts i skamvrån för vi inte är tillräckligt gayliberala, och internt har det skapats debatter mellan kristna som vill följa Bibelns bokstav och kyrkans tradition och de som vill anpassa sig efter tidsandan. Inte minst från unga kristna, inte minst i USA, tycks det vara en leda och trötthet att som kristen ständigt kopplas ihop med negativa attityder till homosexuella. Vi skulle hellre vilja förknippas för vår sociala radikalitet, vår utgivande kärlek, eller att folk blir helt paffa för alla goda gärningar som vi kristna utför. Men hur som helst, Nya Testamentet klassar utövad homosexualitet som synd, det som inte ligger i linje med det som Gud hade tänkt sig från början när det gäller sexualitet och samlevnad. Romarbrevet 1:24-28 och 1 Korintierbrevet 6:9 är Bibelord som den troende som vill leva efter Bibelns undervisning inte kan komma undan. Bibelord som också respekteras av många kristna med homosexuell läggning som väljer celibatets livsstil.

Men när detta är sagt måste flera saker sägas. Kampen mot synden gäller oss alla, inte minst alla oss heterosexuella. De heterosexuella synderna tas upp betydligt mer i Bibeln än homosexualiteten. Avvikelserna från Guds skapelseplan kämpar vi med på alla plan. I Bibelavsnittet om homosexualitet i Romarbrevet, avrundas med orden, att alla har syndat och saknar Guds härlighet. Att framhålla homosexualitet som ärkesynd, som Emanuel pekar på, har ingen grund i Bibelns undervisning – enligt min mening. Och det är där jag tycker att Åke Greens predikan missar, frågan får fel proportioner. Jag tycker att det är viktigt att framhålla att Bibeln är inte sexualfientlig, Gud har skapat sexualiteten och den är till för att uttrycka trogen kärlek – inom ramen för ett äktenskap. Sex kan bli livsfarligt när det går snett och används fel, och kan bli jättebra när det praktiseras på rätt sätt. Det är nog en kristen syn i ett nötskal. En annan sak som jag tycker är viktig att vi kristna blir hycklare om vi inte lever som vi lär. När kända kristna ledare – som har hänt i USA – går i kampen mot ”gay marriage” och sedan hemligt lever i ett homosexuellt förhållande, då skadas all vår trovärdighet. Vi kristna måste leva som vi lär, och i vår livsstil visa att det fungerar, det är ett minimikrav innan vi går ut och har synpunkter på hur samhället i övrigt ska leva och inrätta sina lagar. Jag tycker inte att det är fel att kyrkan kan ha synpunkter på äktenskapslagstiftningen, men vi får absolut inte agera som hycklare. En tredje sak – och som jag tror att Emanuel egentligen menar även om han inte säger det rent ut, det tonfall vi har som kristna är väldigt viktigt. Vårt uppdrag är att visa Guds kärlek och presentera kärlekens evangelium, som också innefattar insikten om vår synd och brustenhet, och vårt behov av förlåtelse och förändring. Människor som brottas med sin homosexuella läggning är också en viktig grupp människor som den kristna församlingen behöver nå. Och inte bara peka finger, och inte bara tolerera livsstilen, utan erbjuda försoning, nåd och bra andlig vägledning. Att stötta och hjälpa människor som brottas med homosexualiteten är kyrkans viktigaste uppgift. Har själv haft kontakt med personer under senaste trettioårsperioden som har sökt sig till kyrkan för att få stöd och hjälp med sin sexuella läggning, de har inte sökt stöd att leva ut homosexualiteten. Det är vår stora utmaning.

�